Med en överväldigande majoritet - 240 ja mot 18 nej - beslöt riksdagen i dag att Sverige skall sända Gripenplan för att övervaka den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen. Det är ett utmärkt beslut. FN-mandatet är starkt och det är bara Sverigedemokraterna som mäler sig ur den nationella gemenskapen.
Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.
Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.
Visar inlägg med etikett FN-mandat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FN-mandat. Visa alla inlägg
2010-01-18
Mona Sahlin och den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken
I dag presenterade de rödgröna sin gemensamma plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik: En rättvis värld är möjlig. Samtidigt, vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, höll Mona Sahlin sitt med spänning emotsedda första säkerhetspolitiska linjetal.
Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.
I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.
De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.
Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.
Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.
I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.
De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.
Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.
2008-12-14
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat? (II)
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat för militär intervention i internationella konflikter? Jag har tidigare uttryckt min oro över att den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vår värld i två rapporter föreslagit en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats. Min kritik - och andras -har bl a gällt att formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
2008-10-24
Om läget i Irak
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
2008-09-09
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat?
Socialdemokraterna presenterar nu under samlingsnamnet "En rättvis värld är möjlig" två delrapporter från rådslagsgruppen Vår värld: En modern säkerhetspolitik respektive Mänskliga rättigheter och folkrätt. Jag noterar särskilt att rapporten En modern säkerhetspolitik anför en kraftfull argumentation för en fortsatt svensk militär alliansfrihet.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.
Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.
För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?
Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".
Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.
Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.
2008-08-19
Om Kaukasus och socialdemokratisk utrikespolitik
Enigheten över den partipolitiska blockgränsen var rörande när Utrikesnämnden häromdagen diskuterade krisen i Kaukasus och konsekvenserna för de svensk-ryska relationerna. Jag kan förstå att Mona Sahlin och Urban Ahlin värjer sig för att i rådande läge framstå som ryssvänner. Men jag hade kanske trott att åtminstone vänsterpartiet skulle markera en något självständig linje, t ex genom att förhålla sig kallsinnigt till förslagen att omedelbart frysa allt besöksutbyte med Ryssland inom det militärpolitiska området.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.
Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.
Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.
Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.
Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)