2014-07-08

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil.

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.

Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket. 

Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)

Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.

Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.

Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.

Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.

9 kommentarer:

Ubbe sa...

Problemet med detta är att det tangerar anektodisk bevisföring, en person - reell eller fiktiv - får som enskilt exempel påvisa komplexa skeenden och företeelser.

Annie Lööf är expert på anektodisk bevisföring och nu har det dessvärre blivit allmänt gods.

Jag önskar en diskussion om visioner, ideologiska skillnader och gärna en djupare problematisering och lösningsbeskrivning, då jag blivit trött och uppgiven när jag följer debatten

Anonym sa...

Glöm inte den rasistiske brandmannen i från Boden, Thomas. Omskriven som ett samhällsproblem på ledarplats i DN men lika overklig som Molgan i Alfons Åberg.

Anonym sa...

Helt rätt. Jag vet att vissa läroböcker i retorik lär ut dessa "knep", dvs att ta enstaka personer som exempel.

Men när man genomskådat detta, så blir det nästan lite otäckt i stället. Är det inte för att vinna politiska poäng man tar upp dessa exempel? Det känns inte bra att enstaka tragiska livsöden skall vara slagträ i den politiska debatten.
Kjell Eriksson

Anonym sa...

Man kan även notera sammanhang när debattörer _inte_ använder sig av "personifierad argumentation".

Typiska sådana exempel hittar man i de senaste årens massiva flöde av debattinlägg som förespråkar marknadshyror.

I dessa förekommer det aldrig människor av kött och blod, "Nils och Marianne med dottern Eva", och hur de skulle tvingas lämna sina hem. I stället får man läsa svepande påståenden som "fiffel", "mygel", "svarthandel", "sitter på sina kontrakt", "subventionerade", "rörlighet", "Kuba och Nordkorea"...

Manipulation kan ta sig många olika uttryck...

Hans G Eriksson sa...

Än värre: "När jag är ute i landet träffar jag massor av människor som vill att..."

Jag tvivlar starkt på att förklaringen till retoriken ligger i en ökad individualisering. Funktionen visar sig nämligen lika verksam utanför politiken. Vilken uppmärksamhet får 50 döda i en översvämningskatastrof jämfört med flodhästen Nelsons överlevnadskamp?

En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Och det är det Annie Lööf komprimerar sitt budskap i.

Ludvig Svenssons Gardinfabrik i Kinna börjar få ett närmast sympatiskst drag.

Jan Lahti sa...

Bästa argumentationen, i mina ögon, är när debattören lägger fram empiriska belägg för sin tes.

/lasse sa...

Marknadsföring, det är en känsla som ska förmedlas. Man pratar inte om tekniska fakta i bilreklam, bilen susar fram i ett häftigt landskap som som förmedlar en positiv känsla. När allt mer av den politiska debatten i media mest liknar infotainment är det detta vi får.

Ministrar skulle jag helst se ha god analytisk förmåga när det gäller de komplexa problemställningar de har att hantera, att vara medietränad och ge snabba tvärsäkra repliker säger inget om den analytiska förmågan, sånt kräver eftertanke och fördjupning.

Man skulle kunna jämföra S berömda valbroschyr 1932. Man vänder sig till vanligt folk, som i allmänhet var betydligt mindre utbildade än idag, med ett intelligent och analytiskt resonemang om ekonomi signerat Wigfoss. Är folk dummare i dag än då?

/lasse sa...

Vet inte hur detta förnamnande började, men kommer ihåg att Calle B var förtjust i detta och hur jag då kände falskheten i denna förmenta kompisanda. En liknande taktik har Alliansen haft mot S, vi är ju så lika, inte är vi så stor skillnad. Det blev förstås svårt för tex Persson m.fl. när de skulle hävda sin vänsterposition och Fredde och Anders kunde hänvisa till den faktiska högerpolitik som förts av S, ni har ju gjort det vi också ville.

Hans G Eriksson sa...

Lasse, har du koll på vilka underhållningsprogram som ger den största TV-publiken? Vilket parti skulle ha nytta av en politiker som vänder sig till "valmanskåren" med en analytisk genomgång?

I Tyskland och Frankrike får politiker frågor som Vad anser du om subsidiaritetsprincipen? I Sverige får den frågan folk att sträcka sig efter TV-dosan. Här stannar politikerna kvar i studion trots frågor som Öl eller vin? Rakar du pungen?

Vi kan allt mer men begriper allt mindre. Läs Carl Hamiltons Det infantila samhället! (Vart tog han vägen?)