I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.
Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.
För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.
För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.
Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.
Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.
11 kommentarer:
Förstasidan på dagens pappers-GP:
"Hit kan Gadaffi fly" med en bild på Ulf Bjereld bredvid.
Jag skrockade för mig själv:
Igår gav Nicaragua kamrat Gafaffi politisk asyl. Idag ska Gadaffi inackorderas hos kamrat Bjereld.
men riktigt så gemytlig var inte den rödgröna röran vid en närmare läsning ...
Vilket dösnack Ulf. Utvecklingen i Libyen kommer inte att ha ett dugg att gör med om NATO´s insats var FN-legitimerad eller inte.
Den kommer helt att ha att göra med Libyens klaner och de libyska islamisternas styrkeposition.
Anonym: Du menar knappast på allvar att "Libyens klaner" och libyska islamister inte på något sätt påverkas av omvärldens agerande. Omvärldens agerande betingas i sin tur av huruvida det går att skapa en folkrättslig grund för närvaro, t ex genom FN.
Andreas: Jag hoppade faktiskt också till vid frukosten...
Klamberg (som du länkar till) uttrycker kärnfrågan kort och koncist:
"Interventionen i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att staters suveränitet ska vika vid massiva brott mot civilbefolkningen."
Jag amser att folket ska komma först. Jag har aldrig lyckats förstå varför vänstern är så konsekvent nationalistisk i världspolitiken. När jag var yngre blev jag förvånad, numera är jag van. Men vad beror det på? Är det den auktoritära socialistiska synen att staten alltid kommer föra medborgarna? Eller ngn slags dogmatisk och förlegad tro att statlig suveränitet och internationell anarki är den enda möjliga modellen för hur en värld kan byggas?
Det är hög tid att soclialister överger sitt nationalistiska kramandet av statlig suveränitet!
"Anonym: Du menar knappast på allvar att "Libyens klaner" och libyska islamister inte på något sätt påverkas av omvärldens agerande"
Jag menar att ett FN-mandat eller inte, inte spelar någon roll i Libyen så länge som vilken regim som helst efter Gaddafi kan förlita sig på den libyska oljan.
Var inte dum nu, Ulf.
Anonym: "Var inte dum". "Dösnack". Du har ett speciellt sätt att framföra dina argument.
Möjligheten att nå enighet om ett FN-mandat har betydelse för omvärldens agerande, och därmed också för den inrikespolitiska utvecklingen i Libyen. Det betyder naturligtvis inte att oljan är oviktig. Men oljefaktorn kan ta sig en mängd olika politiska uttryck, beroende på hur omvärlden förhåller sig.
Ulf:
Jag håller med anonym här. Utgången av kriget i Libyen har ingenting med enighet i FN:S övriga länder att göra. Den avgörs av libyerna och om de allra flesta kommer att acceptera den Nato-styrda nya regimen eller inte.
Det är ju bara att erinra sig vad som hände i Afghanistan. Enligt Wikipedia så:
I december 2001 rapporterade USA:s försvarsdepartement att talibanerna hade besegrats....... Senare samma månad installerade FN en interimsregering i Afghanistan som leds av Hamid Karzai. År 2004 hölls val i landet som internationella observatörer kallade "acceptabelt demokratiska" vid "sammanlagda majoriteten" av vallokaler
Så att FN:s ingripande eller agerande skulle garantera fredlig fortsättning, det ska vi nog inte ta för givet. Vi kan hoppas, men det är en annan sak.
Var inte det viktiga i fallet Irak att det saknades en något sånär enad opposition, och inte de folksrättsliga aspekterna. Irak är ju djupt splittrat mellan kurder, sunni- och shiamuslimer. Vidare fanns väl ingen ordentlig förberedd plan, hur situationen efter invasionen skulle hanteras. På vilket sätt menar du att folksrättsliga frågor haft betydelse för utvecklingen i Irak efter invasionen?
Kerstin & Claes: Om en intervention eller en militär närvaro genomförs i enlghet med folkrätten är det mycket lättare att få internationell uppslutning kring den, och då blir den starkare. Det var svårt för USA att skaka fram allierade att bistå med närvaro under återuppbyggnaden av Irak efter störtandet av Saddam Hussein, eftersom många viktiga stater tyckte att USA på ett orättfärdigt sätt satt igång hela processen.
Ulf Bjereld:
Så du menar att i Afghanistan har man lyckats? Där har man väl varit enig om de "fredsframtvingande" åtgärderna och insatserna.
Det enda som kan ge Libyen stabilitet och en god utveckling nu är ett återinförande av den monarki som Khadaffi avskaffade år 1969. Jag hoppas man inte gör om misstagen från Irak och Afghanistan, där man tyvärr inte återinförde monarkin efter USA:s insatser. Monarkin ger nationen en sammanhållning och viktig kontinuitet.
Skicka en kommentar