Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall
existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet.
I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men
territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett
tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt
territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska
enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag
har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att
avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men
hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
Visar inlägg med etikett Regeringsförklaring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Regeringsförklaring. Visa alla inlägg
2014-10-02
Stefan Löfven och hans nya regering
I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
2013-09-17
Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring
Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
2012-09-18
Regeringsförklaringen - lugn höst väntar Fredrik Reinfeldt. Eller?
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring erbjöd få överraskningar. Möjligen kan man notera en starkare betoning på gemenskapsvärden och på vikten av att hålla ihop samhället än vad man vanligen förknippar med statsministern. På några månader har regeringen genomgått en personlighetsförändring från Spara till Slösa. Metaforen med Birgitta Lilliehööks seriefigurer haltar dock något. I Lilliehööks tappning är Spara ett eftersträvansvärt ideal och Slösa ett avskräckande exempel. Ur oppositionens perspektiv är Fredrik Spara eller Fredrik Slösa två lika dåliga alternativ.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)