2011-08-30

Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet

I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.

Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.

Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.

Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.

Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.

Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".

16 kommentarer:

Jensa sa...

Eller så kan man dra slutsatsen att Adaktusson anser att högerjournalister kan bortse från sin politiska uppfattning medan vänsterdito saknar den förmågan. I vilket fall så borde han lyfte blicken en aning.

Anonym sa...

Att Adaktussons motsägelsefulla logik vittnar om en bristande självdistans är kanske en delikat iakttagelse, men är det särskilt substantiellt? - knappast! Vi ges tillfälle att begråta ett missriktat tilltag från en kvalificerad yrkesmänniska, men är detta nödvändigtvis representativt för yrkeskåren och/eller professionen i sin helhet - naturligtvis inte! Kanske upplyser det bara om att Adaktusson är mänsklig.

Dock är ju "riktningen" du omnämner i högsta grad intessant. När en profession som journalistik vinnlägger sig om ett nyckelkoncept som "opartiskhet" stöter vi genast på problem ur ett subjektivt perspektiv - det är naturligtvis en mänsklig omöjlighet att kliva ur sin egen subjektivitet (om vi inte väljer att reducera vad vi förmedlar till avskalad och torftig "hårdfakta"). En "riktning" inbegriper ett val, ett val inbegriper uppoffring, och uppoffring inbegriper förlust. Om vi vill ha en levande, inspirerande och tankeväckande journalistik måste vi alltså hänge oss åt en riktning (eller ett s.k. aspektseende), och när vi hänger oss åt en riktning blir fullständig opartiskhet en omöjlighet. Det blir alltså vår egen uppgift att lägga ett kritisk öga till en "levande" journalistik.

Birgitta - foto CHIP sa...

Faktum kvarstår! Journalister tar inte det ansvar man ska förvänta av den som har makt!
Alldeles för få journalister har den typ av proffessionalism och det gäller redaktioner också.
Måtte Adaktussons modiga inlaga starta en kreativ debatt och utveckling inom media och framförallt public service!

Nicklas Eriksson sa...

Äh, det där har ändå tunn bäring. Ingen journalist får publicera något annat än det som redaktören släpper igenom.

Dessutom är Sveriges Radios tyngsta manliga namn klart högervridna.

Thomas sa...

Fast han har ju haft grovt vinklade program så han ska nog inte kasta sten i glashus.

M. E. sa...

Det rör sig ju om ren ideologi när du propagerar för att man ska ha en klar riktning. Varför inte gå igenom fakta och göra relevanta konklusioner utifrån dessa? Varför inte göra grävande journalistik?

I mina mediestudier gick vi bland annat igenom diverse amerikanska "medieeksperter" på modet. Dessa säger typiskt att medierna när allt kommer omkring reflekterar mottagarna.

Problemet är just när man förväntar sig att mottagarna själva ska ha koll på fakta och göra sin oberoende bedömning. Var ska de få fakta från om medierna inte gör sitt jobb? Var ska de få en korrekt bild av händelserna i mellanöstern om medierna inte gör sitt jobb?

I USA och även här reduceras nyheterna allt mer till tyckande. Sedan är det bara för tittarna att känslomässigt ta ställning. Inser ni som går med i denna "utveckling" inte att det bär åt skogen? Att folk tröttnar? På politiker, medier, allt? Allt reduceras ju till en meningslös show utan kontakt med verkligheten i en värld där det kapitalistiska systemet är för ohotat för sitt eget bästa. Och var det kommer att sluta borde man inte ha för mycket illusioner om i dessa fars-tider... (om man inte tycker att det har gått tillräckligt långt i Sverige, kan man ju ta en titt på England, Italien och USA till exempel...)

Ulf Bjereld sa...

M.E.: Och vad är "en korrekt bild av händelserna i Mellanöstern"?

M. E. sa...

Jag skrev:

"Var ska de få en korrekt bild av händelserna i mellanöstern om medierna inte gör sitt jobb?"

Med det menade jag att medierna borde ge fakta, granska, gräva. För mig innebär en korrekt bild helt enkelt att man till exempel vet hur många palestinier som dödats, hur många oskyldiga som dödats i samband med israeliska represalier, hur många israeler som dödats av terroristverksamhet riktad mot israeler osv. Att man vet hur det gick till när palestinierna drevs från sina hem osv. Allt detta är statistik som medierna på ett mycket tydligt sätt kan redogöra för. Att man vet hur kolonialismen och imperialismen på olika sätt har spelat in faktamässigt i mellanöstern (stöd till diktatorer, amerikanska trupper, Osama Bin Laden osv.).

Sedan etablerar förstås var och en sin uppfattning.

Problemet i dag är att kontexten snävras mer och mer in till omedelbara reaktioner, avsaknad av reflektion, ett alldeles för kort tidsperspektiv, att medierna inte ger distans på olika faktamässiga sätt till samhället och världen. Istället får vi mer och mer (pseudo)riktade och (pseudo)vinklade saker - men var är grunden att stå på?

Ulf Bjereld sa...

M.E.: Men du bortser då helt från att det inte finns något självklart i vilka statistiska uppgifter som är relevanta att redovisa och vilka uppgifter som inte är det. Urvalet av statistiska uppgifter vilar alltid på journalistens egen bedömning av vad som ä relevant att redovisa och vad som inte är relevant.

Och vem avgör vilka offer som är "oskyldiga" och vilka som inte är det? Och vad innebär att veta hur det "gick till" när palestinierna fördrevs? Dina frågor är av en sådan art att de inte kan besvaras med statistik, de kräver tolkning.

M. E. sa...

Svar til Bjereld:

"M.E.: Men du bortser då helt från att det inte finns något självklart i vilka statistiska uppgifter som är relevanta att redovisa och vilka uppgifter som inte är det. Urvalet av statistiska uppgifter vilar alltid på journalistens egen bedömning av vad som ä relevant att redovisa och vad som inte är relevant."

Visst är det inte enkelt att vara journalist. Och jag tror vi alla har förståelse för att journalister är människor som alla vi andra. Men när de inte längre förmår fylla sin funktion tillräckligt, ja, så får det inverkan på samhället som helhet, dagens dominerande moderna samhälle och dess representativa demokrati. Att förespråka något helt annat än journalistik borde rimligen höra ihop med att förespråka en annan form för modernt samhälle - vad för sorts form för modernt samhälle vill man då ha, där journalistiken är ersatt med olika vinklingar?

Jag håller med om att det ska finnas transparens, det vill säga att journalisten borde uppge tillvägagångssätt osv., men samtidigt borde förstås journalisten försöka hålla sig till fakta och vad som kan tänkas ge en helhetlig bild inom en viss ram/ett visst område. Jag vill bara att man försöker kontextualisera terroristdåd som begås i Israel och olika saker Israel gör genom att försöka hitta fakta som kan ge en bild av vad som försiggår, kanske helt att man presenterar olika sätt man faktamässigt kan presentera saker som händer. Istället tenderar man tyvärr i dag att invitera "gäster"/"tyckare" som tyvärr ger lite bilden att man kan tycka lite hur som helst, eller i värsta fall då någon "journalist" som ska ge någon sorts känslomässig upplevelse åt mottagaren.

"Och vem avgör vilka offer som är "oskyldiga" och vilka som inte är det? Och vad innebär att veta hur det "gick till" när palestinierna fördrevs? Dina frågor är av en sådan art att de inte kan besvaras med statistik, de kräver tolkning.""

Nja, där får väl journalisten försöka vara kritisk. Man kan ju konstatera att det kommer rapporter om missriktade israeliska "represalier", faktiskt har det väl gått så långt att Israel erkänner själv en rätt så villkorlig represaliestrategi. Här är det förstås viktigt att journalisten försöker göra en form för sammanfattning utifrån vad som finns att tillgå och på tydligt sätt gör klart hur han/hon har gått till väga, definierar oskyldiga osv. När det gäller hur det gick till när palestinierna fördrevs, kan man ju försöka hitta fram till mesta möjliga pålitliga och oberoende historiematerial till exempel. Kritisk källgranskning osv.

Visst, jag håller med, och jag tycker inte alls att journalistik bara är statistik eller att fakta bara är statistik. Jag hoppas därmed att min position framgår.

M. E. sa...

Sedan håller jag med om att jag skrev att "allt detta är statistik", och för all del, allt detta kan göras till statistik, men jag skrev nog lite hastigt där, för jag menar förstås inte att det ska krävas av journalister att de bara förmedlar statistik. Dock kan statistik och diagram till exempel vara nyttiga verktyg för att begripliggöra på ganska effektivt sätt skeenden.

Ulf Bjereld sa...

M.E. Well, men du hamnar hela tiden i att journalistiken till syvende og sist är subjektiv. Journalisten skall "kontextualisera terroristdåd", "försöka vara kritisk" samt "göra en form av sammanfattning". Visst - om detta är vi helt eniga. Men dessa saker kan bara göras - och görs - på helt olika sätt beroende på den enskilde journalistens förförståelse och val av perspektiv.

M. E. sa...

För att försöka ge en bild av vad jag är kritisk till, kan jag ju ta hur medierna tenderar att behandla Bin Laden, Bader Meinhof och Breivik utifrån vad som kan verka som olika principer. Medan Bin Laden gärna knyts till Islam istället för att man ger en historisk kontext av hur kolonialism och imperialism har skapat Bin Laden och Bader Meinhof gärna knyts till Marx - medierna är ju så personfixerade - eller marxism istället för att man ger en historisk kontext, är det inte så att man knyter Breivik till kristendom. Nej, i förhållande till Breivik blir man plötsligt mycket duktigare på att nyansera och hitta fram till hur det nu kunde gå som det gick. Förvisso går man inte så långt som att säga att Breivik liksom Bin Laden och Bader Meinhof kan betraktas som symptomatiska för dagens dominerande moderna samhälle som uppmuntrar konkurrens mellan, hat mot og solidaritet med enskilda grupper - Breivik, Bin Laden og Bader Meinhof passer alle inn på det - istället för en livsglad, samarbetande vi-känsla (även om det vore rimligt att presentera både en sådan och andra teorier i den grad det finns belägg), men jag vill hävda att Breivik av någon anledning genererar mer journalistik i media än Bin Laden och Bader Meinhof. När jag nämner Bader Meinhof tänker jag på hur de behandlas nu, inte hur de behandlades när det begav sig. Jag tror journalistiken delvis stod sig bättre på deras tid än nu. För mig är alltså logiken i media för smal och leder till avsaknad i balans. Visst, all statistik och fakta kan tolkas utifrån olika sätt, men medierna kan försöka gräva fram så mycket fakta de kan, ge en bild av dem (och även presentera olika sammanhang de kan sättas in i), och sedan att man söker balans och bredd i det hela.

Jag är skeptisk till hur det kan gå för sig i ett medielandskap som domineras av en syn på journalistik som något som görs "på helt olika sätt beroende på den enskilde journalistens förförståelse och val av perspektiv". Det riskerar tyvärr att öppna dörren för tendensiös och etnocentrisk journalistik, vilket inte kan ge en bra bild av vad som försiggår vare sig hemma eller i världen. På sätt och vis tycker jag nog att journalistik MÅSTE försöka vara en "voice from nowhere" på det viset att den ger distans till sig både sig själv och världen. Utan denna integritet urholkas journalistiken. Sedan om medieföretag som drivs mer och mer av en profitlogik verkligen kan uppmuntra autonomi och journalistik i en värld där det kapitalistiska systemet ej längre hålls i schack är en annan femma.

daniellarsson sa...

Jag tycker Adaktussons blogg inlägg på Metro idag - där han gick till hårt angrepp mot Hans Blix var rätt onyanserat.

Anonym sa...

Adaktusson är en simpel jesus-tönt. Han poserar som journalist men det enda som betyder nåt för honom är var tre-enighetens son vandrade omkring. Hela hans journalistiska gärning handlar om var Jesus bodde och inte om kärlek till det israeliska folket eller några andra människor heller. Han tror på Jesus och fiskregn. Svårare än så är det inte.

Anonym sa...

Lars Adaktusson visar ryggrad och kunnande. Gott så. Det han skriver kunde säkert väldigt många hålla med om av de som känner att media driver sitt eget tjuv- och rackarspel med interna belöningar som följd där den svenska demokratin hotas i samma utsträckning som den inbördes inkrökta intelligenshämmade självbeundran ökar i de slutna rummen. Det gäller lokal press som Helsingborgs Dagblad, det gäller i hög grad SDS som är absolut delaktig i tingens ordning i Malmö, det gäller de stora rikstidningarna. När demokratin hotas ökar extremåsikterna och förtvivlan gör att det till slut tas till vapen. Därför kan jag ur det perspektivet förstå de som överskriver skrivna lagar. Det är en mycket farlig utveckling när man utbildar journalister som inte förstår att tolka verkligheten eller har intelligens nog mer än att själva sätta sig på piedestal där den egna förstorade bilden är viktigare än artikelinnehållet. Det finns ingen ljusning för Sverige. Jag skriver det en gång till. Det finns ingen ljusning för Sverige.