Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem. 

 

 

Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg?

Allt talar för att valberedningen i dag kommer att föreslå Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet. Jämfört med huvudkonkurrenten Anna-Karin Hatt är det inte svårt att se att Annie Lööf står mera till höger i flera viktiga sakpolitiska frågor. Lööf har vid olika tillfällen visat en mer positiv inställning till t ex plattskatt och svenskt Nato-medlemskap och en mer negativ inställning till LAS och till public service. Anna-Karin Hatt har framställt sig som en mer genuin socialliberal och inte på samma sätt som Lööf sjungit allianssamarbetets lovsång.

Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet främst att konkurrera med Moderaterna om nya väljare. Jag rekommenderar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundströms artikel kring temat på DN Debatt för några veckor sedan, där de pläderar för att partiledarvalet i Centerpartiet mera handlar om politik än om person.

Sedan är det en annan historia hur Annie Lööf i praktiken kommer att agera som partiledare. När Bengt Westerberg 1983 valdes till partiledare för Folkpartiet var det många bekymrade liberaler som fruktade att partiet skulle gå åt höger. I stället blev Bengt Westerberg den politiker som för många förkroppsligade en engagerad socialliberalism. Kanske blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg.

Alliansregeringen - en one trick pony?

En uppdatering från kl 17.40 återfinns längst ned i posten.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade i dag att regeringen skjuter upp genomförandet av det femte jobbskatteavdraget samt de planerade skattelättnaderna för pensionärer. Skälet till regeringens beslut är den pågående oron i världsekonomin.

Beslutet kommer inte på något sätt oväntat och kanske drar Fredrik Reinfeldt också en liten suck av lättnad. Genomförandet av det femte jobbskatteavdraget utvecklades till en besvärlig politisk fråga, där alliansregeringen riskerade att gå mot sitt hittills största nederlag i riksdagen. De senaste dagarna har allt fler röster ur det borgerliga lägret också argumenterat för att skjuta upp genomförandet av jobbskatteavdraget, t ex regeringens egen IT- och regionminister och tillika partiledarkandidat för Centerpartiet Anna-Karin Hatt. I förlängningen av jobbskatteavdragsfrågan kunde det t o m skönjas nyvalshot i horisonten.

Om ekonomin ljusnar får alliansregeringen nu i stället möjlighet att återkomma valåret 2014 med förslag om nya skattelättnader. Efter ett par år i träda känns kanske förslaget om ett femte jobbskatteavdrag då något mindre uttjatat.

Även Socialdemokraterna och Håkan Juholt kan känna en viss lättnad. Det är inte enbart kul att fälla regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna är i dagsläget också lika lite intresserade av ett nyval som vad alliansregeringen är.

Regeringen har tidigare kritiserats för fantasilöshet och brist på visioner. Nu är det enda verktyget i verktygslådan - jobbskatteavdraget - inte längre möjligt att använda. Finns det inga arbetslinjeverktyg för tider av ekonomisk nedgång?

Av regeringens tidigare starka kort - sammanhållningen inom regeringen och hanteringen av finanskrisen - är det i skrivande stund osäkert hur det blir med regeringssammanhållningen. Hur kommer det nya Centerpartiet och en allt mer desperat kristdemokrati att förhålla sig till allianssamarbetet?

När det gäller den ekonomiska krishanteringen är det inte alls säkert att väljarna blir lika imponerade en andra gång. Regeringen riskerar i sin visionslöshet att framstå som en one trick pony. Bakom draperiet till manegen står Håkan Juholt och Tommy Waidelich, frustande och ivrigt stampande i väntan på att få göra entré...

Uppdaterat kl 17.40. Apropå Tommy Waidelich så tycker jag att han i dag i Studio Ett gjorde sitt bästa medieframträdande hittills som ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna. Han hade ingen enkel ingångsposition. Stödjer Socialdemokraterna regeringens beslut att skjuta på skattesänkningen för pensionärerna? Om Alliansregeringen nu visar ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp det femte jobbskatteavdraget, borde då inte Socialdemokraterna visa ett motsvarande ekonomiskt ansvar genom att skjuta upp de reformer partiet lanserat i stället för jobbskatteavdraget?

Men Waidelich var givet förutsättningarna väldigt tydlig i sina svar. Socialdemokraterna prioriterar investeringar framför skattesänkningar för pensionärer. Socialdemokraterna tänker heller inte skjuta upp de reformer man lanserat, möjligen minska dem något. Waidelich grundidé är att om man använder pengarna till investeringar som ger jobb så stärker det statsfinanserna mer än att bara ha pengarna på banken som en extra buffert.