Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning
som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt
till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar,
tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."
Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".
Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.
Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket
annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av
dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen
av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om
för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får
barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)
Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:
Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.
Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.
2 kommentarer:
Att händelserna inte gått solidaritetens väg äger sin riktighet men att förhållandet skulle bero på ett tal av Hägglund över epitetet verklighetens folk torde vara att tillmäta fd KD-ledaren ett inflytande han inte hade och heller inte har haft? Uppbyggnaden av det skeende vi ser idag har pågått under lång tid, föregåtts av felaktiga analyser eller önskan att inte vidta analyser. Nyhögern behövde frågan och uppmärksammade problemen, gammelvänstern bekämpade med besvärjelser; högern hade inte lösningen och vänstern brydde sig inte. Allt med följd att nyhögerns problemformulering kom att bli gällande, i ökande utsträckning övertas av vänsterns högra flank och därigenom blev flyktingar en grupp utan individer
I ett av mina senaste inlägg använde jag begreppet "verklighetens folk". Jag syftade på de socialdemokratiska kommunalråd som efter en enkät i Expressen fick rubriken "S-politikernas nödrop till Löfven: Regeringen sviker kommunerna." Såvitt jag minns publicerades inte detta inlägg.
I lördags läste jag Lena Anderssons inlägg på DNs ledarsida med rubriken "Den med de finaste ståndpunkterna måste akta sig för att inte bli outhärdlig." Tidningen lyfter fram ett citat:"I stället för att någon gång försöka förstå hur andra tänker, framställer de kritik mot det egna perspektivet som hat."
2009 hade S 130 riksdagsmandat, M 97,KD 24 och SD 0. 2019 har S 100, M 70, KD 22 och SD 62. 2009 hade Sverige 9,256 miljoner invånare, 2018 10,230, en ökning med 10,5 procentenheter. 2009 led Sverige fortfarande av den globala finanskrisen och BNP sjönk med 4,2%. Migrationsöverenskommelsen mellan alliansen och MP hade ännu inte träffats. 2019 läser vi om de svenska kommunernas ekonomiska kris (eller åtminstone ansträngda ekonomi) som inte beror på en ny finanskris.
2018 publicerar DNs ledarredaktion (!) en artikel med rubriken "Välviljans önsketänkande stoppar inte gängvåldet" och syftar på ett reportage i AB 10 år tidigare.
2009 såg jag inte dagliga rubriker om skjutningar, sprängningar etc. Det gör jag idag.
Jag är, som framgår av tidigare inlägg, inte imponerad av Ulfs analysförmåga. Ett annat citat från Lena Andersson artikel: "...det enorma ressentiment som fick Hillary Clinton att förlora presidentvalet och varför hon för sitt liv inte kunde begripa hur det gick till."
2006 röstade jag på socialdemokraterna liksom i tidigare decennier. Det gjorde jag också 2010, dock med tvekan. Sedan dess har jag röstat blankt. Och jag bekänner oförbehållsamt att jag i sommar har jag "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, ..., slagits mot fästingar." Dock har mördarsniglarna varit få i år. Men visst stämmer Hoseas att så vind och skörda storm. Det tycks åtminstone moderaterna av årgång 2019 anse när de ser tillbaka på sina tidigare gärningar.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar