Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.

 

 

 

Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.