När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.

Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?

Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)

Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.

Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.

För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?

Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.

Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.

Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Tvärvändning om fosterbarn skadade regeringens förtroende?

I dag meddelades att regeringen definitivt backat i frågan om de vanvårdade fosterbarnen. En ersättning om 250 000 kronor kommer att betalas ut och de utsatta får även en ursäkt och ett erkännande.

Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.

Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:

1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.

2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.

3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.

Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.

Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.