I speglarnas sal

Vi lever i en individualiserad tid - på gott och på ont. Individualisering som ett uttryck för frigörelse från förtryckande auktoriteter och möjlighet till växande och ett förverkligande av sin potential är förstås positivt och ska bejakas. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ och ska bekämpas. Vi ser dagligen exempel på båda uttrycksformerna. Kanske är det så att den ena inte kan tänkas utan den andra. Individuum, från latinets "något odelbart".

Med individualiseringen riktas också ett starkt fokus på individens rättigheter. Jag tror det är i det ljuset vi ska tolka rörelsen #metoo. Kvinnans rätt till sin egen kropp, där mängder av enskilda kvinnor synliggör och protesterar mot övergrepp. Men även en annan diskussion, kring enskilda mäns rätt att dömas av en domstol och inte av en offentlighet.

Jag kom att tänka på individualiseringens problematiker när jag igår på ett seminarium diskuterade vägar till fred, med estradören Olof Buchard (84 år och sannerligen still going strong). Bryt egots makt, förkunnade han, och deklamerade ur Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942. Jag är svag för Lindegren och fastnade för svitens inledningsdikt (och nej, jag förstår heller inte alla passager - men det gör läsningen mer spännande).

I

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos

tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas

de obegränsade möjligheternas land

i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning

undkom likgiltighetens korsade värjor

och förvandlade luften till löfte och mull

som rann utefter stadens alla fönster

i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt

och bärs som en fånge i standardbröstet

där ordet begår harakiri i krevadernas sken

och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod

i speglarnas sal där en blir de mycket för många

och dock ville falla som dagg i tidens grav)

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Gott nytt år och tre önskningar inför 2015

Vi har väl alla förhoppningar inför det nya år som kommer. Här är tre önskningar som jag hoppas att 2015 kommer att behandla med välvilja.

1. En samhällsdebatt som mera handlar om politiska sakfrågor och mindre om partiernas spelstrategiska överväganden. I brist på skarpa, urskiljbara motsättningar mellan vänster och höger tenderar de politiska partierna att tränga ihop sig i mitten. De politiska partierna måste ta sitt ansvar och formulera distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ för medborgarna att förhålla sig till. Politik skall inte vara ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik skall vara blod och eld, för att travestera Frälsningsarmén. Jag ser gärna en migrationspolitisk debatt mellan de rödgröna partierna och allianspartierna som synliggör vilka skillnader som finns även inom detta politikområde. Den debatten skall förstås handla om hur vi bäst tar hand om de människor som söker sig hit och inte om Sverigedemokraternas ytterlighetsståndpunkter i frågan.

2. Partier som förmår utveckla sin politik och sin organisationsform så att de åter blir relevanta plattformar för medborgarnas politiska engagemang. De politiska partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Svårigheten beror inte på att svenska medborgare blivit mindre intresserade av politik eller mindre politiskt engagerade. Men medborgarnas politiska engagemang tar sig allt oftare andra uttryck än genom de politiska partierna, till exempel istället genom olika löst organiserade nätverk som mobiliserar i enskilda sakfrågor som till exempel antirasism, feminism, och miljö. Partierna måste bejaka samhällets individualisering och digitalisering på ett sätt så att de blir attraktiva för alla de solidariska individualister som brinner för att förändra världen.

3. En intressant debatt kring min just utkomna bok om förre justitieministern Lennart Geijer. I boken "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas) skildrar jag den egensinnige radikalen Lennart Geijers liv och politiska gärning. Lennart Geijer var justitieministern som ville riva alla fängelser. Efter helgerna kommer jag att initiera debatter om kriminalpolitik och brott och straff där jag ställer Lennart Geijers frihetsideal mot vår tids samhälle. Boken har just kommit ut, och fått en positiv recension i Svenska Dagbladet. Boksläpp organiseras i Stockholm 20 januari kl 18.00 (Arenagruppen, Saltmätargatan 22) och i Göteborg 21 januari kl 17.00 (Sprängkullsgatan 19). Välkomna även till Göteborgs Stadsbibliotek söndag 8 februari kl 14.00. Boken kan av den lässugne beställas här för det facila priset av 178 kronor.

Med dessa rader önskas bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År. Om några dagar möts vi på barrikaderna igen. Ha det så bra tills dess.

Ring in-program inför valet - medborgarmakt eller skådespel?

Ring in och ställ din fråga direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt! Hur många gånger har vi inte hört denna eller snarlika uppmaningar i Sveriges Radio, Sveriges Television eller andra etermedieföretag. Den enskilde medborgaren ges en plattform att ställa den ansvarige politikern till svars, eller för att i en positiv dialog bidra till att föra den politiska debatten framåt.

Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?

I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.

Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?

Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.

Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.

Partiledare och psykoterapeuter

Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.

I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.

Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.

Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.

Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".

Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.

Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.

Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.

Fittstim - vems kamp handlar det om?

I går torsdag hade Belinda Olssons uppmärksammade programserie "Fittstim - min kamp" premiär i SVT. Reaktionerna var i huvudsak antingen ljumma eller kritiska. Programmet anklagades bland annat för att förlöjliga feminismen och för att splittra kampen för ökad jämställdhet.

Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.

Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.

Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.

Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.

Tre önskningar inför 2014

Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.

1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.

2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.

3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.

Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

S inför kongressen - vinna nästa val eller framtiden?

 Uppdaterat 5 april: Se längst ned.

I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om Socialdemokraternas svårigheter att kombinera den kortsiktiga jakten på valseger 2014 med den långsiktiga nödvändigheten att förnya och modernisera partiet. Frågan aktualiseras i samband med att Socialdemokraernas partikongress i Göteborg öppnas i morgon onsdag.

Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Socialdemokratins nedgång har inte orsakats av enskilda misstag. Nedgången är heller ingen partiledareffekt. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen fostrades i motsättningen mellan arbete och kapital – det vi i dag kallar för vänster och höger. I inget annat land i världen har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Vänster-högerdimensionens styrka är den viktigaste förklaringen till att de svenska Socialdemokraterna inte utan fog ibland betraktas som världens mest framgångsrika parti, åtminstone om vi håller oss till den industrialiserade, demokratiska världen. Det är svårt att hitta något annat parti som suttit vid makten lika länge och vars politik präglat samhällsutvecklingen lika starkt som de svenska Socialdemokraterna.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och ersättas av det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället.  Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Medborgarna är inte nödvändigtvis mer egoistiska eller högerorienterade än vad industrisamhällets medborgare var. Stödet för en stark offentlig sektor är oförändrat stort, motståndet mot vinstuttag i välfärdssektorn likaså. Medborgarna är solidariska individualister.  

Socialdemokraterna har misslyckats med att utveckla en modern politik och en organisationsform som överför arbetarrörelsens grundvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet till dagens samhällskonflikter. Om Socialdemokraterna inte lyckas förstå det nya individualiserade samhälle som växer fram – med nya frågor och nya sociala urbana grupper i kreativa yrken – blir partiet ett forntidsparti i stället för ett framtidsparti.

Ibland hör jag i den interna debatten att om Socialdemokraterna bara kommer tillbaka i regeringsställning så kommer den nödvändiga förnyelseprocessen att kunna komma igång på allvar. Tillvaron i opposition skapar en sådan oro att förnyelse ses som ett riskprojekt.

Kanske är det så. Men jag ser också ett scenario där socialdemokratin möter sin återkomst i regeringsställning med liknöjdhet och självtillräcklighet. Den politik och organisationsform som ledde fram till valseger 2014 visade sig ju vara framgångsrik, varför då ändra? Socialdemokratins självbild blir att man är ett vanligt parti, ett parti som alla andra. Det är just en sådan domesticering av socialdemokratin som borgerligheten drömmer om.

Skall den svenska socialdemokratin åter bli världens mest framgångsrika parti och sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som 1900-talets samhälle måste ambitionen vara högre än så. Det vore värdefullt om den stundande partikongressen kunde sända en tydlig signal till partiledningen att förnyelsearbetet måste fortsätta. Annars riskerar en valseger 2014 att bli en phyrrhusseger.

Uppdaterat 5 april: Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet Östergötland, skrev en replik på min artikel. Min slutreplik återfinns här.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 2. Om friheten

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om partiprogrammets demokratisyn återfinns här. I denna text kommenterar jag den frihetssyn som kommer till uttryck i förslaget.

*

I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.

Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.

Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.