Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Kriget i Gaza splittrar regeringen

Det är bara Israels regering som kan få bort svälten i Gaza, säger bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Så är det. Därför är jag också glad över den svenska regeringen nu kräver att EU som ett påtryckningsmedel ska frysa sitt handelsavtal med Israel. Den israeliska regeringen måste tillåta obehindrad humanitär hjälp i Gaza. Israel lever inte upp till sina mest basala skyldigheter och gjorda överenskommelser om nödhjälp, säger statsminister Ulf Kristersson (M).

Ord och inga visor, således. Men nu ställs Ulf Kristerssons ledarskap på prov. Att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna skulle rasa och kalla beslutet för ett haveri är kanske inte så mycket att bry sig om. Men idag valde Ebba Busch (KD) att inte vara lojal med regeringens beslut. I stället påstod hon att rapporteringen om beslutet blivit "obalanserad", att beslutet inom kort kunde komma att rivas upp och att Sverige borde flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. 

Särskilt det sista kravet är uppseendeväckande. Östra Jerusalem ligger på mark som i strid med gällande folkrätten annekterats av Israel. Där har bara USA under Donald Trump och en handfull andra stater placerat sina ambassader i Jerusalem - USA, Guatemala, Honduras, Kosovo och Papua Nya Guinea. Nu vill alltså Kristdemokraterna att Sverige ska följa dessa staters exempel. 

Ebba Buschs utspel är förstås ett försök att blidka de interna kritiker i KD som ogillade regeringsbeslutet att driva frågan om att frysa handelsavtalet med Israel. Men hennes utspel och indirekta kritik av utrikesminister Maria Malmer Stenergard och hennes sätt att "rapportera" om beslutet synliggör en spricka i regeringssamarbetet, Hur ska nu Ulf Kristersson kunna återskapa bilden av en regering som drar åt samma håll?

Kristdemokraterna framstår tyvärr allt oftare som Trumpismens ansikte i Sverige. I fråga om regeringsbeslutet angående att frysa handelsavtalet med Israel ägnar sig Kristdemokraterna åt ett slingerbultande som inte är hedrande - varken för partiet eller för politiken som helhet. 

Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.

Almedalens nya format fungerade - men sorgen och vreden var stark

Mordet på Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, spred sorg och vrede över Almedalen. Sorg över att en älskad medmänniska på ett så brutalt och grymt sätt ryckts ifrån sina närmaste och från oss. Vrede över angreppet på det demokratiska öppna samhälle som dådet innebar. Men i sorgen och vreden växte också en beslutsamhet fram, en beslutsamhet om att alltid hålla fast vid hoppet och att alltid stå upp för demokratins principer och för alla människors lika värde.

Den misstänkte gärningsmannen har en bakgrund i den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). I medierapporteringen kring mordet betonas att han led av psykisk ohälsa. Så är det säkert. Men jag skulle gärna se en studie som jämför hur psykisk ohälsa lyfts fram som den avgörande faktorn till brottet i situationer där gärningsmannen är till exempel en vit högerextremist, eller en invandrare eller en muslim. Jag har mina aningar, men jag är inte säker.

Almedalsveckans nya format - fem dagar i stället för åtta och två partiledartal om dagen - fungerade bra. Javisst, det var färre seminarier, färre utställare och mindre folk på plats. Men det var tillräckligt många för att skapa den speciella stämning som gör Almedalsveckan så unik - med så många människor, så många intressanta och relevanta seminarier och så många politiska möten. Nu är det ju valår i år, vilket skapar en särskild puls och intensitet i arrangemanget. Jag hoppas att de politiska partierna fortsätter att prioritera Almedalen även kommande år.

Av partiledartalen uppskattade jag främst Annie Lööfs. Hon var, tillsammans med Per Bolund, den som främst förmådde lyfta blicken bortom det nationella och se Sverige som en del av världen. Sedan kommer man inte ifrån att Ebba Busch är en skicklig talare och retoriker. 

I dag genomfördes också Mångfaldsparaden, en manifestation för alla människors lika värde. Ett tusental människor trotsade vädrets makter och deltog. 

Låt oss tillsammans hedra Ing-Marie Wieselgrens minne genom att med än större beslutsamhet bekämpa de krafter som skiljer mellan människor och som hotar vårt fria, öppna samhället. I den kampen har Almedalsveckan även framåt en viktig funktion att fylla.

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Låt de afghanska flyktingarna stanna och granska Migrationsverkets agerande

I dag för fyra år sedan besökte jag de hundratals ungdomar från Afghanistan som på Medborgarplatsen i Stockholm manifesterade för att få stanna i Sverige. Jag läser i mina dagboksteckningar hur gripen jag var efter besöket. Så mycket liv, så mycket längtan - men också så mycket oro och så stark ångest över framtiden.

Redan då var jag övertygad om att det skulle bli praktiskt omöjligt för Sverige att utvisa mer än en mycket liten del av dem som fått avslag på sina asylansökningar till Afghanistan. Därför, menade jag, borde politiker och berörda myndigheter ta sitt ansvar och främja integrationen genom att ge dessa ungdomar permanenta uppehållstillstånd så de i trygghet kunde arbeta och studera och skapa sig en framtid i vårt fantastiska land.

Jag var långt ifrån ensam om att göra denna bedömning. Men responsen uteblev. 

Idag har de värsta farhågorna för Afghanistans framtid besannats. Talibanerna styr landet. Det råder ingen tvekan om att kvinnors ställning kommer att försämras, den fria pressen undermineras och förutsättningarna för en demokratisk utveckling med fria val och respekt för mänskliga rättigheter raseras. Alla inser att det under överskådlig tid inte kommer att vara möjligt att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan.

Migrationsverket har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Men det krävs en långsiktig lösning för att dessa ungdomar inte ska hamna i ett juridiskt limbo. Ungdomarna måste genom uppehållstillstånd få bättre förutsättningar att arbeta och studera och bli en del av vårt svenska samhälle.

Så mycket lidande och så stora bortkastade resurser (till exempel i form av merarbete för Migrationsverket och migrationsdomstolarna) hade kunna undvikas om dessa unga hade fått permanenta uppehållstillstånd redan 2017. Låt oss se till att politikerna inte gör om samma misstag en gång till. 

Det är mindre än ett år sedan kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på fullt allvar föreslog att Sverige skulle bygga fängelser i Afghanistan (!), för att minska platsbristen i svenska fängelser. Och bara för en dryg månad sedan föreslog moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria M Stenergard att Sverige borde dra in biståndet till Afghanistan eftersom landet inte var tillräckligt samarbetsvilligt med att processa utvisningar från Sverige till Afghanistan. Jag är orolig över att så fundamentalt felaktiga säkerhetsbedömningar av etablerade politiker sorglöst och okritiskt får ligga till grund för spektakulära politiska förslag.

Det är häpnadsväckande att Migrationsverket bara för några veckor sedan gjorde anspråk på att fortsätta utvisa människor till Afghanistan och att ansvariga politiker lät detta ske. Här krävs någon form av granskning - gärna genom en statligt tillsatt kommission med oberoende ledamöter - för att granska till exempel hur Migrationsverkets framtidsinriktade säkerhetsbedömningar kunde slå så fel. Granskningen bör syfta till att vara ansvarsutkrävande och ge vägledning framåt sa att misstagen inte ska upprepas i framtiden.

Ebba Buschs dubbla budskap

Igår accepterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ett strafföreläggande för grovt förtal då hon på sociala medier pekat ut en jurist som brottslig. Påföljden för Ebba Busch blev villkorlig dom och dagsböter om 60 000 kronor samt en avgift till brottsofferfonden.

Det var klokt av Ebba Busch att erkänna gärningen och skriva under strafföreläggandet. Processen hade annars riskerat att dra ut på tiden. Mycket talar för att hon till sist blivit dömd i domstol. Då var det lika bra att erkänna sitt brott, ta sitt straff och sedan gå vidare,

Men historien stannar tyvärr inte där. I ett inlägg på Facebook hävdar Ebba Busch i stället att hon är oskyldig till det brott hon just erkänt. Hon påstår att det är fel på lagstiftningen och att åklagaren tvingas driva saken eftersom det saknas praxis på området. (Buschs påstående att det saknas praxis förnekas bestämt av juridisk expertis, till exempel civilrättsprofessor Mårten Schultz.)

Man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Antingen erkänner man sitt brott, tar sitt straff och går vidare. Eller så förnekar man brott och låter domstolen avgöra saken. Man kan inte erkänna ett brott och ändå hävda att man är oskyldig. Det finns ingen väg udenom, för att citera Henrik Ibsen.

 Saken blir inte bättre av att Ebba Busch är en folkvald politiker och representerar ett parti som profilerat sig i frågor kring lag och ordning och krav på strängare straff. Om Ebba Busch var missnöjd med gällande lagstiftning har hon haft gott om tid som riksdagsledamot att göra något åt saken. Ebba Busch kan lika lite som någon annan medborgare undslippa personligt ansvar för sina handlingar genom att påstå att det är fel på lagstiftningen. Eller förklara sig både skyldig och oskyldig till en brottslig handling. Som Jesus uttrycker det i Matteus 5:37: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Nu finns risken att Ebba Busch i stället för att gå vidare och ägna sig åt sitt partiledarskap tvingas fortsätta förklara vad hon egentligen menar med att hon är både skyldig och oskyldig och varför hon själv inte agerat för att ändra lagstiftningen om hon tycker att den är felaktig. Det är trist - inte bara för Ebba Bush utan också för Sverige och för svensk politisk debatt.

Varför ska en borgerlig väljare rösta på KD?

Ebba Buschs husaffärer har under de senaste månaderna mött starkt kritik och fått mycket negativ publicitet. Samtidigt minskar väljarstödet för Kristdemokraterna.

Men hänger dessa två saker verkligen ihop? Ja, kanske ur ett kortsiktigt perspektiv. Kristdemokraterna tvingas nu lägga stor kraft på att hantera husaffärskrisen i stället för att föra ut sin politik och diskutera sakfrågor. Dessutom är Ebba Busch polisanmäld för förtal, vilket inte gör saken bättre.

Men vi vet att politiska skandaler sällan påverkar partiernas väljarstöd på sikt. Svenska väljare tenderar också att rösta på parti, inte på person. Så även om väljarnas kraftigt minskade förtroende för Ebba Busch skulle bestå, så behöver det inte med nödvändighet inebära ett minskat väljarstöd för partiet.

Kristdemokraternas problem är större än partiledarens agerande. Nu när Nya Moderaterna inte längre finns utan i stället har återtagit sin traditionella plats i partisystemet - vart ska Kristdemokraterna ta vägen någonstans? På den borgerliga spelplanen är det fullt överallt. Centern (och åtminstone hittills) Liberalerna tar hand om de borgerliga väljare som inte vill samarbeta med SD. Moderaterna tar hand om de borgerliga väljare som kan tänka sig eller kanske till och med vill ha ett samarbete med SD. Vad kan KD bidra med ut det perspektivet?

Eller för att formulera det så här: Var finns den viktiga profilfråga som skulle få en borgerligt sinnad väljare att rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna? Kanske bloggens läsare har några idéer? Jag är övertygad om att Kristdemokraternas partistab är tacksamma för alla tips.

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.