En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Mohamsson och SD - hållningslöshet upphöjd till princip

Jag kommer aldrig att medverka till att mitt engagemang används för att ge SD inflytande, Så skrev Simona Mohamsson på Twitter 2021.

Jag är stolt över att stå här idag med Jimmie Åkesson, sa samma Simona Mohamsson idag när hon och SD-ledaren omfamnade varandra framför en samlad journalistkår.

Liberalernas kovändning i synen på SD har ett enda mål: att rädda kvar Liberalerna i riksdagen och i förlängningen bidra till fortsatt styre för Tidöpartierna. Hur kommer det att gå? Det är förstås för tidigt att säga, men nedan följer några saker som talar för respektive emot att Liberalerna kommer att lyckas.

För: Genom att lova att släppa fram Jimmie Åkesson och SD i regeringen ökar man möjligheten att få stödröster från främst Moderaterna. Partiet får också bättre möjlighet att diskutera sina politiska sakfrågor när partiets inställning i regeringsfrågan nu förändrats. Kursändringen innebär också att Tidösidan kan gå ut i valrörelsen som ett samlat regeringsalternativ.

Mot: Vem vågar stödrösta på Liberalerna? Partiet har ändrat åsikt i regeringsfrågan så många gånger att hållningslösheten upphöjts till princip. Liberalerna är också djupt splittrade i frågan. Mohamsson linje vann endast med 13-8 i partistyrelsen, och redan några timmar efter beslutet hade flera ledande liberaler offentligt förklarat att de hoppar av. Avgångskraven duggar tätt, både från partiets ungdomsförbund och kvinnoförbund. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti - här har Simona Mohamsson grovt misslyckats. Dessutom kommer Liberalernas inre strider även framöver stå i vägen för partiets möjligheter att få medieuppmärksamhet kring sina sakpolitiska ställningstaganden.

Den store vinnaren är Jimmie Åkesson. SD är nu ett än mer normaliserat parti, och det är svårt att se hur Ulf Kristersson och Moderaterna ska komma ikapp och förbi i höstens val (även om det förstås inte är omöjligt). Det Sverigelöfte som presenterades i dag är paradoxalt nog även en sakpolitisk seger för SD. De två frågor som fått mest uppmärksamhet - kraven på att förstatliga skolan och en folkomröstning om EMU - är frågor som SD redan ställt sig bakom. Sverigelöftet är tre sidor fluffiga paroller, till intet förpliktigande och utan konkretion.

Själv går jag snart på konsert där Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen - Amen, Amen, Amen. Forsberg och Cohen är artister som jag förknippar med uppriktighet, integritet och ryggrad. Det blir en bra kväll.

Våga kalla en spade för en spade. USA:s agerande i Venezuela var ett uppenbart brott mot folkrätten

USA:s fängslande av Venezuelas president och i praktiken diktator Nicolás Maduro är ett uppenbart folkrättsbrott och måste fördömas som ett sådant. Folkrätten ska värnas och gäller lika för alla. Utan en stark folkrätt väntar kaos och barbari. 

Flera europeiska länder har också tydligt markerat att USA:s agerande bryter mot folkrätten:

The military operation that led to the capture of Nicolás Maduro violates the principle of non-resort to force that underpins international law. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot.

The American military operation in Venezuela is not in accordance with international law. Norges utrikesminister Espen Barth Eide. 

The recent violation of international law in Venezuela, an act we strongly condemn. Spaniens premiärminister Pedro Sánches.

Det vore befriande om även Sverige - genom statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard - vågade tala klarspråk och kalla en spade för en spade. USA:s agerande bryter mot folkrätten. I stället slår de knut på sig själva i sin strävan att fjäska för - eller åtminstone inte reta upp - Donald Trump. Undfallenheten är skämmig och underminerar folkrättens ställning. 

Det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Nicolás Maduro var en brutal diktator som inte saknas. USA:s fängslande av Maduro bryter mot internationell rätt och ska fördömas.

 Uppdaterat 4/1 kl 21.28  "Jag har svårt att se en folkrättslig grund för USA;s agerande", sa Maria Malmer Stenergard i SVT Aktuellt i kväll. Ett litet steg framåt. 

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Hur allvarlig är Landerholmaffären?

Henrik Landerholmaffären har utvecklat sig till en skruvad blandning av Bröderna Marx och John le Carré. 

En glömsk nationell säkerhetsrådgivare, borttappade hemliga handlingar, olåsta säkerhetsskåp, en georgisk städerska, en rysk islamist, en kursgårdsföreståndare och en tjänsteman på Regeringskansliet som båda raderar bevismaterial från e-posten. Samt en statsminister som rekryterat sin barndomsvän till uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare och nu påstår att han "inte vet om han visste" något om de vilseledande uppgifter barndomsvännen lämnat. George Smiley och Groucho Marx vandrar tillsammans hand i hand i en säregen gemenskap igenom hela den här soppan.

I detta skede är det omöjligt att veta om Henrik Landerholms försumlighet skadat Sveriges säkerhet. Vi vet heller inte hur den rättsliga processen kommer att utfalla. Men vi vet säkert att Ulf Kristersson inte kan vara nöjd med hur Landerholmaffären utvecklat sig. Nya komprometterande uppgifter kommer hela tiden fram, dels genom den pågående polisutredningen och dels genom DN:s förtjänstfulla granskning.

Politiska skandaler sätter sällan varaktiga spår i väljaropinionen. Skandalerna blåser i allmänhet fort över. Väljarna röstar främst på partier, inte på partiledare. Men politiska skandaler kan ändå skada enskilda partier. I det här fallet tvingas Ulf Kristersson nu ständigt kommentera händelseutvecklingen kring Landerholmaffären, i stället för att prata om de sakfrågor han heller skulle vilja lyfta fram. Tilliten till Ulf Kristerssons ledarskap sviktar - såväl inom Moderaterna som i den allmänna debatten. Dels för att det var Kristersson som utan utlysning rekryterade sin nära barndomsvän till ett nationellt viktigt uppdrag. Dels för att Landerholmaffären nu har krupit in i Regeringskansliet, med raderade e-mejl och motstridiga uppgifter i sakfrågan. 

Till råga på allt är nu rättegången mot Henrik Landerholm uppskjuten till i augusti i år. Skandalen kommer därför inte att ha blåst över inför hösten. Tvärtom. Ulf Kristersson tvingas inleda den årslånga valrörelsen med Landerholmaffären som ett potentiellt sänke om halsen. 

Två lärdomar att bära med sig i detta:

1) Rekrytera inte utan utlysning nära barndomsvänner till nationellt viktiga uppdrag. Går något fel, så blir du en del av felet oavsett hur du försöker värja dig.

2) Var uppriktig! Så mycket hade nu varit enklare om alla inblandade i Landerholmaffären hade varit uppriktiga redan från början. 

Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.

Trumps politiska kelgrisar i Europa måste hållas kort

Donald Trump och Vladimir Putin går nu hand i hand för att skapa en ny världsordning, där den starkes rätt gäller och liberala principer som folkrätt och samarbete för det gemensamma bästa inte längre är något värt. EU är frånåkt, Ukraina håller på att kastas under bussen.

Om det skulle komma något gott ur detta onda är det att Europas demokratier svetsas samman i en strävan att stå emot - att stärka demokratins institutioner, värna principen om alla människors lika värde och stå upp för individens fri- och rättigheter. Dessa principer måste också ta kropp i fortsatta insatser för att stödja Ukraina, inte bara för Ukrainas skull utan också för vår egen.

En sådan gemensam europeisk kraftansträngning kräver att Donald Trumps, Elon Musks och Vladimir Putins politiska kelgrisar i form av de populistiska högerradikala partierna som till exempel Alternativ für Deutschland (AfD i Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien hålls borta från den politiska makten. De klassiska högerpartierna i Europa - som Kristdemokraterna i Tyskland, Tories i Storbritannien och Republikanerna i Frankrike - har här ett stort ansvar. Är de mogna att axla det ansvaret? Jag hoppas det, men är inte säker. 

Kristdemokraternas Friedrich Merz i Tyskland lär snart få spela en nyckelroll. Han måste värna den fransk-tyska axeln samtidigt som han avvisar de högerextrema krafterna i sitt eget land. När det gäller Ulf Kristersson och Sverige har jag, för att uttrycka det milt, utomordentligt lågt ställda förväntningar. Men låt oss gärna hjälpas åt att få honom att överraska mig! :-)

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut?

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut? Det vet vi förstås inte. Men vi vet att Sverigedemokraterna just nu genomgår sin värsta interna kris på ett par decennier och att det gungar under fötterna på Jimmie Åkesson. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Hittills har det varit Jimmie Åkessons paradgren. Nu får vi se om kraften finns kvar.

Krisen i Sverigedemokraterna kommer inte oväntat. Extremistpartier kännetecknas gärna av en inre spänning mellan att å ena sidan framsttälla sig som regeringsdugligt och samarbetsvilligt och å andra sidan värna bilden av sig själv som en outsider, ett parti som principfast håller fast vid sina grundvärderingar och står utanför "klägget". Det märkliga med Sverigedemokraterna är därför inte den uppblossande krisen, utan att den har dröjt ända tills nu.

Däremot är det kanske oväntat att krisen kom just i frågan om skärpt vapenlagstiftning. Som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad skrev på X: Att förändrade vapenlagar får SD:s riksdagsgrupp att haverera, mindre än en vecka efter att Sveriges värsta masskjutning, ger inte ett jätteimponerande intryck av partiets regeringsduglighet.

Richard Jomshof lämnar nu med buller och bång sitt uppdrag som ordförande för Justitieutskottet. Inte en dag för tidigt, tycker kanske många av oss. Men ansvaret för den uppkomna situationen ligger inte på Jomshof. Han är en vildbase till sin politiska natur. Ansvaret ligger i stället hos Jimmie Åkesson som inte lyckats hålla ihop sitt parti i denna fråga. Åkesson har den senaste veckan varit såväl fysiskt som politiskt frånvarande. Han är den ende partiledare som inte besökt Örebro efter den fruktansvärda masskjutningen, och han missbedömde uppenbart den interna politiska laddningen i frågan om skärpt vapenlagstiftning.

Nu får Jimmie Åkesson bekänna färg. Vapenlagstiftningsfrågan lär så småningom klinga av. Richard Jomshof ersätts i Justitieutskottet av den med SD-mått mätt mellanmjölksartade Henrik Vinge. Valet 2026 är bara ett och ett halvt år bort. Krisen i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons sviktande ledarskap stökar till regeringsfrågan ytterligare för Ulf Kristersson och övriga Tidö-partier.  

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett toppstyrt parti. Frågan är vad som händer när toppen sviktar.

Ulf Kristersson svajar om Sveriges fred

Rasism är inte finskhet! Så säger Finlands president Alexander Stubb i sitt nyårstal till det finska folket. Inte heller ifrågasätter han, trots Finlands utsatta säkerhetspolitiska läge, det faktum att Finland lever i fred. Hans tal är samlande och uttrycker stolthet över landets historia.

I tidskriften Konkret jämför jag Alexander Stubbs till tal folket med Ulf Kristerssons tal till föreningen Folk och försvar. Jämförelsen utfaller inte till Kristerssons fördel. Där Stubb håller samman lägger Kristersson tid på håna och ge tjuvnyp till Sveriges tidigare militära alliansfrihet och aktiva utrikespolitik.

Vi lever i en allvarlig säkerhetspolitisk tid. Det finns otvivelaktigt behov av att samla nationen. Men då krävs ett ledarskap som avstår från rubrikvänliga förenklingar och som inte söker partipolitiska poänger. Ulf Kristersson svajiga uttalanden om att Sverige inte längre lever i fred, hans tjuvnyp mot efterkrigstidens alliansfria politik och hans oförmåga att se och kritisera Donald Trumps hotfulla utspel visar att han inte är av det rätta ledarskapsvirket. Ulf Kristersson har aldrig vuxit ut MUF-kostymen.

Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Hur mycket mer tid får Ulf Kristersson?

I skrivande stund förefaller det osannolikt att Ulf Kristersson kommer att kunna presentera ett färdigt regeringsförslag när han träffar talmannen i morgon förmiddag. Det har nu gått en månad sedan valet, men av de senaste dagarnas kommentarer att döma återstår det fortfarande en del knäckfrågor för att de fyra samarbetspartierna ska kunna komma överens. – Vi har ingen brådska, det viktigaste är att det här blir bra för Sverige, säger till exempel Liberalernas gruppledare i riksdagen Mats Persson i dag. 

Ja, det är lite udda att partierna bara några timmar innan talmannen ska få besked inte ens är överens om vilka partier som ska ingå i regeringen. Och även om Mats Persson inte har bråttom så har Ulf Kristersson goda skäl att känna sig stressad. Samtliga fyra partier har investerat sin politiska trovärdighet i att de ska komma överens - de har helt enkelt inte råd att misslyckas. Ett misslyckande skulle bli förödande, och det är Ulf Kristersson som har huvudansvaret för det som nu sker.  

Om Ulf Kristersson i morgon inte kan leverera ett färdigt regeringsalternativ tvingas han be talmannen om mer tid. Får han det? Ja, jag skulle tro det. Den massiva tystnaden som länge inramade förhandlingarna var ett tecken på att partierna ändå kände att samtalen gick framåt.

Jag tror därför att Ulf Kristersson i morgon kommer att meddela talmannen att de fyra partierna är mycket nära en uppgörelse, och att han inför kommer att presentera ett konkret underlag om hur långt man har kommit i förhandlingarna. Då får han en vecka till av talmannen - med ett skarpt datum för omröstning i riksdagen när den veckan är slut.

Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.

Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.