Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018.
Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.
Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.
I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.
I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.
Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.
Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte
under året som följer efter ett val.
Visar inlägg med etikett Cecilia Malmström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cecilia Malmström. Visa alla inlägg
2019-02-03
2017-09-07
Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!
I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.
Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.
Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen.
Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.
Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)
Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.
Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.
Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.
Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.
Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.
Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen.
Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.
Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)
Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.
Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.
Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.
Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.
2015-01-25
När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?
Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
2009-11-17
Om valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär
Valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär lär inte väcka någon större debatt. Cecilias kompetens och erfarenhet är obestridlig (och då tänker jag inte enbart på att hon disputerat i statsvetenskap vid Göteborgs universitet). Om man sedan inte uppskattar hennes politiska åsikter så är det en annan sak. Det är rimligt att sittande regering nominerar kommissionären, och nu har vi en borgerlig regering.Cecilia Malmström har också ett brinnande engagemang i frågor som berör mänskliga rättigheter. Jag hoppas att hon får en post i kommissionen där detta engagemang kan ta politisk kropp.
2009-06-12
Lars Leijonborgs avgång
Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.
Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)
Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)