Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"

Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.

Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.

Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".

Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.

I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?

Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.

Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.

Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.

En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.

Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.

Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,