Det har bubblat upp en ny debatt om "svenska värderingar". Bakgrunden till debatten är en artikel på DN Debatt tidigare i veckan av arbetsmarknads. och etableringsminister Ylva Johansson, där hon förespråkade att asylsökande och nyanlända skulle få bättre kunskap om vilka värderingar och normer som präglar det svenska samhället.
Dagens Nyheter hade satt rubriken "Stärk orientering om svenska värderingar för nyanlända". Studio Ett påstod att Ylva Johansson ville "att nyanlända ska få mer information om svenska värderingar". P 1 Morgon påstod detsamma - att Ylva Johansson efterlyste "mer information om svenska värderingar till nyanlända". Själv blev jag uppringd av journalister som undrade om jag ville kritisera Ylva Johanssons artikel, eftersom jag i olika sammanhang varit negativ till uttrycket "svenska värderingar".
Det var bara en hake. Inte någonstans i Ylva Johansson artikel eller i de efterföljande intervjuerna med henne använder hon uttrycket "svenska värderingar". Det är medierna som lägger dessa ord i hennes mun.
Ylva Johansson skriver i stället klokt om lagar, regler och styrande principer för hur samhället organiseras och hur dessa har sin grund i värderingar och normer som återfinns i samhället. Hon avstår medvetet från uttrycket "svenska värderingar", sannolikt eftersom hon tycker det är en missvisande beteckning på den företeelse hon vill skildra. På samma sätt använde aldrig moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé ordet "etnicitet" när han presenterade partiets förslag om att uppgifter om eventuell "utländsk bakgrund" skulle registreras i brottsstatistiken (om jag förstått det rätt) - men även han fick detta ord felaktigt lagt i sin mun.
Ord är viktiga. Ord spelar roll. Vi måste värna rätten till våra egna ord. "Svenska värderingar" är ett i högsta grad omtvistat begrepp. Jag vet att media måste förenkla, men när förenklingen blir vilseledande är det inte bra och bör påtalas.
Visar inlägg med etikett P 1 Morgon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett P 1 Morgon. Visa alla inlägg
2011-08-30
Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet
I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
2011-01-07
P 1 Morgon och Sverigedemokraternas prat om "svenska värderingar"
Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har anklagat en annan riksdagsledamot, moderaten Abdirizak Waberi, för att inte ha "svenska värderingar". Ekeroths angrepp uppmärksammades i dagens P 1 Morgon, där programledaren (ca 1.40 in i inslaget) valde att själv ta över Sverigedemokraternas språkbruk och fråga Waberi: Så på vilket sätt har du svenska värderingar?
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
2010-11-16
Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete
Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)