Mordet på Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, spred sorg och vrede över Almedalen. Sorg över att en älskad medmänniska på ett så brutalt och grymt sätt ryckts ifrån sina närmaste och från oss. Vrede över angreppet på det demokratiska öppna samhälle som dådet innebar. Men i sorgen och vreden växte också en beslutsamhet fram, en beslutsamhet om att alltid hålla fast vid hoppet och att alltid stå upp för demokratins principer och för alla människors lika värde.
Den misstänkte gärningsmannen har en bakgrund i den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). I medierapporteringen kring mordet betonas att han led av psykisk ohälsa. Så är det säkert. Men jag skulle gärna se en studie som jämför hur psykisk ohälsa lyfts fram som den avgörande faktorn till brottet i situationer där gärningsmannen är till exempel en vit högerextremist, eller en invandrare eller en muslim. Jag har mina aningar, men jag är inte säker.
Almedalsveckans nya format - fem dagar i stället för åtta och två partiledartal om dagen - fungerade bra. Javisst, det var färre seminarier, färre utställare och mindre folk på plats. Men det var tillräckligt många för att skapa den speciella stämning som gör Almedalsveckan så unik - med så många människor, så många intressanta och relevanta seminarier och så många politiska möten. Nu är det ju valår i år, vilket skapar en särskild puls och intensitet i arrangemanget. Jag hoppas att de politiska partierna fortsätter att prioritera Almedalen även kommande år.
Av partiledartalen uppskattade jag främst Annie Lööfs. Hon var, tillsammans med Per Bolund, den som främst förmådde lyfta blicken bortom det nationella och se Sverige som en del av världen. Sedan kommer man inte ifrån att Ebba Busch är en skicklig talare och retoriker.
I dag genomfördes också Mångfaldsparaden, en manifestation för alla människors lika värde. Ett tusental människor trotsade vädrets makter och deltog.
Låt oss tillsammans hedra Ing-Marie Wieselgrens minne genom att med än större beslutsamhet bekämpa de krafter som skiljer mellan människor och som hotar vårt fria, öppna samhället. I den kampen har Almedalsveckan även framåt en viktig funktion att fylla.
1 kommentar:
"Låt oss tillsammans hedra Ing-Marie Wieselgrens minne genom att med än större beslutsamhet bekämpa de krafter som skiljer mellan människor och som hotar vårt fria, öppna samhället."
Det var/är helt fruktansvärt.
Hoppas det inte blir något missförstånd, när det visar sig finnas vissa samband
mellan psykisk ohälsa och nazism, och andra egendomligheter. Detta att ha ihjäl
andra människor, verkar vara någon slags lösning på ngt slags trauma, att göra
något bissart, för att åstadkomma något. I detta fall, att döda en person som
spelat en avgörande roll för psykiskt labila människor. Det ärju egentligen inget
märkligt, att människor mår psykiskt koko, om livet gått åt helvete. Sedan är
det då detta med varför, det gått åt helvete, detta att finna förklaringar utanför
vanligt slump eller sig själv, att accpetera verkligheten.
Detta att planera att ge sig på Annie Lööf, dvs en företrädare för vårt demokratiska
sstyrelseskick, är fruktansvärt. Verkar som att hon hade skydd. Men jisses, det verkar
alltså vara fler knäppgökar än man vågar tänka på, som går lösa.
Det innebär helt enkelt att man egentligen inte är fri att delta i det öppna samhälet
som offentlig politker, utan att det krävs livvaktsskydd. Så var det nog inte riktigt
före 1986. Det är lite synd. En slags baksida av vårt öppna samhälle, att våra demokratiska ledare tvingas leva lite inburade. Inte avundsjuk alls. Fy bubblan.
S.W
Skicka en kommentar