Opartiskt? Om Ebba Busch Thors och andra politikers medverkan i underhållnings-TV

Kristdemokraternas partildare Ebba Busch Thors medverkan i underhållningsprogrammet "Så ska det låta" i SVT i söndags väckte viss upprördhet. Det är obegripligt att SVT låter en toppolitiker nojsa runt i ett av deras mest populära underhållningsprogram, skrev till exempel journalisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet.

Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.

Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).

Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.

*

 
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.

Partiledare och psykoterapeuter

Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.

I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.

Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.

Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.

Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".

Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.

Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.

Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.