Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Mohamsson och SD - hållningslöshet upphöjd till princip

Jag kommer aldrig att medverka till att mitt engagemang används för att ge SD inflytande, Så skrev Simona Mohamsson på Twitter 2021.

Jag är stolt över att stå här idag med Jimmie Åkesson, sa samma Simona Mohamsson idag när hon och SD-ledaren omfamnade varandra framför en samlad journalistkår.

Liberalernas kovändning i synen på SD har ett enda mål: att rädda kvar Liberalerna i riksdagen och i förlängningen bidra till fortsatt styre för Tidöpartierna. Hur kommer det att gå? Det är förstås för tidigt att säga, men nedan följer några saker som talar för respektive emot att Liberalerna kommer att lyckas.

För: Genom att lova att släppa fram Jimmie Åkesson och SD i regeringen ökar man möjligheten att få stödröster från främst Moderaterna. Partiet får också bättre möjlighet att diskutera sina politiska sakfrågor när partiets inställning i regeringsfrågan nu förändrats. Kursändringen innebär också att Tidösidan kan gå ut i valrörelsen som ett samlat regeringsalternativ.

Mot: Vem vågar stödrösta på Liberalerna? Partiet har ändrat åsikt i regeringsfrågan så många gånger att hållningslösheten upphöjts till princip. Liberalerna är också djupt splittrade i frågan. Mohamsson linje vann endast med 13-8 i partistyrelsen, och redan några timmar efter beslutet hade flera ledande liberaler offentligt förklarat att de hoppar av. Avgångskraven duggar tätt, både från partiets ungdomsförbund och kvinnoförbund. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti - här har Simona Mohamsson grovt misslyckats. Dessutom kommer Liberalernas inre strider även framöver stå i vägen för partiets möjligheter att få medieuppmärksamhet kring sina sakpolitiska ställningstaganden.

Den store vinnaren är Jimmie Åkesson. SD är nu ett än mer normaliserat parti, och det är svårt att se hur Ulf Kristersson och Moderaterna ska komma ikapp och förbi i höstens val (även om det förstås inte är omöjligt). Det Sverigelöfte som presenterades i dag är paradoxalt nog även en sakpolitisk seger för SD. De två frågor som fått mest uppmärksamhet - kraven på att förstatliga skolan och en folkomröstning om EMU - är frågor som SD redan ställt sig bakom. Sverigelöftet är tre sidor fluffiga paroller, till intet förpliktigande och utan konkretion.

Själv går jag snart på konsert där Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen - Amen, Amen, Amen. Forsberg och Cohen är artister som jag förknippar med uppriktighet, integritet och ryggrad. Det blir en bra kväll.

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.