Jan Björklunds nio liv

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. 

Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.

Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.

I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.

I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.

Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.

Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val.