Vårbudgeten som Anders Borg presenterades igår var en defensiv produkt. Alliansregeringen valde att inte utnyttja tillfället till att försöka vända det kärva opinionsläget genom att presentera nya, slagkraftiga reformförslag, till exempel inom de för väljarna viktigaste sakfrågorna jobb, skola och omsorg. I stället satsar Alliansen allt på det som uppfattas vara deras starkaste kort, det vill säga förtroendet för regeringens ekonomiska politik.
Genom att så starkt betona ansvarsfrågorna inom den ekonomiska politiken vill Alliansen krympa de rödgrönas, och särskilt Socialdemokraternas, handlingsutrymme inför den stundande presentationen av oppositionens olika vårbudgetförslag. Antingen lägger sig Socialdemokraterna i sina förslag nära Alliansregeringen. Då desarmeras de sakpolitiska skillnaderna och valkampanjen kan utvecklas till en förtroendemätning mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Eller så satsar Socialdemokraterna på reformförslag inom jobb, skola och omsorg. Då kan Alliansen anklaga Stefan Löfven för att underminera samhällsekonomin genom ofinansierade reformer, alternativt bromsa den ekonomiska utvecklingen genom skattehöjningschocker. Så ser Alliansregeringens strategiska ekvation ut.
Eftersom Alliansen vårbudget var så defensiv lär den knappast göra några starka avtryck i opinionsläget. Striden kommer i stället att utspela sig kring Socialdemokraternas vårbudget, enligt de konfliktlinjer jag skisserade ovan. Dessutom kommer Alliansregeringen att lyfta fram de skillnader som finns mellan Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag. Alliansen har ett egenintresse i att få dessa skillnader att framstå som så stora som möjligt, för att därigenom öka väljarnas osäkerhet om vilken politik en Stefan Löfven-ledd regering kommer att föra. Genom vårbudgeten kommer medierna också att få bättre förutsättningar att kritiskt granska sakinnehållet i den politik som Socialdemokraterna säger sig vilja föra om det blir regeringsskifte i höst.
Så nu gäller det. Alliansregeringen behöver en opinionsmässig vändning före sommaren för att ha någon realistisk chans att vinna valet i september. Oskickligheten i sättet att hantera studiebidragsfrågan och de interna läckor som bör ha legat till grund för Expressens artikel om frågan i dag antyder att nervositeten och frustrationen inom Alliansen är hög. Om två veckor kommer de rödgröna partiernas vårbudgetförslag. Två veckor därefter vet vi hur förslagen och den politiska debatten kring dem har mottagits av väljarna. Då bör vi ha fått ökad kunskap om det blir en dramatisk valrörelse eller om tiden redan nu håller på att rinna ut för Alliansen.
Visar inlägg med etikett Alliansregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alliansregeringen. Visa alla inlägg
2014-01-31
Det skall f-n vara partisekreterare
I dag publicerar DN/Ipsos en i raden av närmast katastrofala opinionsmätningar för Allianspartierna. De rödgröna partierna får 53.1 procent mot Alliansens 37,9 procent, en blockskillnad på hela 15.2 procentenheter. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger under spärren. Centerpartiet får med sina 3.1 procent sitt sämsta resultat sedan mätningarna inleddes för 35 år sedan.
Det ska f-n vara partisekreterare och väckas av Ekot för att kommentera så dystra opinionssiffror. Det gäller att inte förneka problemen men samtidigt ingjuta mod i medlemskåren genom att visa en konstruktiv väg framåt. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson regredierade i Ekots morgonsändning till samma tomma retorik som partisekreterare lätt gör när de egentligen är handfallna: Det är inga roliga siffror. Nu måste vi jobba stenhårt och visa väljarna vad Centerpartiet står för. (...) Vi får se till att jobba så det blir ännu tydligare vad vi står för.
"Jobba stenhårt" och "bli tydligare". Dessa mantra upprepas ofta av partisekreterare och andra partiföreträdare när dåliga opinonssiffror skall kommenteras. Det är förstås inget fel med att vilja jobba hårdare. Men det är nog svårt att hitta en politisk analytiker som hävdar att partiets dåliga opinionssiffror har sin grund i att man inte jobbar tillräckligt hårt.
När det gäller behovet av ökad tydlighet har jag tidigare visat att kravet på "ökad tydlighet" kan betyda åtminstone fyra olika saker:
1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!
2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!
3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!
4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!
Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten.
Michael Arthursson får inte mycket hjälp av sin partiledare Annie Lööf med att bringa reda i frågan kring vad som orsakat Centerpartiets kris. I en intervju i P1 Morgon i morse är Annie Lööfs enda analys till de rekordlåga opinionssiffrorna att det behövs ökad tydlighet och att Centerpartiet brukar ligga lågt under mellanvalsperioden. Det blir pinsamt när journalisten lätt provocerad konstaterar: Det måste väl finnas en djupare analys än så!?, varpå Annie Lööf bara upprepar sitt svar om behovet av ökad tydlighet.
Jag tror fortfarande att Centerpartiet har goda möjligheter att klara sig kvar i riksdagen i höstens val. Men då måste partiet utmejsla profilfrågor som gör avtryck i opinionen, förslagsvis inom områden som landsbygdspolitik och miljöpolitik. Har partiet den viljan och förmågan, eller tänker man gå på i gamla hjulspår i en falsk förvissning om att det bara handlar om att "jobbar hårdare" och "vara tydligare"?
Det ska f-n vara partisekreterare och väckas av Ekot för att kommentera så dystra opinionssiffror. Det gäller att inte förneka problemen men samtidigt ingjuta mod i medlemskåren genom att visa en konstruktiv väg framåt. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson regredierade i Ekots morgonsändning till samma tomma retorik som partisekreterare lätt gör när de egentligen är handfallna: Det är inga roliga siffror. Nu måste vi jobba stenhårt och visa väljarna vad Centerpartiet står för. (...) Vi får se till att jobba så det blir ännu tydligare vad vi står för.
"Jobba stenhårt" och "bli tydligare". Dessa mantra upprepas ofta av partisekreterare och andra partiföreträdare när dåliga opinonssiffror skall kommenteras. Det är förstås inget fel med att vilja jobba hårdare. Men det är nog svårt att hitta en politisk analytiker som hävdar att partiets dåliga opinionssiffror har sin grund i att man inte jobbar tillräckligt hårt.
När det gäller behovet av ökad tydlighet har jag tidigare visat att kravet på "ökad tydlighet" kan betyda åtminstone fyra olika saker:
1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!
2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!
3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!
4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!
Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten.
Michael Arthursson får inte mycket hjälp av sin partiledare Annie Lööf med att bringa reda i frågan kring vad som orsakat Centerpartiets kris. I en intervju i P1 Morgon i morse är Annie Lööfs enda analys till de rekordlåga opinionssiffrorna att det behövs ökad tydlighet och att Centerpartiet brukar ligga lågt under mellanvalsperioden. Det blir pinsamt när journalisten lätt provocerad konstaterar: Det måste väl finnas en djupare analys än så!?, varpå Annie Lööf bara upprepar sitt svar om behovet av ökad tydlighet.
Jag tror fortfarande att Centerpartiet har goda möjligheter att klara sig kvar i riksdagen i höstens val. Men då måste partiet utmejsla profilfrågor som gör avtryck i opinionen, förslagsvis inom områden som landsbygdspolitik och miljöpolitik. Har partiet den viljan och förmågan, eller tänker man gå på i gamla hjulspår i en falsk förvissning om att det bara handlar om att "jobbar hårdare" och "vara tydligare"?
2014-01-26
Alliansregeringen - mellan skattefrågans Skylla och Karybdis
Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Många äro de som lett i mjugg när vår tids socialdemokrater sjungit Internationalens fjärde vers, i Henrik Menanders översättning från 1902.
Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.
Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.
Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?
Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?
Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.
När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.
Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.
Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.
Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?
Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?
Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.
När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.
2014-01-14
Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014
I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
2013-10-06
Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge
Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.
Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.
Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.
2012-09-18
Regeringsförklaringen - lugn höst väntar Fredrik Reinfeldt. Eller?
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring erbjöd få överraskningar. Möjligen kan man notera en starkare betoning på gemenskapsvärden och på vikten av att hålla ihop samhället än vad man vanligen förknippar med statsministern. På några månader har regeringen genomgått en personlighetsförändring från Spara till Slösa. Metaforen med Birgitta Lilliehööks seriefigurer haltar dock något. I Lilliehööks tappning är Spara ett eftersträvansvärt ideal och Slösa ett avskräckande exempel. Ur oppositionens perspektiv är Fredrik Spara eller Fredrik Slösa två lika dåliga alternativ.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
2012-05-06
Hur blir kvällens partiledardebatt i Agenda?
Uppdaterat söndag kl 22.05. Partiledardebatten i kvällens Agenda blev en fartfylld tillställning, särskilt under den första timmen påminde partiledarna om kalvar på grönbete. Som debatt betraktat blev det kanske en lite rörig och svåröverskådlig tillställning. De rödgröna partierna hade inte samordnat sina ställningstaganden och de framstod inte som en gemensam opposition. Det mesta talar i dagsläget för att Socialdemokraterna kommer att gå till val utan att i förväg ha låst sig för olika regeringsalternativ.
Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.
Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.
Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.
Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.
Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.
Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.
Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.
Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.
Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.
Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.
Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.
*
Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.
Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.
Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.
Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.
Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.
Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.
Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.
2012-04-10
Rödgrön glädje över opinionsläget - men vilka är regeringsalternativen?
Många rödgröna sympatisörer hade nog önskat att det inte var drygt två år kvar till nästa val. I dag kom två nätbaserade opinionsmätningar (här och här) vilka båda pekar i samma riktning som tidigare undersökningar - de rödgröna har egen majoritet i opinionen. Om mätningarna varit valresultat hade Stefan Löfven i dag kunnat bilda regering utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.
Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.
Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.
Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.
Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.
2012-04-07
Anders Borgs "hitta på-språk" om massarbetslösheten
I samband med valet 2006 hävdade Anders Borg att en av Alliansens viktigaste uppgifter skulle bli att "pressa ned massarbetslösheten". Uttrycket "massarbetslöshet" fyllde funktionen att framställa läget på den svenska arbetsmarknaden i en så negativ dager som möjligt och därigenom undergräva väljarnas förtroende för den sittande Socialdemokratiska regeringens förmåga att klara jobbpolitiken.
När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.
Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.
Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.
Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.
När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.
Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.
Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.
Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.
2011-07-04
Kan Framtidskommissionen hjälpa regeringen att hitta en väg bortom jobbskatteavdragen?
Den borgerliga Alliansregeringen har på senare tid fått allt starkare kritik för att sakna framtidsvisioner och för att nya jobbskatteavdrag framställs som lösningen på i stort sett alla samhällsproblem. I dag - på Moderaternas egen dag i Almedalen - möter regeringen kritiken genom att på DN Debatt meddela att den avser att tillsätta en Framtidskommission bestående av de fyra partiledarna samt ett antal oberoende experter. Kommissionen skall beskriva de utmaningar Sverige står inför och staka ut den väg den vill att Sverige skall ta på sikt.
Det blir säkert bra. Men samtidigt bekräftar tillsättandet av kommissionen bilden av en regering som tappat orienteringen och som nu behöver hjälp både med att ta reda på vart den vill och hur den skall ta sig dit.
Det blir säkert bra. Men samtidigt bekräftar tillsättandet av kommissionen bilden av en regering som tappat orienteringen och som nu behöver hjälp både med att ta reda på vart den vill och hur den skall ta sig dit.
2011-01-21
Regeringen styr riket. Eller?
Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. (1 kap. 6 § Regeringsformen)
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
Regeringen styr riket, enligt grundlagen. Det kan därför heller aldrig vara oppositionens ansvar att se till att regeringen får igenom sina förslag. Men under de månader som gått sedan valet har Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen skyllt på oppositionen när regeringen förlorat en omröstning i riksdagen. Så var t ex fallet när regeringen tog det märkliga beslutet att lägga ned den svenska ambassaden i Hanoi, när riksdagen uppdrog åt regeringen att spara på regeringskansliets utgifter.
När regeringen förlorade omröstningen om regeringskansliets utgifter var Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt snabba med att anklaga oppositionen för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anklagelserna är lätt absurda, eftersom riksdagens utredningstjänst visat att Sverigedemokraterna i drygt 91 procent av omröstningstillfällena utnyttjar sin vågmästarställning till att stödja regeringen.
Nu står regeringen inför hotet att på nytt förlora en viktig omröstning i riksdagen. Ekot rapporterar att en samtliga oppositionspartier sannolikt kommer att rösta för en gemensam motion från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att stoppa eller begränsa försäljningar av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall. Riksdagen har i tidigare beslut gett regeringen tillstånd att minska statens ägande i dessa företag.
Det är inte lätt att regera i minoritet. Genom socialdemokratins kris och pausen i det rödgröna samarbetet fick Alliansregeringen en lugn början på mandatperioden. Men lugnet kommer förstås inte att bestå mandatperioden ut. Som ledare för en minoritetsregering har Fredrik Reinfeldt att välja mellan att göra upp med något eller några av oppositionspartierna, formulera förslag han tror att oppositionen kan stödja, ibland chansa och även acceptera att regeringen kan förlora en omröstning.
Regeringen gör anspråk på att styra landet. Då kan regeringen inte med stilen i behåll gnälla varje gång den förlorar en omröstning i riksdagen.
2010-10-17
Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare
Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.
Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.
Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.
Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.
Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.
Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.
2010-10-05
Nedgraderar Alliansregeringen universitets- och högskolepolitiken?
Fredrik Reinfeldts nya regering bjöd på få överraskningar. De flesta av de nya ministrarna är beprövade politiker. Känslan är att Reinfeldt lärt läxan från sin första regeringsbildning 2006 då ministrarna fick hoppa strömhopp från sina taburetter efter avslöjade brister i personlig vandel.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)