Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,