Många rödgröna sympatisörer hade nog önskat att det inte var drygt två år kvar till nästa val. I dag kom två nätbaserade opinionsmätningar (här och här) vilka båda pekar i samma riktning som tidigare undersökningar - de rödgröna har egen majoritet i opinionen. Om mätningarna varit valresultat hade Stefan Löfven i dag kunnat bilda regering utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.
Men nu är vi inte där. Alliansregeringen står visserligen inför en brant uppförsbacke, men är ännu långt ifrån rökt. Svenska väljare är mer rörliga är någonsin. Partibyten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna förekommer i en utsträckning som för något decennium sedan snarast hade uppfattats som ett skämt. Dessutom är det i högsta grad oklart hur regeringsalternativen kommer att se ut inför valet 2014. Kommer Socialdemokraterna som på "den gamla goda tiden" att gå fram och begära förtroende för en enpartiregering? Eller kommer Socialdemokraterna att hävda att valresultatet får ligga till grund för regeringsbildningen (och därmed inte utesluta regeringssamarbete med något av mittenpartierna)? Eller går Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram tillsammans, i förvissning att Vänsterpartiet aldrig aktivt skulle bidra till att släppa fram en ny Alliansregering. Eller får vi en repris på det rödgröna samarbetet från 2010, men i nya former och med nya partiledare? Vi lär få återkomma till dessa alternativ inför en inte alltför avlägsen framtid.
Alliansregeringen måste få till stånd en nystart om den inte skall bli rökt på riktigt. Jag skulle bli djupt förvånad om inte vi får se en regeringsombildning, antingen redan i vår eller senast hösten/vintern 2012.
7 kommentarer:
Om alliansen finns kvar 2014, går det liksom inte för S att låtsas som om "det kan bli si, det kan bli så". Det är med V och/eller MP som samarbetet måste bli, och det kommer att utkrävas svar i debatten. Jag tror att det vore ett misstag att låta några goda opinionsundersökningar leda till det verklighetsfrämmande "förtroende för en enpartiregering". S, V och MP borde istället i god tid slå fast en gemensam intention att bilda regering (utan detaljerat program, det måste valresultatet få påverka). Då får vi också chansen att prata politik inför 2014 och inte bara regeringskonstellationer.
Onekligen en mycket intressant utveckling så här långt under Löfvén. Många statsvetare, inte minst du Ulf, hävdade under Juholts tid att partiledarens effekter på väljarstödet var mycket begränsat, och att ett partiledarbyte därför inte skulle betyda särskilt mycket.
Jag och många andra var skeptiska till detta resonemang och trodde på ganska stora effekter. I verkligheten blev effekterna, så här långt, nog ännu större än de flesta av oss kunde ana.
Självklart behöver inte hela denna exceptionellt stora uppgång på mycket kort tid bero på partiledarbytet, men det går väl knappast att hävda annat än att en stor del av denna uppgång beror just på detta.
Hur diskuterar statsvetare kring detta faktum idag? Finns en omprövning av den tidigare ståndpunkten? Och hur övertygande var egentligen de tidigare studierna som hävdade att effekterna av partiledarskapet är små? Bifoga gärna referenser till de enligt dig bästa/mest övertygande studierna på området.
S fick ett starkt stöd direkt efter att man hade valt Mona Sahlin, och så länge hon teg, och alla hurrade (nästan). Det stödet försvann ganska snabbt när hon började agera och tala. Jag spår att samma sak kommer att ske nu. Löfvén får stöd så länge han tiger sen minskar stödet igen. Och om S kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val så kommer det mer att bero på att väljare vill straffa Alliansen än på att de tror på S.
10 000 kr betalas för Ulf Bjerelds inre monologer kring Löfvéns opinionsframgångar. Han är garanterat inte bekväm med det. Västern isoleras nu. Opinionssifforna just nu är ett rungande besked: vi vill inte ha vänsterpolitik och extrem miljöpolitik. Jag tror inte Stefan Löfvén är så dom att han bjuder in varken (v) eller (mp) till samarbete. Inga mer sänken i valrörelserna.
Ulf, nu har enligt Sifoundersökningen som presenteras idag S gått fram med 12,2 procentenheter (eller ca 50%) sedan i januari, en helt unik uppgång på så kort tid enligt Sifo.
Jag upprepar vad jag skrev ovan:
Du själv och en del andra statsvetare hävdade innan partiledarskiftet att ett sådant inte skulle spela någon nämnvärd roll, eftersom partiledarens roll enligt forskningen visat sig vara så begränsad.
Jag och flera andra ifrågasatte detta och trodde på en stor effekt, särskilt om det blev en partiledare som utstrålade stort förtroende i ekonomiska frågor.
Hur resonerar du och andra statsvetare idag kring att ni hade så fel om detta? Och hur går tankarna mer allmänt kring hypotesen att partiledarens effekter på partistödet är mycket begränsat? Och, avslutningsvis, vilka är enligt dig de bästa och mest övertygande empiriska studierna som visar att partiledarens effekter är så begränsade?
Olof Johansson-Stenman
Vänsterpartiet är inte en politisk kraft under Sjöstedt, det är uppenbart ett allt mer orienteringslöst och avideologiserat parti. De kommer fånga upp de som är helt naiva, och vill ha allt, utan eftertanke, då V formar sin politik efter vad de som är missnöjda med S tycker.. Därför ska man absolut inte ta med dem i en regering. När det gäller Miljöpartiet är det ett parti som är så att säga de icke-varuproducerade liberalernas parti, - men ur medelklassen, de egna företagarnas och småföretagarnas skikt. De är i grunden, pga sin egen klassbakgrund och sociala ställning borgerliga, betydligt mer än vad de ens tror själva. Det som skiljer dem från de andra liberalerna är två saker. Det enda är kritiken av varutillverkningen och den traditionella tillväxten. Det andra är synen på staten. Den är i och för sig lite problematisk, eftersom de har en starkare uppfattning om individuell frihet i samhället, under staten, - men, samtidigt, en större tro på regleringar, av marknaden och då framför allt stora företag, och då en tilltro till staten som planerande och skapande resurs, som är helt avvikande från en vanlig liberal folkpartistisk syn. Det kommer inte att gå att manipulera miljöpartiet till en pålitlig partner för s. Man måste stå ut med att de inte är att lita på. Därför ska de inte bindas in i någon regering. De ska stå utanför, men man ska klart visa att man står för en statsuppfattning som är deras i grunden. Och Mp kommer inte ha så stort val, än att i de flesta frågor försöka lägga sig när S. Att låta Mp bli den uppvaktade bundsförvanten, så att de kan fria till S och till M samtidigt, skulle bara ge dem alltför stor egen makt och uppmärksamhet som de inte förtjänar. Nej. En socialdemokrati nu, ska vara en ideologiskt, värderigsmässigt och även moraliskt väckt och mobilserad socialdemokrati, som inte försöker lura med andra varken V eller Mp, utan står stark, mobiliserad, och klar, på bra beslut i kongressen och med ett nytt partiprogram för framtiden. Då, och endast då, kommer man kunna börja forma det framtida Sverige, och man gör det endast, om man förmår att höja huvudet upp ur dagens nationella navelskåderi, och upphöra med att se Sverige som så viktigt, utan ser hela Europa, och den samlade Europeiska arbetarrörelsen och socialdemokratin, som man är en del av och vars öde vi delar, och är med att forma. Inskränker vi oss till nationalismens sömn, är vi förlorade inom ett årtionde.
Tack för kommentarer!
Olof, angående partiledareffekter:
1.) När statsvetare hävdar att partiledareffekter i Sverige är små talar vi om den generella bilden. Visst finns det undantag, t ex den s k Westerberg-effekten.
2.) Det finns vissa tecken på att partiledareffekterna ökar. Men dessa indikatorer är ännu små och osäkra.
3.) Viktigast - vad menas med en "partiledareffekt"? Antag att ett parti byter partiledare men fortsätter bedriva samma politik och kommunicerar denna politik på samma sätt som tidigare. Om partiet ändå växer i opinionen har vi en partiledareffekt som tycks grunda sig på partiledarens personliga egenskaper. (Även om det också kan bero på t ex övriga partiers agerande.)
Men antag i stället att ett parti byter partiledare och partiledarbytet följs av att partiet förflyttar sig på vänster-högerskalan och att den interna enigheten i partiet ökar. Om partiet då växer i opinionen, beror det då på partiledaren/partiledarbytet eller på den nya politiken eller på att partiet uppfattas som mer regeringsdugligt? Är det rimligt att tala om en partiledareffekt i samtliga dessa tre utfall?
När det gäller uppgången för S i opinionen menar en del att det beror på att partiet närmat sig mitten igen, en del att partiet präglas av intern stabilitet, en del att stabiliteten inneburit att medieintresset i stället riktas mot att granska alliansregeringen. Är detta då en partiledareffekt?
Det var lite tankar. Bäst på partiledareffekter (hur vi nu väljer att definiera sådana) är Henrik Ekengren Oscarsson och Peter Esaiasson i Göteborg och Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet.
Skicka en kommentar