För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.
I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.
Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?
Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner
om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska
ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och
Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en
maktpolitisk förhandlingsprocess.
Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.
Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.
Visar inlägg med etikett Libyen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Libyen. Visa alla inlägg
2015-10-04
Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak
Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.
Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.
Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.
Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.
När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.
Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.
Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.
Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.
Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.
När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.
Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.
2011-10-23
Blev Gadaffi lynchad? Om människovärde och risken för Strange Fruits också i vår egen trädgård
Få sörjer Muammar Gadaffi. Sedan han tog makten 1969 styrde han Libyen på ett despotiskt och odemokratiskt sätt. Hans excentrisitet och oförutsägbarhet skapade osäkerhet i omvärlden. Hans oberoende och hans motstånd mot USA:s Mellanösternpolitik gav honom emellanåt en gloria av radikalitet i vänsterkretsar.
Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.
En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.
Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.
Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.
Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.
En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.
Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.
Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.
2011-08-24
Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak
I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.
Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.
För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.
För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.
Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.
Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.
Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.
För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.
För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.
Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.
Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.
2011-06-06
Varför vill politiker aldrig tillstå att de ändrat sig? S och den svenska Libyen-insatsen
Igår framträdde både socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och partiledaren Håkan Juholt i media angående den svenska Libyen-insatsen. Urban Ahlin öppnade i en kommentar till TT för ett fortsatt svenskt deltagande med Gripenplan, även när det nuvarande mandatet löper ut: Jag utesluter inte att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning. Håkan Juholt ville dock inte bekräfta Urban Ahlins uttalanden. I SVT Agenda frågade programledaren Camilla Kvarfort Håkan Juholt sex (6) gånger om han kunde tänka sig att låta svenska flygplan även fortsättningsvis delta i insatsen. Fyra gånger valde Juholt att inte svara på frågan, två gånger betonade han att han inte ville föregripa de pågående förhandlingarna med regeringen. Allt tyder på att vi inom kort får en ny överenskommelse över blockgränserna i frågan.
Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.
Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.
Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?
Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.
Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.
Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.
Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.
Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?
Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.
Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.
2011-05-18
Skakigheten kring den svenska Libyen-insatsen
I dag skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist på DN Debatt att Socialdemokraterna vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen även efter att det nuvarande riksdagsmandatet löper ut. Men i stället för att med JAS Gripen-plan upprätthålla den pågående flygförbudszonen skall Sverige bidra till att hävda vapenembargot, t ex genom att sända maritima stridskrafter. Dessutom skall den svenska insatsen breddas till att även innefatta humanitära och långsiktiga biståndsinsatser.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
2011-04-01
Osmaklig konflikt om den svenska Libyen-insatsen
Med en överväldigande majoritet - 240 ja mot 18 nej - beslöt riksdagen i dag att Sverige skall sända Gripenplan för att övervaka den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen. Det är ett utmärkt beslut. FN-mandatet är starkt och det är bara Sverigedemokraterna som mäler sig ur den nationella gemenskapen.
Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.
Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.
Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.
Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.
2011-03-22
Märklig debatt om Sveriges medverkan i upprättandet av en flygförbudszon i Libyen
I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.
Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?
Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.
Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.
FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.
Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.
Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?
Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.
Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.
FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.
Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.
2011-02-22
Carl Bildts värnande av stabiliteten i Libyen
Längst ned i bloggposten finns en uppdatering efter Carl Bildts framträdande och försvar i SVT Aktuellt i kväll tisdag.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)