Om Kaukasus och socialdemokratisk utrikespolitik

Enigheten över den partipolitiska blockgränsen var rörande när Utrikesnämnden häromdagen diskuterade krisen i Kaukasus och konsekvenserna för de svensk-ryska relationerna. Jag kan förstå att Mona Sahlin och Urban Ahlin värjer sig för att i rådande läge framstå som ryssvänner. Men jag hade kanske trott att åtminstone vänsterpartiet skulle markera en något självständig linje, t ex genom att förhålla sig kallsinnigt till förslagen att omedelbart frysa allt besöksutbyte med Ryssland inom det militärpolitiska området.

Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.

Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.

Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.

Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.

Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.

Om USA, EU och krigshandlingarna i Kaukasus

Krigshandlingarna i Kaukasus rullar vidare. Såväl Abchazien som Sydossetien slåss för suveränitet och nationellt självbestämmande, samtidigt som Georgien vill behålla båda dessa områden som en del av Georgien. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien i syfte att försvaga Georgien och för att kunna utöva större inflytande i ett område av stor betydelse för omvärldens energiförsörjning.

Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.

Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.

Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)

USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.