Det har bubblat upp en ny debatt om "svenska värderingar". Bakgrunden till debatten är en artikel på DN Debatt tidigare i veckan av arbetsmarknads. och etableringsminister Ylva Johansson, där hon förespråkade att asylsökande och nyanlända skulle få bättre kunskap om vilka värderingar och normer som präglar det svenska samhället.
Dagens Nyheter hade satt rubriken "Stärk orientering om svenska värderingar för nyanlända". Studio Ett påstod att Ylva Johansson ville "att nyanlända ska få mer information om svenska värderingar". P 1 Morgon påstod detsamma - att Ylva Johansson efterlyste "mer information om svenska värderingar till nyanlända". Själv blev jag uppringd av journalister som undrade om jag ville kritisera Ylva Johanssons artikel, eftersom jag i olika sammanhang varit negativ till uttrycket "svenska värderingar".
Det var bara en hake. Inte någonstans i Ylva Johansson artikel eller i de efterföljande intervjuerna med henne använder hon uttrycket "svenska värderingar". Det är medierna som lägger dessa ord i hennes mun.
Ylva Johansson skriver i stället klokt om lagar, regler och styrande principer för hur samhället organiseras och hur dessa har sin grund i värderingar och normer som återfinns i samhället. Hon avstår medvetet från uttrycket "svenska värderingar", sannolikt eftersom hon tycker det är en missvisande beteckning på den företeelse hon vill skildra. På samma sätt använde aldrig moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé ordet "etnicitet" när han presenterade partiets förslag om att uppgifter om eventuell "utländsk bakgrund" skulle registreras i brottsstatistiken (om jag förstått det rätt) - men även han fick detta ord felaktigt lagt i sin mun.
Ord är viktiga. Ord spelar roll. Vi måste värna rätten till våra egna ord. "Svenska värderingar" är ett i högsta grad omtvistat begrepp. Jag vet att media måste förenkla, men när förenklingen blir vilseledande är det inte bra och bör påtalas.
Visar inlägg med etikett Studio Ett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Studio Ett. Visa alla inlägg
2016-03-29
Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.
I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
2015-02-18
Antisemitism och Studio Ett:s ursäkt
Radioprogrammet Studio Ett i P1 ber om ursäkt för en fråga som i onsdags ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman. Inslaget behandlade antisemitismen och journalisten överraskade såväl ambassadören som lyssnarna genom att fråga huruvida judarna själva hade något ansvar för en växande antisemitism: Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now? Ambassadören vägrade acceptera frågan och jämförde med att fråga huruvida kvinnor själva hade något ansvar för begångna våldtäkter.
Ambassadörens vägran att acceptera frågan och Sveriges radios ursäkt är befogade. Lika lite som "muslimer" har ett ansvar för islamofobi har "judar" ett ansvar för antisemitism. "Muslimer" skall inte behöva offentligt ta avstånd från det våld som jihadister begår i islams namn. "Judar" skall inte behöva offentligt ta avstånd från våldshandlingar som staten Israel begår. Om dessa saker råder det i huvudsak stor enighet i den svenska debatten.
Desto märkligare blir det då att frågan om "judarnas" ansvar för antisemitismen överhuvudtaget ställdes i Studio Ett. Frågeställaren var en av Sveriges radios mest erfarna och välrenommerade journalister. Vilken tankelogik var det som ledde fram till att frågan ställdes? Jag ser tre alternativa tolkningar, men är inte riktigt nöjd med någon av dem.
För det första kan det ha rört sig om ett enkelt misstag, en felsägning, en tankevurpa i stundens hetta. Hjärnsläpp kan vi alla drabbas av (fråga mig...) och alla är vi ofullkomliga. Men det som talar mot den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan. Hade frågan fötts genom en olycklig impuls borde journalisten genast ha insett sitt misstag och dragit tillbaka den.
För det andra skulle frågan kunna uppfattas som retorisk. Journalisten insåg själv dess absurditet, men ville ge ambassadören en möjlighet att synliggöra absurditeten inför de lyssnare som kanske trodde att det fanns en rimlighet i frågan. Men även då blir journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan svår att förstå.
För det tredje är det möjligt att journalisten blandade ihop "judar" med "Israel" och inte upptäckte sitt misstag förrän det var försent. Ambassadören representerar ju inte "judarna" utan staten Israel. Jag tror nog mest på denna tolkning, även om svårigheterna att förklara journalisten ihärdande med frågan kvarstår.
Visst kan det finnas ett samband mellan händelseutvecklingen i konflikten mellan israeler och palestinier och en växande antisemitism. Antisemitismen har historiska rötter som visar att den existerar fristående från Israels agerande. Men Israel agerande kan bidra till att mobilisera och/eller förstärka antisemitismen. I så fall är det självklart ingen ursäkt för antisemitiska attityder och handlingar, men det kan vara en bidragande förklaring till dem.
Det är utmärkt att Studio Ett bett om ursäkt. Jag tror det skulle vara ännu bättre om man också förmådde ge en trovärdig förklaring till hur det kunde hända - så att vi kan känna oss något tryggare i att det inte kommer att hända igen.
2014-07-08
I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil.
I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.
Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket.
Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)
Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.
Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.
Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.
Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.
Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket.
Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)
Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.
Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.
Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.
Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.
2013-10-17
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
2010-12-18
Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?
Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.
I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.
Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.
I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.
Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.
2010-09-03
Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin
Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.
Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.
I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.
Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.
Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.
Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.
Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.
Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.
I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.
Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.
Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.
Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.
Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.
2010-08-18
Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?
Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)