Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Anna Kinberg Batras bok "Inifrån". En recension

Jag har ännu inte läst så många recensioner av Anna Kinberg Batras nya bok "Inifrån" (Albert Bonniers Förlag, 2018). Det tycker jag är både lite konstigt och lite synd. Boken är skriven av en just avgången partiledare i en tid som präglas av stor politisk dramatik och Alliansens splittring. Själv tycker jag att boken ger en del intressanta insikter och ställer relevanta frågor.

Anna Kinberg Batras bok har personlig och ibland till och med privat ton. Det är uppenbart att författaren ännu inte har den distans till det som inträffade som behövs för att kunna ge en torr eller avklarnad politisk analys. Men det är ju heller inte i det syftet boken är skriven. Syftet är i stället att ge den tidigare partiledarens "personliga berättelse" av några dramatiska år i svensk politik, och det syftet uppfylls.

Dramatiken i svensk politik har de senaste åren i huvudsak utspelat sig på högerkanten. Alliansens splittring, Moderaternas inre motsättningar och Sverigedemokraternas tillväxt kan ställas mot den inre frid som just nu tycks karaktärisera läget inom Socialdemokraterna. Boken "Inifrån" gestaltar - möjligen oavsiktligt - hur skarpa ideologiska motsättningar inom ett parti i kris tar sig uttryck i personstrider, nedsättande omdömen om partikamrater och allmän lågsinthet. Jag vill betona att sådana utvecklingsdrag för ett parti i kris knappast är specifikt för Moderaterna.

Anna Kinberg Batra insåg sprängkraften i frågan om relationen till Sverigedemokraterna. Men det framgår i boken att hon inte lyckades hantera denna sprängkraft i relationen till allianskamraterna När Moderaterna i januari 2017 öppnade upp för samtal med Sverigedemokraterna informerades Annie Lööf kvällen innan med ett sms. Annie Lööf var inte var nöjd med på vilket sätt beslutet om Moderaternas nya linje hade kommunicerats till övriga allianspartier. Men Lööfs reaktion avfärdas av Anna Kinberg Batra med att: Annie Lööf brukade vara den som förespråkade att vi skulle sms:a till vardags (...) när saker behövde stämmas av.

Ibland förefaller det som att Anna Kinberg Batra har svårt att bedöma om en fråga är viktig eller inte viktig. Den massmedialt uppmärksammade historien med påståenden om att förre finansministern Anders Borg visat könet på en privat fest beskrivs först av Anna Kinberg Batra som en rötmånadshistoria. Sedan väljer hon ändå att skriva nära sju sidor om händelsen, hur hon hade reagerat, om mediedebatten, hennes uttalanden i frågan, andra politikers uttalanden i frågan och hur händelsen påverkade hennes relationer till Anders Borg.

Det är också intressant att Anna Kinberg Batra på flera ställen i boken på ett retoriskt sätt ställer frågan om hon skulle behandlats annorlunda om hon inte varit kvinna, såväl i medierapporteringen som i partiets interna politiska strider. Det är utmärkt att hon ställer den frågan - det är inte så vanligt att moderata politiker lyfter genusproblematiker. 

Däremot hade jag gärna sett att hon utvecklat resonemangen om sin relation till media överhuvudtaget. Anna Kinberg Batra uppfattades ju av journalister som den partiledare som var mest ovillig att ge ett tydligt svar på de frågor som ställdes. Varför blev det så? Det hade varit intressant att höra hennes reflektioner på det temat.

Det är modigt av Anna Kinberg Batra att ge ut en så personligt hållen bok så kort tid efter ett dramatiskt händelseförlopp. Jag hoppas den kan inspirera till en bredare debatt, inte minst om politikens villkor i dag.

It-skandal och Anders Borg-skandal. Tillfälligheter eller uttryck för något större?

De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Transportstyrelsens it-skandal och av Anders Borg-skandalen där den tidigare finansministern på en privat tillställning påstås ha agerat hotfullt och kränkande. Angående Transportstyrelsens it-skandal råder det stor enighet om allvaret i det inträffade - debatten handlar nu mest om misstroendevotum och politiskt ansvarsutkrävande. Vem lät bli att informera vem och varför? Anders Borg-affären har fått politiska implikationer då Borg kritiserat den redan hårt ansatta moderata partiordföranden Anna Kinberg Batra för att göra "politiska poänger" av affären. Anders Borg skriver också att han känner "allt större förståelse" för ifrågasättandet av Anna Kinberg Batras omdöme.

Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)

Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.

1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.

2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.

3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.

Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.

Anders Borg-skandalen. Om ursäkter och ansvarstagande.

Förre finansministern Anders Borgs agerande på en privat tillställning förra helgen har väckt stor debatt. Enligt källor till media ska Anders Borg till exempel ha agerat hotfullt, visat sitt kön och kallat kvinnor för "hora". Polisen har inlett en förundersökning med brottsrubriceringen sexuellt ofredande, olaga hot och eventuellt förolämpning.

Jag vet förstås inte vad Borg gjorde och inte gjorde, eller huruvida hans handlingar var brottsliga. Men diskussionen ger upphov till några principiella reflektioner om ursäkter och ansvarstagande i svensk politik.

1.) Kommentarsfältet på Anders Borgs Facebooksida fylldes snabbt av i huvudsak stöttande kommentarer, från kända och okända personer. Kommentarerna skiftade från konspirationsteorier om att läckorna syftar till att ta bort fokus från Transportstyrelsens it-skandal till överslätande kommentarer om att vi alla kan begå misstag eller till och med att vi alla vid något tillfälle har betett oss som Anders Borg. Alla kan göra fel. Ta hand om dig, skrev till exempel Moderaternas talesperson i rättspolitiska frågor Tomas Tobé.

Läsaren av denna blogg vet att jag är den förste att bejaka att alla kan göra fel och att alla ska få en andra chans. Men det som sticker i Anders Borgs kommentarsfält är förminskandet av de handlingar han påstås ha begått. Om det varit till exempel en ensamkommande flyktingpojke som stod under polisundersökning för sexuellt ofredande och olaga hot tror jag inte att de som nu försvarar Anders Borg lika snabbt hade kommit med kommentarer som Alla kan göra fel eller Vem har inte gjort detsamma. Jag är väldigt trött på den repressiva retorik som kännetecknar svensk politiskt debatt i dag. Jag blir än mer trött när de som går i täten för denna retorik plötsligt gör undantag för sina egna kompisar och vänner. Dessutom - jag har varit på rätt många sena fester i mitt liv. Jag har i princip aldrig sett någon uppföra sig på det sätt som Anders Borg påstås ha gjort.

Det vore befriande för svensk politik om de regler man sätter upp för andra tillämpas också när det gäller ens egna kompisar eller favoriter.

2.) Anders Borg har bett om ursäkt för sitt beteende. Eller har han det? På sin Facebooksida skriver Anders Borg att han varit på fest och "drabbades av en blackout". Han har i efterhand fått höra att han betedde sig mycket olämpligt och han vill "uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig". Som tog illa vid sig? Det rakaste hade väl varit att säga "jag ber om ursäkt för mitt beteende", inte att relativisera det genom att rikta ursäkten endast till de "som tog illa vid sig". Britta Svensson är inne på samma sak i Expressen: Han skriver att han "drabbades" av en blackout. Han dricker inte mer än de flesta. En hård press han "varit under" "måste ha tagit ut sin rätt". Sammanfattningsvis: jag är inte ansvarig. Han vet inte själv vad han har gjort utan "har fått höra i efterhand". Han begick inte övergrepp mot andra människor utan "betedde mig mycket olämpligt". Han ber inte förbehållslöst om ursäkt, utan bara till dem "som tog illa vid sig".

Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur svenska politiker ber om ursäkt och ändå inte. En ursäkt ska vara en ursäkt och ansvaret ska alltid ligga på den som ber om ursäkt. Annars är det bättre att låta bli.

3.) Anders Borg har på sin Facebooksida också kritiserat Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra för hennes uttalanden om skandalen. Borg skriver: Anna Kinberg Batra väljer att kommentera mediarykten baserade på hörsägen och kalla dessa för "anklagelser". Jag känner mig djupt besviken. Jag kan inte förstå hur en tidigare kollega och nära vän kan välja att göra politiska poänger på basis av rykten. Anna Kinberg Batras omdöme har ofta ifrågasatts, jag kan känna allt större förståelse för det ifrågasättandet.

Jag har lite svårt att förstå Anders Borgs kritik. Anna Kinberg Batra säger till Aftonbladet: Självklart är det så att man måste stå till svars för sina handlingar. Även om Anders Borg inte har uppdrag för Moderaterna nu så ser jag mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort och det är bra att det utreds. Vi moderater tar varje sådan anklagelse på väldigt stort allvar. Det pågår faktiskt en polisiär förundersökning. Anna Kinberg Batra är mycket noga med att markera att det är de handlingar som Anders Borg anklagas för som hon ser mycket allvarligt på, inte Borgs beteende (som hon ju förstås inte kan ha någon kunskap om). Och det pågår faktiskt en förundersökning. Så här tycker jag att Anna Kinberg Batra på ett bra och konsekvent sätt lyckas fördöma den typ av handlingar som Anders Borg anklagas för att ha begått från att på något sätt ta ställning i skuldfrågan.

Det är bra gjort av Anders Borg att såsom situationen nu utvecklat sig avsäga sig sina uppdrag för Kinnevik och Bima. Jag hoppas att han nu får det stöd han behöver för att se till att det som hände i helgen aldrig upprepas. Och att de personer som närvarade vid tillställningen och kan ha behov av stöd och har rätt till upprättelse också får det.

En annan fråga är vad Anders Borg-skandalen och den efterföljande debatten säger om läget i svensk politik i dag. Jag ska försöka återkomma till den frågan inom kort.

Om karenstider, Ulf Kristersson och frågan om rödgrönt samarbete eller ej

Det är mer än tre månader kvar till extravalet den 22 mars 2015. Genom den allmänna förvirringen innehåller varje enskild dag nu händelser som påverkar partiernas sakpolitiska och strategiska förutsättningar inför valet. Här kommer tre korta notater kring det senaste dygnets debattämnen:

1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.

2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.

3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.

Spricker Alliansen upp?

Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.

Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.

Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.

I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.

Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?

Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.

För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.

Läget i valrörelsen

Det har varit en intensiv valrörelsevecka. Två ämnen har dominerat debatten: flyktingmottagning och regeringsfrågan.

Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och  Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.

Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.

Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.

Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.

Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.

Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.

Vad var egentligen syftet med dagens pressträff om oron i världen?

I dag kallade utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg till pressträff för att tala om oron i världen. Jag kan inte minnas att någon svensk regering tidigare mitt under pågående valrörelse kallat till pressträff för att tala om det internationella läget. Möjligen kan det ha skett i samband med någon enskild dramatisk händelse, till exempel Sovjetunionens och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 eller det misslyckade kuppförsöket i Ryssland i augusti 1991.

Syftet med pressträffen var lite oklart. Bildt och Borg bjöd på allvarsord om läget i världen och om läget för svensk ekonomi. Men det blev aldrig tydligt vilka slutsatser vi förväntades dra av denna beskrivning. "Det är en oroligare tid", påstod Carl Bildt. Oroligare jämfört med när då? Var det inte lika oroligt under kalla kriget och hoten om kärnvapenanvändning? Eller under krigen på Balkan och de påföljande flyktingströmmarna till Sverige? Eller under finanskrisernas år? Eller efter den 11 september och det efterföljande kriget mot terrorismen och den USA-ledda invasionen av Afghanistan?

Den snabbt hopkallade pressträffen har tolkats på två olika sätt. En del - företrädesvis alliansanhängare - beskriver den som ett uttryck för statsmannaskap. De internationella frågorna är viktiga. Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar till Sverige förändrar förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Det vore ohederligt att undanhålla de svenska väljarna denna dramatiska händelseutveckling.

Andra - företrädesvis sympatisörer till de rödgröna partierna - tolkar pressträffen som ett uttryck för valstrategi. En allt mer pressad Allians vill vrida den politiska dagordningen i riktning mot de sakområden där regeringen fortfarande står relativt stark, det vill säga i frågor kring ledarskap och eknomisk politik. Genom att spela upp en känsla av att Sverige står inför en svår kris hoppas man att väljarna skall sluta upp bakom det trygga och stabila, det vill säga en fortsatt alliansregering.

Vilken av dessa båda tolkningar är då mest rimlig? Jag ser dem inte som ömsesidigt uteslutande. Här är en situation där sakpolitiska och strategiska överväganden överensstämmer. Det finns ett sakpolitiskt värde för alliansregeringen att betona solidaritet och öppenhet samtidigt som man markerar insikt om det osäkra läget i världen och förbereder svenska folket på att en ökad flyktingmottagning får ekonomiska konsekvenser. Samtidigt finns det ett strategiskt värde för alliansregeringen att rikta debatten mot ledarskap och ekonomi och försöka skapa en bild av skarpt läge.

Det som ligger Alliansens trovärdighet i fatet är således inte att det saknas sakpolitiska skäl för att tala solidaritet, flyktingmottagning och ekonomi. I stället är det sättet man hanterat frågan på som känns ansträngd.

Migrationsverkets rapport om behovet av ökad flyktingmottagning blev offentlig redan för en månad sedan, och dessförinnan hade Migrationsverket vid ett flertal tillfällen påtalat behovet av större resurser. Då blir det lite yrvaket när regeringen först efter en månad reagerar och slår på larmtrumman. Dagens pressträff utmynnade också i en antiklimax när regeringen inte presenterade några åtgärder alls för att hantera det uppkomna läget. Anders Borg förklarade pressträffen med att han ville ge svenska folket sin bild av det ekonomiska läget. Ja, men det kommer han att göra om några dagar, vid den sedan länge inplanerade, traditionella redovisningen av regeringens nya ekonomiska prognoser. Så frågan kvarstår - vilket var egentligen det sakpolitiska syftet med dagens pressträff?

De flesta bedömare anser att Sverigedemokraterna tjänar på att deras enda profilfråga - flykting - och invandringspolitiken - nu kommer i fokus och att en ökad flyktingmottagning beskrivs som ett hinder för sociala reformer. Så brukar det bli. I det här fallet är jag dock inte helt säker. Fredrik Reinfeldts sätt att betona behovet av en generös flyktingpolitik - vad den är skulle kosta - är vad jag kan förstå inte särskilt vanlig bland europeiska högerledare. Det är en ny situation och därför är det heller inte säkert att de internationella erfarenheterna är tillämpbara på Sverigedemokraterna denna gång.

I dagens mätning från Ipsos/DN uppgår de rödgrönas försprång i opinionen till hissnande 14.8 procentenheter och det är bara tre och en halv vecka kvar till valet. Att vara borgerlig valstrateg är sannerligen inget önskejobb i dag.

Fredrik Reinfeldt ny ordförande för EU-kommissionen?

Blir Fredrik Reinfeldt inom kort ny ordförande för EU-kommissionen, efter den avgående José Manuel Barroso? Efter de avslutade valen till Europaparlamentet går vi in i en tid som kan beskrivas som EU-komplexets Silly season, då precis allt fortfarande är möjligt.

Katrine Kielos skriver i dag i Aftonbladet om hur den borgerliga gruppen EPP (European People's Party) blev största partigrupp i EU-parlamentet och att många därför trodde att det i praktiken var klart att högerns kandidat Jean-Claude Juncker skulle bli ny ordförande för kommissionen. Men Storbritanniens premiärminister David Cameron tycker att Juncker är alldeles för federalistisk och motsätter sig därför dennes ordförandeskap. Vem skulle det då kunna bli i stället? Respekterade European Voice skriver att "Den som är smart sätter pengarna på Fredrik Reinfeldt” och motiverar sitt tips bland annat med att Reinfeldt har "minimala chanser att bli omvald hemma", att han "redan mentalt är inne på sitt nästa jobb", att han "är starkt förankrad i europeisk borgerlighet" och att han "skulle få stöd av David Cameron".

Jag tror att Fredrik Reinfeldt skulle bli utmärkt som ordförande för EU-kommissionen. Han har hållit ihop de fyra allianspartierna i regeringsställning i snart åtta år, vilket är en historisk politisk bedrift. Han visade kyla i sitt sätt att tillsammans med Anders Borg hantera statsfinanserna under den ekonomiska krisen. Fredrik Reinfeldt har också varit föredömlig i sin vägran att ge det främlingsfientliga Sverigedemokraterna något som helst inflytande i svensk politik, trots att partiet innehaft en vågmästarposition. På minussidan får dock ställas Fredrik Reinfeldts misslyckande att minska den skyhöga arbetslösheten samt den växande ojämlikheten i Sverige under hans tid som statsminister.

Det är svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i spekulationerna om Fredrik Reinfeldt som ny kommissionsordförande. Men få tvivlar på att han kommer att förlora valet i september och hans kompetens gör honom i alla fall till en tänkbar kompromisskandidat.

För Moderaterna vore det förstås en katastrof om partiet tvingas gå in i höstens valrörelse utan Fredrik Reinfeldt som den självklare ledaren. Överhuvudtaget har Moderaterna en svår period framför sig. Möjligheterna att vinna valet i höst är i princip obefintliga. Efter en valförlust blir det bara en tidsfråga innan Fredrik Reinfeldt väljer att avgå. Därmed öppnas dörren förr de "gamla moderaterna" som i huvudsak tigit still under Fredrik Reinfeldts så framgångsrika partiledarskap men som nu öppet kommer att vädra sitt missnöje med partiets vandring mot den politiska mitten. I see bad things arising, för att citera översteprästen Kajafas ur Jesus Christ Superstar.

Vem skall axla manteln att samla och leda partiet efter Fredrik Reinfeldt? Anders Borg? Jag tror inte han vill - han är heller inte någon partimänniska på det sättet. Catharina Elmsäter-Svärd? Ger nog lägst odds på vadslagningsbyråerna i dag, men uppdraget som infrastrukturminister är knappast meriterande med tanke på den svenska järnvägskollapsen. Anna Kinberg Batra? Politiskt rutinerad, men kommer hon att kunna vinna väljarnas förtroende? Hennes uttalande från sin personvalskampanj 1998 om att "stockholmare är smartare än lantisar" påverkade länge bilden av hennes omdöme.  Jag har i något sammanhang lyft fram Tomas Tobé, som en outsider i sammanhanget. För inte kan det väl bli Ulf Kristersson? 

Det är mindre än 100 dagar kvar till valet. Det må skilja 15 procentenheter mellan blocken, men spännande tider väntar likväl.

Socialdemokraternas skuggbudget - så påverkar den valrörelsen

Uppdaterat måndag 28 april kl 21.50. Debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i kvällens SVT Aktuellt var viktig. Socialdemokraterna har nu lagt sin skuggbudget, och Alliansregeringen har genom Anders Borg tidigare i dag och Fredrik Reinfeldt i kväll kommenterat den. Några nya viktiga kort kommer knappast att kunna spelas ut innan valmanifesten publiceras efter sommaren. Den debatt vi såg i kväll utgör sannolikt en prototyp för hur debatten kommer att se ut de närmaste månaderna.

Jag har tidigare hävdat att debatten kring Socialdemokraternas skuggbudget blir Alliansens sista möjlighet att ta igen så mycket av de rödgrönas opinonsförsprång att valkampanjen i höst kan bli någorlunda jämn. Debatten i SVT Aktuellt i kväll påminde om två brottare som söker grepp på varandra men där ingen riktigt lyckas. I rådande opinionsläge är det Socialdemokraterna som genom de rödgrönas försprång i opinonen tjänar på en sådan debattutveckling.

För övrigt vill jag påpeka att  1.) Knäred ligger i Halland och inte i Skåne, där Stefan Löfven felaktigt placerade orten. 2.) Det var osnyggt av Fredrik Reinfeldt att konsekvent tala om Gustav Fridolin när han talade om Miljöpartiet, och därigenom helt osynliggöra Åsa Romson.

*

Play it safe. Så kan man sammanfatta Socialdemokraternas ekonomiska vårmotion - den så kallade skuggbudgeten - som presenterades av Magdalena Andersson i dag. Som väntat bjöd motionen på få överraskningar. De enda nyheterna var egentligen att partiet vill skjuta till medel för att möjliggöra mindre klasser i de lägre årskurserna redan från 1 juli. På samma sätt tidigareläggs genomförandet av utbildningskontrakt för ungdomar liksom möjligheter till sommarskola och sommarjobb. Tidigareläggningen av dessa reformer finansieras i huvudsak genom en tidigareläggning av skattehöjningen på tobak.

Ur ett partistrategiskt perspektiv är Socialdemokraternas ekonomiska vårmotion väl avvägd. De rödgrönas stora försprång i opinionen - i de flesta mätningar skiljer det 10-15 procentenheter mellan de båda blocken - innebär att det är Alliansen som måste förändra den politiska spelplanen för att ha ens en teoretisk möjlighet att komma i kapp.

Genom att i sin skuggbudget inte lansera några nya kontroversiella förslag gör Socialdemokraterna det svårare för Alliansen att påverka opinionsläget. Och nu rinner tiden i väg. Vadslagningsfirman Unibet ger i dag 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister efter valet i höst. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.50. Marknaden ljuger aldrig, påstås det. Alliansens uppförsbacke är således mycket brant.

Jag noterade också att Magdalena Andersson i en avslutande retorisk fråga till Anders Borg utnyttjade opinionsläget till att gå till offensiv i regeringsfrågan. Hur skall Anders Borg få igenom sin politik efter valet, undrade hon, för sannolikheten att han har en majoritet bakom sig måste bedömas som mycket liten. Regeringsfrågan har tidigare varit en av Alliansregeringens paradgrenar. I takt med att de rödgrönas överläge i opinionen ligger fast blir det emellertid allt svårare för Alliansen att med trovärdighet spela ut regeringskortet.

Strax är det dags för Anders Borgs pressträff där han skall kommentera den socialdemokratiska skuggbudgeten. Även denna pressträff lär bli en förutsägbar historia. Anders Borg kommer att sikta in sin kritik på bristande precision i de socialdemokratiska förslagen, slopandet av dagens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga och halveringen av krogmomsen, oklarheter kring hur Socialdemokraterna på sikt skall kompensera för det sista jobbskatteavdraget samt - framför allt - skillnaderna mellan de rödgrönas olika budgetförslag (även om Vänsterpartiet presenterar sin budgetmotion först i morgon).

Jag återkommer med en uppdatering av texten i kväll, efter Anders Borgs pressträff.

Väntan på (S) vårbudget - lugnet före stormen?

Vårbudgeten som Anders Borg presenterades igår var en defensiv produkt. Alliansregeringen valde att inte utnyttja tillfället till att försöka vända det kärva opinionsläget genom att presentera nya, slagkraftiga reformförslag, till exempel inom de för väljarna viktigaste sakfrågorna jobb, skola och omsorg. I stället satsar Alliansen allt på det som uppfattas vara deras starkaste kort, det vill säga förtroendet för regeringens ekonomiska politik.

Genom att så starkt betona ansvarsfrågorna inom den ekonomiska politiken vill Alliansen krympa de rödgrönas, och särskilt Socialdemokraternas, handlingsutrymme inför den stundande presentationen av oppositionens olika vårbudgetförslag. Antingen lägger sig Socialdemokraterna i sina förslag nära Alliansregeringen. Då desarmeras de sakpolitiska skillnaderna och valkampanjen kan utvecklas till en förtroendemätning mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Eller så satsar Socialdemokraterna på reformförslag inom jobb, skola och omsorg. Då kan Alliansen anklaga Stefan Löfven för att underminera samhällsekonomin genom ofinansierade reformer, alternativt bromsa den ekonomiska utvecklingen genom skattehöjningschocker. Så ser Alliansregeringens strategiska ekvation ut.

Eftersom Alliansen vårbudget var så defensiv lär den knappast göra några starka avtryck i opinionsläget. Striden kommer i stället att utspela sig kring Socialdemokraternas vårbudget, enligt de konfliktlinjer jag skisserade ovan. Dessutom kommer Alliansregeringen att lyfta fram de skillnader som finns mellan Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag. Alliansen har ett egenintresse i att få dessa skillnader att framstå som så stora som möjligt, för att därigenom öka väljarnas osäkerhet om vilken politik en Stefan Löfven-ledd regering kommer att föra. Genom vårbudgeten kommer medierna också att få bättre förutsättningar att kritiskt granska sakinnehållet i den politik som Socialdemokraterna säger sig vilja föra om det blir regeringsskifte i höst.

Så nu gäller det. Alliansregeringen behöver en opinionsmässig vändning före sommaren för att ha någon realistisk chans att vinna valet i september. Oskickligheten i sättet att hantera studiebidragsfrågan och de interna läckor som bör ha legat till grund för Expressens artikel om frågan i dag antyder att nervositeten och frustrationen inom Alliansen är hög. Om två veckor kommer de rödgröna partiernas vårbudgetförslag. Två veckor därefter vet vi hur förslagen och den politiska debatten kring dem har mottagits av väljarna. Då bör vi ha fått ökad kunskap om det blir en dramatisk valrörelse eller om tiden redan nu håller på att rinna ut för Alliansen.

Varför vill Moderaterna ha en debatturné med Vänsterpartiet om skolpolitiken?

I dag meddelade Moderaterna överraskande att Socialdemokraterna inte längre är partiets huvudmotståndare i skolpolitiken. Moderaterna menar att skillnaderna mellan deras och Socialdemokraternas skolpolitik är så små att det är rimligt att i stället betrakta Vänsterpartiet som huvudmotståndare. Därför utmanar Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé nu Vänsterpartiet på skolpolitisk debatturné runtom i landet.

För Vänsterpartiet måste beskedet ha tagits emot som en försenad och oväntad julklapp. Lika snopet måste beskedet ha varit för utbildningsminister Jan Björklund. En debatturné mellan Moderaterna och Vänsterpartiet försvårar ytterligare möjligheterna för Folkpartiet att återta skolpolitiken som en profilfråga.

Moderaternas utspel får tre konsekvenser: 1.) Utnämningen till huvudmotståndare och en eventuell debatturné höjer Vänsterpartiets status och synlighet i de skolpolitiska frågorna. Det är bra för Vänsterpartiet. 2.) Socialdemokraterna sidsteppas på ett förödmjukande sätt och försvårar ytterligare för medborgarna att identifiera skarpa skiljelinjer mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i skolpolitiken. 3.) Moderaterna vinner i sig knappast några röster på initiativet. Om vi spekulerar i väljarströmmar kommer sådana i så fall snarast att gå från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet.

Utspelet är ett led i Moderaternas övergripande strategiska tänkande för att få valrörelsen dit man vill. Moderaterna strävar efter att lägga sig så nära Socialdemokraterna som möjligt i flera av för väljarna viktiga sakfrågor. Om väljarna får svårt att se skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna i dessa frågor ökar möjligheterna för Moderaterna att få valkampanjen att handla om de frågor där partiet står starkt, främst då den ekonomiska politiken. Små skillnader i sakfrågorna kan göra valet till ett förtroendeval, och där har Moderaterna starka kort i Fredrik Reinfeldt och inte minst Anders Borg. Moderaternas omsvängning i skattepolitiken och beslutet att tillsätta en bostadspolitisk utredning är andra exempel på en strävan att få valdebatten i en sådan riktning.

Genom att påstå att det är små skillnader i skolpolitiken mellan Moderaterna och Socialdemokraterna men stora  skillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet säger Moderaterna också indirekt att det föreligger stora politiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i skolpolitiken. Därmed har man också sagt att det råder splittring inom den rödgröna oppositionen i en av de frågor som väljarna själva anger som viktigast. Hur skall Stefan Löfven kunna regera med stöd av Jonas Sjöstedt, när de tycker så olika i skolpolitiken, blir budskapet.

Socialdemokraternas utmaning består i att formulera förslag som distinkt skiljer sig från Moderaterna och som är så ideologiskt laddade att Moderaterna inte kan ta över dem. På så sätt skulle man mer tydligt kunna visa den politiska skillnaden mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen.  Men inom Socialdemokraterna finns en ängslan att göra misstag som skulle bjuda in Alliansen i matchen om regeringsmakten igen. Så länge opinionsavståndet mellan de rödgröna och Alliansen består kommer Socialdemokraterna knappast att pröva lyckan med några dramatiska förslag. I stället sitter man stilla i båten och ser hur valdagen och en förmodad valseger kommer närmare och närmare.

Alliansen sov bort senhösten och vintern. Fredrik Reinfeldt hävdade att opinionsläget sannolikt skulle utjämna sig själv när vi gick från mellanvalsperiod till valår. Det var en grov felbedömning. I stället rasslade opinionsavståndet under vintern iväg till ungefär 16 procentenheter.

Sent skall syndaren vakna, sägs det. Frågan är om Alliansen denna gång har vaknat för sent. De närmaste veckornas opinionsmätningar lär ge en tydlig indikation om huruvida så är fallet.

Omslaget. Sista chansen för Alliansen?

Det kommer nu ett omslag i finanspolitiken i stramare riktning och det går i dag inte att se något utrymme för skattesänkningar under kommande mandatperiod, sa statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan.

Omslag var ordet, sa Bull. Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering är i ett närmast desperat behov av omslag i opinionsläget för att ha en chans att behålla regeringsmakten efter höstens val. De rödgröna partierna har ett överläge på omkring 15 procentenheter och det syns ingen tendens till att avståndet skulle börja minska. Socialdemokraterna har också större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar just nu på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Alliansens enda ljuspunkt ligger i att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi.

Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val. Kanske är det omslag som Fredrik Reinfeldt nu lanserar Alliansens sista chans att åstadkomma en så kallad "game-changer", det vill säga något som förändrar den politiska situationen på ett avgörande sätt. Lyckas inte Alliansen i sitt uppsåt denna gång behövs det sannolikt en yttre händelse för att vända opinionen till valseger - till exempel en ekonomisk eller politisk kris i omvärlden alternativt hjälp från ovan. Inget av dessa alternativ tycks i dag särskilt sannolikt.

Reinfeldt vill neutralisera skattedebatten, där Socialdemokraterna haft ett starkt retoriskt vapen i att kunna kritisera alliansregeringen för att låna pengar till skattesänkningar i stället för att prioritera investeringar i jobb, skola, omsorg och infrastruktur. För en vanlig väljare är det inte helt lätt att identifiera skillnaderna i de båda blockens skolpolitik. Reinfeldt vill få valrörelsen att handla om den ekonomiska politiken och där han vill framställa Alliansens linje som en jobbpolitik (mot de rödgrönas "bidragspolitik").

Kommer Alliansens så kallade omslag att få de önskade effekterna? Nja. Jag är skeptisk av två skäl. För det första: Genom att acceptera idén om skattehöjningar för att finansiera välfärden flyttar Alliansen över den politiska diskussionen till Socialdemokraternas hemmaplan. Om nu skattehöjningar skall genomföras för att förbättra välfärden, varför då inte låta Socialdemokraterna genomföra dessa? Det är ju ett parti som har stor erfarenhet av att bedriva en sådan politik.

För det andra: Hur trovärdig är egentligen Alliansens nya politik i skattefrågan? Det är bara någon månad sedan som Alliansen slogs med näbbar och klor för att finansiera ytterligare skattesänkningar. Här finns en risk att väljarna uppfattar omsvängningen som en omvändelse under galgen. Alliansregeringen kan uppfattas som en flipp-floppande vindflöjel för opinionen, alternativt en ulv i fårakläder som kommer att genomföra nya skattesänkningar så snart tillfälle bjuds.

Till detta kommer Alliansens splittring i skattefrågan. Annie Lööf och Göran Hägglund kan knappast ha klappat händerna av förtjusning över Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs utspel. Centerpartiet vill sänka skatten för företagare, Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärer. Båda partierna är i desperat behov av profilfrågor för att stärka sin ställning i opinionen.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Vi får se hur han klarar utfrågningen i kvällens SVT Agenda. Jag ger honom och Alliansen åtta veckor att genom sitt omslag påverka opinionen. Är opinionsavståndet lika stort som nu när vi närmar oss mitten av april - då tror jag faktiskt att regeringen är rökt.

Rättvisa. Ordet som budgetdebatten glömde

Magdalena Andersson är guld värd för socialdemokratin. Hennes sätt att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten och hennes förmåga att hantera debatten med finansminister Anders Borg imponerar. Till skillnad från sin föregångare Tommy Waidelich väcker hon respekt även på motståndarsidan, vilket ger henne en starkare ställning i hela det politiska rummet.

I sak skiljer sig socialdemokraternas budgetförslag inte så där oerhört mycket från förra årets budgetförslag, under Håkan Juholts partiledarskap. Men budgetförslaget har föregåtts av en intern process som varit betydligt mer stabil än förra året. Förslagen har presenterats inom en samlad ram som inte ger motståndarna utrymme att hojta om "popcorn-politik".

Förslagen har också lanserats i en retorik som inte har mycket gemensamt med Håkan Juholts vänsterorienterade språkbruk. Vid sidan av den omtalade Affärsplanen så noterar jag att framträdande socialdemokratiska politiker tycks ha fått en gemensam fobi för ordet rättvisa. När Socialdemokraterna presenterar sin viktigaste motion under hela budgetåret förekommer så vitt jag uppfattat ordet rättvisa inte en enda gång, varken i morgonens artikel på DN Debatt, eller på Magdalena Anderssons presskonferens eller i debatten med Anders Borg i Studio Ett i P1.

Jag har resignerat lite grand när det gäller orden jämlikhet och solidaritet, med hade lite hopp kvar när det gällde rättvisan. Jag förstår att Socialdemokraterna vill utmana Alliansen och inför väljarna framstå som minst lika ansvarstagande och tekniskt skickliga som Anders Borg när det gäller att hantera statsfinanserna. Men om man helt mönstrar ut sina ideologiska värdeord ur retoriken reducerar man politiken till förvaltning och administration. En sådan reducering av politiken gynnar på sikt den samhällssyn som borgerligheten gjort till sin och missgynnar bygget av det samhälle som socialdemokratin i grunden står för.

Noterar också att Anders Borg i Studio Ett talade om socialdemokraternas "skattechock". Lite trött blev jag då.

Anders Borgs "hitta på-språk" om massarbetslösheten

I samband med valet 2006 hävdade Anders Borg att en av Alliansens viktigaste uppgifter skulle bli att "pressa ned massarbetslösheten". Uttrycket "massarbetslöshet" fyllde funktionen att framställa läget på den svenska arbetsmarknaden i en så negativ dager som möjligt och därigenom undergräva väljarnas förtroende för den sittande Socialdemokratiska regeringens förmåga att klara jobbpolitiken.

När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.

Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.

Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.

Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.

Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!

Inför kvällens partiledardebatt i Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15 Debatten i Agenda blev som väntat en märklig tillställning, eftersom den centrala konfliktlinjen i svensk politik - den mellan vänster och höger - inte fick en möjlighet att komma till intryck. Många undrar om Socialdemokraterna verkligen tjänade på att avstå. Mitt svar är ja. Självklart inte på så sätt att partiet vinner väljare på att inte vara med. Men genom att SVT framåt kommer att tvingas avstå från debattupplägg som ensidigt speglar Alliansens bild av hur det politiska landskapet i Sverige ser ut.

I själva debatten glänste Åsa Romson, genom engagemang och förmåga att ta för sig. Hon fick i kväll ett litet medialt genombrott. Annie Lööf var godkänd, men någon Lööf-effekt i opinionen tror jag inte det blev. Fredrik Reinfeldt visade en återhållsam profil, väl förenlig med den statsmannaaktiga image han odlar. Göran Hägglund var ovanligt blek och verkade trött. Jan Björklund var ungefär som vanligt, med en och annan rapp oneliner. Jimmie Åkesson blev en vinnare genom att han fick så mycket utrymme, men inte genom sin insats i debatten.

Jag är övertygad om att Agenda kommer att använda ett annat upplägg nästa gång de arrangerar en partiledardebatt.

På onsdag får vi en ny, riktig partiledardebatt. I riksdagen. Där inleder statsministern och därefter talar partierna i storleksordning. Kanske något för Agenda att fundera på...

*

Det mesta går Fredrik Reinfeldts väg just nu. Efter fem år som statsminister håller Alliansen samman lika tätt som tidigare och dess opinionssiffror är goda. Trots att arbetslösheten och utanförskapet ligger på nivåer långt över den målsättning Reinfeldt gick till val på 2006 handlar den politiska debatten i stället om frågor där Alliansen står stark, som t ex hur den ekonomiska krisen bäst bekämpas. Finansminister Anders Borg axlar rollen som expert i nyhetssändningarna, medan Tommy Waidelich i Ekots lördagsintervju igår fick ägna upp mot halva programtiden åt att svara på frågor om Socialdemokraternas syn på RUT-avdraget. Håkan Juholts sätt att hantera sina bostadsersättningar innebär att den viktiga kampen om den politiska dagordningen för de rödgrönas del definitivt är förlorad för ett tag framöver.

Många hade sett fram emot kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. De rödgröna såg ett tillfälle att vända vinden och påbörja en motoffensiv mot den borgerliga Alliansregeringen. Allianspartierna själva visste att de debatterade utifrån en styrkeposition och hoppades kunna visa på en bristande trovärdighet i ett rödgrönt regeringsalternativ. Nu blir debatten i stället en stympad tillställning, där sändningstiden halverats och där Åsa Romson (MP) och Jimmie Åkesson (SD) utgör den enda oppositionen mot den sittande regeringen. Sverigedemokraterna jublar, Miljöpartiet måste fundera över om det verkligen var rätt att inte följa Socialdemokraternas och Vänsterpartiets linje att hoppa av debatten.

Jag är glad jag inte är debattledare i kväll. Hur arrangemanget skall kunna genomföras inom ramarna för opartiskhet och saklighet är mig en gåta. Hur gör debattledaren om Fredrik Reinfeldt börjar kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt? Eller förväntas Fredrik Reinfeldt i debatten låtsas som att Socialdemokraterna och Håkan Juholt inte finns? Skall Jimmie Åkesson och Åsa Romson få lika mycket debattid som Alliansregeringen tillsammans? Eller skall Allianspartierna få två tredjedelar av debattiden? Hur man än gör så blir det fel.

Min personliga uppfattning är att det ankommer på den som arrangerar en debatt - i det här fallet SVT - att hitta former som gör att samtliga partier känner sig välkomna och att formen inte kan uppfattas som att den gynnar den ena sidan i debatten. I det här fallet har SVT misslyckats med det uppdraget.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson ställer på sitt personliga twitterkonto den spetsiga frågan Kan det vara så att Agendafolket inte hänger med tillräckligt i politiken för att förstå laddningen i att ställa upp de fyra som samlad opp?

Lars Ohly redovisar sina bevekelsegrunder för att hoppa av debatten för TT: TT: Nu finns det ju ingen som för V:s talan. - Nej det blir konsekvenserna, men vårt syfte är ju också att se till att valrörelsen 2014 inte får den här dramaturgin och scenografin som regeringen vill ha. Vår insats den här gången kanske blir att se till att det blir svårare att få den här typen av uppställningar att fungera i framtiden, säger Ohly.

Jag har tidigare rekommenderat Staffan Doppings artikel i ämnet på Newsmill.

Tvärvändning om fosterbarn skadade regeringens förtroende?

I dag meddelades att regeringen definitivt backat i frågan om de vanvårdade fosterbarnen. En ersättning om 250 000 kronor kommer att betalas ut och de utsatta får även en ursäkt och ett erkännande.

Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.

Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:

1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.

2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.

3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.

Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.

Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.

Kristdemokraterna trängda inför budgetförhandlingarna

På fredag möts regeringen på Harpsund för budgetförhandlingar. Kristdemokraterna - som i dag bara får 2.9 procent i TV4/Novus väljarbarometer - kommer pressade till mötet. Partiet har små möjligheter att få gehör från sina allianskamrater om sänkt skatt för pensionärer. I stället talar det mesta för att regeringen kommer att enas om sänkt restaurangmoms, ett förslag som Kristdemokraterna egentligen är emot. Göran Hägglund riskerar därför att framstå som förhandlingarnas förlorare och hans ledarskap att återigen ifrågasättas.

Jag gav följande kommentar till TT:

Budgetförhandlingarna kommer i ett närmast desperat opinionsläge för Kristdemokraterna och partiet har egentligen inte råd att komma tomhänt till sina väljare och sympatisörer. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varit mycket tydliga med att restaurangmomsen kommer att sänkas medan det inte blir någon sänkt skatt för pensionärerna. Jag tror att Reinfeldt och Borg kommet att stå fast vid sin linje och att de får Centerpartiet och Folkpartiet med sig.

Göran Hägglund kommer knappast att hota med att lämna allianssamarbetet även om hans parti körs över i budgetförhandlingarna. Kristdemokraterna skulle sannolikt tappa ännu mer i opinionen om partiet nu utlöste en regeringskris. Så Göran Hägglund tvingas sannolikt bita i det sura äpplet och trösta sig med att det är mer än tre år till nästa val.

Det är också möjligt att de övriga allianspartierna väljer att ge Kristdemokraterna extra budgetutrymme i några andra av partiets profilfrågor, t ex förbättringar av sjukförsäkringarna samt för de sämst ställda barnfamiljerna. Samt ett löfte om att pensionärerna står först i tur så snart ekonomin tillåter ytterligare reformer.

Almedalen - politikens svar på fotbollens Silly season?

Inom idrotten används uttrycket Silly season som en benämning på den period som ligger mellan säsongerna och då det är öppet för spelare att byta klubbar. "Silly" anspelar på de många udda rykten som under denna tid sprids i media om vilka spelare som är aktuella för vilken klubb.

Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?

Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.