Opartiskt? Om Ebba Busch Thors och andra politikers medverkan i underhållnings-TV

Kristdemokraternas partildare Ebba Busch Thors medverkan i underhållningsprogrammet "Så ska det låta" i SVT i söndags väckte viss upprördhet. Det är obegripligt att SVT låter en toppolitiker nojsa runt i ett av deras mest populära underhållningsprogram, skrev till exempel journalisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet.

Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.

Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).

Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.

*

 
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.

Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring

Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.

För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.

Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.  

Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.

Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.

Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.

Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.

Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)