Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem. 

 

 

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.