Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak

I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.

Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.

För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.

För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.

Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.

Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.