Jag blev glad när Ulf Kristersson i sitt installationstal som nyvald partiledare för Moderaterna hösten 2017 efterlyste en bättre och mer vuxen samtalston i politiken. Ett förbättrat samtalsklimat är verkligen något som behövs, både för att få fokus på de politiska sakfrågorna och för att inte riskera ett ökat politikerförakt. Flera gånger har jag också uttryckt min uppskattning över Ulf Kristerssons ambition i denna fråga.
Men igår tappade Ulf Kristersson mig. I en intervju i Dagens Nyheter får Kristersson frågan om hur han ser på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tonläge. Ulf Kristersson markerar visserligen distans genom att säga att Hanif Balis tonläge inte är hans tonläge, men tillägger Jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att det i alla partier finns människor som uttrycker sig på det sättet, mer eller mindre. På en uppföljande fråga om att Hanif Bali kallat domare som utdömer vad han menar är för milda straff för "jävla syltryggar" förnekar Ulf Kristersson att Balis sätt att kommunicera skulle vara ett problem. Och som argument för att inte agera jämför Ulf Kristersson sin egen relation till Hanif Bali med Stefan Löfvens relation till icke namngivna journalister på Aftonbladets ledarsida!
Erik Helmerson formulerar det bra på Dagens Nyheters ledarsida. Under rubriken Grattis Hanif Bali - du fick just fria händer skriver Helmerson: Om inte Kristersson som ledare styr upp sina egna representanter kan han inte klaga om hans motståndare inte styr upp sig själva. Resonemanget om Stefan Löfven är både en usel liknelse - det är viss skillnad på riksdagsmän och journalister - och klassisk "whataboutism": Titta bara va dumma andra är.
Att Ulf Kristerssons jämställer sina relationer till en riksdagsledamot från det parti han själv leder med Stefan Löfvens relationer till Aftonbladets ledarredaktion är faktiskt något av det mest absurda jag hört från en svensk partiledare på länge. Kristerssons påstående illustrerar på ett olyckligt sätt varför det faktiskt behövs fler vuxna i rummet.
Jag har tidigare efterlyst samtal på partiledarnivå om hur partierna bäst ska gå till väga för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Behovet av sådana samtal kvarstår.
2018-02-28
2018-02-25
Upp till bevis för C och S om lagförslaget om de ensamkommande
Nu har remissvaren kommit in till den rödgröna regeringens lagförslag om att ensamkommande ungdomar ska få en ny möjlighet till uppehållstillstånd genom gymnasiestudier. De remissvar jag läst har i huvudsak varit bra och konstruktiva. Det finns en stark vilja att på ett positivt sätt lösa situationen för de utsatta ungdomar som i mer än två år förgäves väntat på besked om uppehållstillstånd och som i många fall har hunnit bli myndiga under väntetiden.
De kritikpunkter som lyfts fram i remissvaren handlar i huvudsak om att förslaget är komplicerat, att det är för snävt (den uppsatta tidsgränsen att förslaget endast gäller dem vars ansökningar registrerats hos Migrationsverket senast den 24 november 2015) samt att förslaget är otydligt med avseende på identitetsproblematiken. Migrationsverket menar till exempel att om förslaget inte justeras så att blir förutsättningarna för att bevilja fler ensamkommande flyktingar uppehållstillstånd små.
Mina förhoppningar är att lagförslaget med hjälp av de konstruktiva förslag som återfinns i remissvaren kommer att förbättras ytterligare och röstas igenom i riksdagen senare i vår. I Ekots lördagsintervju pressades centerledaren Annie Lööf på hur hennes parti kommer att ställa sig i en riksdagsomröstning om förslaget. Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor Johanna Jönsson har ju tidigare på sin Facebooksida skrivit att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
I intervjun betonade Annie Lööf att lagförslaget kunde förbättras ytterligare (till exempel genom att även inkludera ensamkommande som arbetar och att vidga tidsramarna något) och att förslaget måste förtydligas för att bli mer rättssäkert, Men hon betonade också vikten av att lösa situationen för den utsatta grupp som förslaget riktar sig mot.
Nu är det upp till regeringen att lyssna in remissynpunkterna och därefter lägga fram ett förbättrat förslag i riksdagen. Centerpartiet och Socialdemokraterna har ingenting att skylla på.
Situationen måste få en lösning och förutsättningarna för att åstadkomma en sådan är faktiskt väldigt goda. Om den politiska viljan finns. Nu är det upp till bevis.
De kritikpunkter som lyfts fram i remissvaren handlar i huvudsak om att förslaget är komplicerat, att det är för snävt (den uppsatta tidsgränsen att förslaget endast gäller dem vars ansökningar registrerats hos Migrationsverket senast den 24 november 2015) samt att förslaget är otydligt med avseende på identitetsproblematiken. Migrationsverket menar till exempel att om förslaget inte justeras så att blir förutsättningarna för att bevilja fler ensamkommande flyktingar uppehållstillstånd små.
Mina förhoppningar är att lagförslaget med hjälp av de konstruktiva förslag som återfinns i remissvaren kommer att förbättras ytterligare och röstas igenom i riksdagen senare i vår. I Ekots lördagsintervju pressades centerledaren Annie Lööf på hur hennes parti kommer att ställa sig i en riksdagsomröstning om förslaget. Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor Johanna Jönsson har ju tidigare på sin Facebooksida skrivit att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
I intervjun betonade Annie Lööf att lagförslaget kunde förbättras ytterligare (till exempel genom att även inkludera ensamkommande som arbetar och att vidga tidsramarna något) och att förslaget måste förtydligas för att bli mer rättssäkert, Men hon betonade också vikten av att lösa situationen för den utsatta grupp som förslaget riktar sig mot.
Nu är det upp till regeringen att lyssna in remissynpunkterna och därefter lägga fram ett förbättrat förslag i riksdagen. Centerpartiet och Socialdemokraterna har ingenting att skylla på.
Situationen måste få en lösning och förutsättningarna för att åstadkomma en sådan är faktiskt väldigt goda. Om den politiska viljan finns. Nu är det upp till bevis.
Etiketter:
Afghanistan,
Annie Lööf,
Asyl,
Ekots lördagsintervju,
Flyktingpolitik,
Johanna Jönsson
2018-02-23
Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?
En ny Novus-mätning visar att det jämna opinionsläget mellan blocken håller i sig. I Novus-mätningen har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna, 40.8 mot 39.8 procent. Stabiliteten i opinionen aktualiserar frågan: Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?
I grunden finns det tre sätt att lösa regeringsfrågan, givet att det blir ett så jämnt valresultat som opinionsundersökningarna antyder.
1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då kan allianspartierna bilda en regering som får majoritet i riksdagen genom att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd, även om de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men Centerpartiet och Liberalerna har hittills varit utomordentligt tydliga med att de inte tänker acceptera en sådan lösning.
2.) Låt största block regera. Det är den lösning som valts för innevarande mandatperiod, och som bygger på Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Men mycket lite tyder i dagsläget på att Centerpartiet och Liberalerna skulle välja eller orka med en sådan lösning ytterligare en mandatperiod. Och även om Alliansen blir större än de rödgröna är en alliansregering ingen självklarhet. Sverigedemokraterna kan varje höst välja att i praktiken avsätta en sådan regering genom att rösta på Socialdemokraternas budget (förutsatt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen).
3.) Bilda en blocköverskridande regering (eller en regering som har aktivt stöd över blockgränsen). Som nyvald partiledare markerade Ulf Kristersson en ambition att göra upp med Socialdemokraterna i viktiga politiska sakfrågor. I Dagens Nyheter i dag betonar Annie Lööf de blocköverskridande överenskommelserna om energi, försvar och migration och tillägger: Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker, säger hon. (...) Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen. Vad dessa kompromissbetonade formuleringar betyder efter valdagen är förstås en öppen fråga.
I Novus-mätningen fortsätter Kristdemokraterna att ligga på bottensiffror i opinionen - denna gång på 2.7 procent. Kommer taktikröstare än en gång att rädda Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren? Det vet vi naturligtvis inte. Men om det inte uppfattas finnas ett självklart samband mellan vilket block som blir störst och hur regeringen kommer att se ut kan det minska incitamenten för alliansväljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. I stället kan alliansväljarna uppfatta det som viktigare att försöka se till att det egna partiet blir så stort som möjligt. Statsvetaren Annika Fredén för ett intressant resonemang om denna problematik i artikeln "Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting: Evidence from a Survey Experiment" ur (Scandinavian Political Studies, nr 3 2017).
Två frågor splittrar allianspartierna inför valet 2018 - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Vi lär få höra en hel del diskussioner i dessa ämnen även framöver.
I grunden finns det tre sätt att lösa regeringsfrågan, givet att det blir ett så jämnt valresultat som opinionsundersökningarna antyder.
1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då kan allianspartierna bilda en regering som får majoritet i riksdagen genom att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd, även om de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men Centerpartiet och Liberalerna har hittills varit utomordentligt tydliga med att de inte tänker acceptera en sådan lösning.
2.) Låt största block regera. Det är den lösning som valts för innevarande mandatperiod, och som bygger på Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Men mycket lite tyder i dagsläget på att Centerpartiet och Liberalerna skulle välja eller orka med en sådan lösning ytterligare en mandatperiod. Och även om Alliansen blir större än de rödgröna är en alliansregering ingen självklarhet. Sverigedemokraterna kan varje höst välja att i praktiken avsätta en sådan regering genom att rösta på Socialdemokraternas budget (förutsatt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen).
3.) Bilda en blocköverskridande regering (eller en regering som har aktivt stöd över blockgränsen). Som nyvald partiledare markerade Ulf Kristersson en ambition att göra upp med Socialdemokraterna i viktiga politiska sakfrågor. I Dagens Nyheter i dag betonar Annie Lööf de blocköverskridande överenskommelserna om energi, försvar och migration och tillägger: Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker, säger hon. (...) Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen. Vad dessa kompromissbetonade formuleringar betyder efter valdagen är förstås en öppen fråga.
I Novus-mätningen fortsätter Kristdemokraterna att ligga på bottensiffror i opinionen - denna gång på 2.7 procent. Kommer taktikröstare än en gång att rädda Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren? Det vet vi naturligtvis inte. Men om det inte uppfattas finnas ett självklart samband mellan vilket block som blir störst och hur regeringen kommer att se ut kan det minska incitamenten för alliansväljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. I stället kan alliansväljarna uppfatta det som viktigare att försöka se till att det egna partiet blir så stort som möjligt. Statsvetaren Annika Fredén för ett intressant resonemang om denna problematik i artikeln "Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting: Evidence from a Survey Experiment" ur (Scandinavian Political Studies, nr 3 2017).
Två frågor splittrar allianspartierna inför valet 2018 - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Vi lär få höra en hel del diskussioner i dessa ämnen även framöver.
2018-02-21
När man trodde dansk politik inte kunde bli värre
När man trodde att dansk politik kanske inte kunde bli värre presenterar det främlingsfientliga och högerpopulistiska partiet Dansk Folkeparti på sin Facebooksida en slags "enkät" om huruvida somaliska kvinnor är en tillgång eller en belastning för det danska samhället. Bakgrunden påstås vara att en relativt hög andel somaliska kvinnor har någon form av bidragsförsörjning jämfört med andra befolkningsgrupper i Danmark.
Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?
Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.
Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.
Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?
Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.
Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.
2018-02-19
Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?
I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.
Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?
Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.
Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.
Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.
Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?
Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.
Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.
Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.
Etiketter:
Annika Strandhäll,
Irene Svenonius,
Nya Karolinska,
SVT Agenda
2018-02-18
Kan man träna yoga i fängelset?
Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).
Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."
Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."
I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.
I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.
Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som
lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.
Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger:
"Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."
Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.
Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.
2018-02-15
Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen
Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.
I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.
Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.
Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.
Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han någonstans tagit avstånd från dem.
- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)
- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)
- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)
Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.
Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.
Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.
(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)
I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.
Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.
Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.
Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han någonstans tagit avstånd från dem.
- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)
- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)
- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)
Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.
Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.
Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.
(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)
Etiketter:
Bengt Westerberg,
Bert Karlsson,
Ebba Busch Thor,
Hiv,
Kristdemokraterna,
Ny demokrati,
Populism
2018-02-13
Om Moderaternas parodiska Göteborgsfilm
- Jag hoppas att vi inte kommer att göra samma sak igen, säger Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson och menar att bilderna på en brinnande bil i Vancouver i en film om Göteborg var ett problematiskt grepp i ett medielandskap präglat av desinformation och fejkade nyheter. Därmed tar han sin partikollega biträdande kommunalrådet Hampus Magnusson i Göteborg ordentligt i örat, eftersom Hampus Magnusson med liv och lust i Studio Ett igår försvarade just denna felaktiga bildpublicering: Ah, vi har ju beställt den här filmen av vår byrå. Vi kan ju inte tända eld på bilar själva. (...) Det här förändrar inte trovärdigheten det minsta.
Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.
Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln.
Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.
Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.
Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln.
*
Som sann supporter till IFK Göteborg stör jag mig också på att det i den textade versionen av filmen påstås att vi "spelade med" i Uefa-cupen två gånger. Nej, det var inte så att IFK Göteborg spelade med i Uefa-cupen två gånger. IFK Göteborg vann Uefa-cupen - två gånger. Att ingen från Moderaterna (som har haft tid på sig sedan i september då filmen presenterades) reagerat på denna uppenbara förminskning av IFK Göteborgs prestation och förmått korrigera felet säger väl en hel del om med vilken grad av seriositet filmen är producerad. Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.
2018-02-12
Polisen anmäler Peter Springare - bra om klarhet kan skapas
Polisledningen i region Bergslagen har polisanmält förundersökningsledaren Peter Springare, rapporterar TV4 Nyheterna. Skälet till anmälan är att Peter Springare vid en sluten sammankomst beskrivit gruppvåldtäkter som "ett nytt fenomen" i Sverige. Peter Springare påstår vidare att gruppvåldtäkterna är kopplat till de senaste 10-15 årens invandring och att gruppvåldtäkter är ett "kulturellt fenomen". TV4, som har tillgång till en bandad film av delar av framträdandet, ställer Peter Springares uttalanden mot en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), vilken visar att antalet gruppvåldtäkter inte ökat under de senaste 20 åren.
Det är bra att polisledningen anmäler Peter Springare. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om huruvida Springare gjort sig skyldig till brott eller inte. Men anmälan visar att polisledningen tar sin uppgift om att stävja misstänkt brottslighet i form av till exempel hets mot folkgrupp på allvar, även om misstankarna riktas mot personer anställda inom den egna myndigheten. Den inställningen är en bra grund för att stärka allmänhetens förtroende för polisen.
Peter Springare har vid flera tillfällen råkat blåsväder genom sina uttalanden om invandring och brottslighet, uttalanden som av många uppfattas som ett underblåsande av fördomar och främlingsfientlighet. Springare har också formulerat sig om mediedebatten på ett sätt som väckt anstöt, då han på sin Facebooksida skrev att han ville "förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor".
Vi lever i en tid där gränslinjen mellan det offentliga och det privata genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen ställs inför nya utmaningar. Peter Springare-affären inrymmer åtminstone tre delproblematiker.
För det första: Bröt Peter Springare mot lagen? Det är en sak för rättsväsendet att ta ställning till.
För det andra: Var det lämpligt av Peter Springare att uttala sig på det sätt som han gjorde? Polisen har en objektivitetsplikt som innebär, vad jag kan förstå, att personliga värderingar inte ska ligga till grund för myndighetsutövningen. Urholkar Peter Springares uttalanden trovärdigheten i hans förmåga att som polis efterleva objektivitetsprincipen i till exempel våldtäktsfall? Och hur påverkas förtroendet för polisen i allmänhet av Peter Springares uttalanden?
För det tredje: Framträdde Peter Springare som privatperson och inte som polis - och vad gör det i så fall för skillnad? Peter Springare anför själv att han uttalade sig utifrån "privata slutsatser" och därmed inte var bunden av polisens objektivitetsplikt.
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Men förutsättningen för att vi ska få svar är att frågorna faktiskt ställs. Därför välkomnar jag polisledningens agerande.
Det är bra att polisledningen anmäler Peter Springare. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om huruvida Springare gjort sig skyldig till brott eller inte. Men anmälan visar att polisledningen tar sin uppgift om att stävja misstänkt brottslighet i form av till exempel hets mot folkgrupp på allvar, även om misstankarna riktas mot personer anställda inom den egna myndigheten. Den inställningen är en bra grund för att stärka allmänhetens förtroende för polisen.
Peter Springare har vid flera tillfällen råkat blåsväder genom sina uttalanden om invandring och brottslighet, uttalanden som av många uppfattas som ett underblåsande av fördomar och främlingsfientlighet. Springare har också formulerat sig om mediedebatten på ett sätt som väckt anstöt, då han på sin Facebooksida skrev att han ville "förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor".
Vi lever i en tid där gränslinjen mellan det offentliga och det privata genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen ställs inför nya utmaningar. Peter Springare-affären inrymmer åtminstone tre delproblematiker.
För det första: Bröt Peter Springare mot lagen? Det är en sak för rättsväsendet att ta ställning till.
För det andra: Var det lämpligt av Peter Springare att uttala sig på det sätt som han gjorde? Polisen har en objektivitetsplikt som innebär, vad jag kan förstå, att personliga värderingar inte ska ligga till grund för myndighetsutövningen. Urholkar Peter Springares uttalanden trovärdigheten i hans förmåga att som polis efterleva objektivitetsprincipen i till exempel våldtäktsfall? Och hur påverkas förtroendet för polisen i allmänhet av Peter Springares uttalanden?
För det tredje: Framträdde Peter Springare som privatperson och inte som polis - och vad gör det i så fall för skillnad? Peter Springare anför själv att han uttalade sig utifrån "privata slutsatser" och därmed inte var bunden av polisens objektivitetsplikt.
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Men förutsättningen för att vi ska få svar är att frågorna faktiskt ställs. Därför välkomnar jag polisledningens agerande.
2018-02-11
Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?
Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.
Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.
Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.
Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.
Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)
Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).
Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.
Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.
Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?
Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.
Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.
Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.
Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.
Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)
Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).
Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.
Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.
Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?
Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.
2018-02-08
Den tredje mannen
I morgon fredag invigs 2018 års olympiska vinterspel i Pyeongchang i Sydkorea. I går föreläste jag på Göteborgs stadsbibliotek om idrott och politik, och uppmärksammade då bland annat den flaggstrid som kringgärdar arrangemanget. Nordkorea och Sydkorea marscherar in gemensamt och de båda staterna deltar med ett gemensamt damhockeylandslag som tävlar under en gemensam flagga. Men flaggan har väckt ilska i Japan, eftersom kartbilden på flaggan inkluderar de omstridda Liancourtöarna i Korea. Japan gör anspråk på dessa öar och har sänt in en officiell protest.
De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.
Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.
Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.
Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.
Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.
Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.
Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.
I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".
Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.
I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.
De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.
Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.
Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.
Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.
Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.
Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.
Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.
I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".
Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.
I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.
Etiketter:
1968,
Idrott och politik,
John Carlos,
Liancourtöarna,
Olympiska Spelen,
OS,
OS i Mexico,
Peter,
Pyeongchang,
Tommie Smith
2018-02-06
Danskt S-förslag urholkar asylrätten
De danska Socialdemokraterna har tagit ytterligare steg på vägen för att urholka asylrätten. Nu vill partiet ta bort möjligheten för människor på flykt från krig och förtryck att söka asyl i Danmark. I stället ska flyktingarna skickas till läger som drivs av Danmark i till exempel Nordafrika. Och om flyktingarna därifrån beviljas asyl ska de skickas vidare till FN-läger och inte till Danmark.
Jag har i andra sammanhang kallat de danska socialdemokraternas retorik i flyktingpolitiska frågor för motbjudande. Ordvalet passar bra även nu. I ett uttalande beskriver jag förslaget som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet.
Jag får många frågor om huruvida Socialdemokraterna i Sverige skulle kunna gå samma väg. Finns det tecken på en danskifiering av den svenska socialdemokratin? Mitt svar har hittills varit ett tydligt nej. Den folkrättsligt grundade rätten för människor på flykt att söka asyl i Sverige har en starkt förankrad plats i svensk socialdemokrati. Men osvuret är alltid bäst. Jag tänker i alla fall inte tveka att slå larm om jag ser några tecken i den riktningen.
Det går fort nu. I dag skriver Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer på DN Debatt att Moderaterna vill ta ifrån barn som saknar giltiga uppehållstillstånd rätten att gå i skola under den tid de befinner sig i Sverige, Moderaternas förslag straffar barnen för att deras föräldrar uppehåller sig olagligt i Sverige. Det är sannerligen ett sätt att låta de allra svagaste betala priset för beslut som de själva inte varit med om att fatta. Skämmes, säger jag!
Det gäller att hålla i. Det vore befriande om de svenska socialdemokraterna tydligt tog avstånd från sitt danska systerpartis förslag om att urholka asylrätten. Det vore också befriande on Centerpartiet och Liberalerna (och för all del Kristdemokraterna) tydligt tog avstånd från Moderaternas förslag om att ta ifrån utsatta barn rätten att gå i skolan.
Men det vore kanske att hoppas på för mycket. Eller?
Jag har i andra sammanhang kallat de danska socialdemokraternas retorik i flyktingpolitiska frågor för motbjudande. Ordvalet passar bra även nu. I ett uttalande beskriver jag förslaget som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet.
Jag får många frågor om huruvida Socialdemokraterna i Sverige skulle kunna gå samma väg. Finns det tecken på en danskifiering av den svenska socialdemokratin? Mitt svar har hittills varit ett tydligt nej. Den folkrättsligt grundade rätten för människor på flykt att söka asyl i Sverige har en starkt förankrad plats i svensk socialdemokrati. Men osvuret är alltid bäst. Jag tänker i alla fall inte tveka att slå larm om jag ser några tecken i den riktningen.
Det går fort nu. I dag skriver Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer på DN Debatt att Moderaterna vill ta ifrån barn som saknar giltiga uppehållstillstånd rätten att gå i skola under den tid de befinner sig i Sverige, Moderaternas förslag straffar barnen för att deras föräldrar uppehåller sig olagligt i Sverige. Det är sannerligen ett sätt att låta de allra svagaste betala priset för beslut som de själva inte varit med om att fatta. Skämmes, säger jag!
Det gäller att hålla i. Det vore befriande om de svenska socialdemokraterna tydligt tog avstånd från sitt danska systerpartis förslag om att urholka asylrätten. Det vore också befriande on Centerpartiet och Liberalerna (och för all del Kristdemokraterna) tydligt tog avstånd från Moderaternas förslag om att ta ifrån utsatta barn rätten att gå i skolan.
Men det vore kanske att hoppas på för mycket. Eller?
2018-02-05
KD-politiker tar strid för att ett högerextremt illdåd inte är rasism
I Italien har den 28-årige högerextremisten Luca Traini erkänt att han i lördags i staden Macerata försökte begå en massaker på svarta människor. Efter att på radion hört att en nigeriansk man åtalats för ett brutalt mord i staden tog Luca Traini sitt skjutvapen och öppnade eld mot helt oskyldiga svarta människor från Nigeria, Ghana, Gambia och Mali. Innan Luca Traini greps höjde han armen till en fascisthälsning. Luca Train har en nazistsymbol tatuerad i ansiktet och är medlem i det högerextrema partiet Lega Nord.
Det ohyggliga dådet fick förstås snabb spridning i europeiska medier. I Sverige twittrade journalisten Alexandra Pascalidou: Rasistiskt dåd i Italien där kandidat för Lega Nord skjutit sex svarta migranter. Gärningsmannen, inlindad i italienska flaggan, gjorde fascisthälsning när han greps. En till synes neutral kommentar, givet att sakbeskrivningen är korrekt.
Till allmän förvåning valde Kristdemokraternas valledare i Danderyd Joachim Gahm att gå i offentlig polemik med Alexandra Pascalidou. På twitter skrev han: Glöm inte att det var en hämnd för ett mord som en svart man utförde tidigare i veckan. Nämndes inte av rapport, hämnddåd är rätt betäckning inte rasistdåd.
I en senare tweet utvecklade Joachim Gahm sina tankegångar: Hudfärgen spelar väl absolut ingen roll, motivet var hämnd. Naturligtvis är ingen form av dödande försvarligt. Men att försöka piska upp en stämning av att det skulle vara rasistdåd är inte ok.
Jag begriper sannerligen inte hur Joachim Gahm resonerar. De människor som Luca Traini försökte döda har såvitt är känt inga kopplingar alls till den man som är åtalad för mordet. Hämnd är ju en slags straff eller reaktiv handling riktad mot en aktör som har ansvar för någon begådd missgärning. Det enda de personer som Luca Traini försökte döda hade gemensamt med den misstänkte mördaren är den svarta hudfärgen. Samtidigt påstår Joachim Gahm att "hudfärgen spelar väl absolut ingen roll". Om hudfärgen inte spelade någon roll - varför riktade då inte Luca Traini sina skott mot vita människor?
Man ska välja sina strider, brukar jag säga. Varför Joachim Gahm av alla tänkbara strider väljer att argumentera för att dådet i Macerata inte var rasistiskt är för mig en gåta. Har diskursen förskjutits så långt att ingenting längre räknas som rasism - i stället förminskas rasistiska handlingar till "hämnd".
Jag tar gärna emot läsarnas idéer om förklaringar till varför Joachim Gahm tar strid för varför dådet i Italien inte var ett uttryck för rasism. Vad säger det om tidsandan och om vår tid? Jag undrar också om Kristdemokraterna verkligen tycker det är förenligt med partiets grundläggande värderingar att formulera sig på detta sätt.
Jag noterar att Mohammed Ryback och Politism är inne på samma spår.
Det ohyggliga dådet fick förstås snabb spridning i europeiska medier. I Sverige twittrade journalisten Alexandra Pascalidou: Rasistiskt dåd i Italien där kandidat för Lega Nord skjutit sex svarta migranter. Gärningsmannen, inlindad i italienska flaggan, gjorde fascisthälsning när han greps. En till synes neutral kommentar, givet att sakbeskrivningen är korrekt.
Till allmän förvåning valde Kristdemokraternas valledare i Danderyd Joachim Gahm att gå i offentlig polemik med Alexandra Pascalidou. På twitter skrev han: Glöm inte att det var en hämnd för ett mord som en svart man utförde tidigare i veckan. Nämndes inte av rapport, hämnddåd är rätt betäckning inte rasistdåd.
I en senare tweet utvecklade Joachim Gahm sina tankegångar: Hudfärgen spelar väl absolut ingen roll, motivet var hämnd. Naturligtvis är ingen form av dödande försvarligt. Men att försöka piska upp en stämning av att det skulle vara rasistdåd är inte ok.
Jag begriper sannerligen inte hur Joachim Gahm resonerar. De människor som Luca Traini försökte döda har såvitt är känt inga kopplingar alls till den man som är åtalad för mordet. Hämnd är ju en slags straff eller reaktiv handling riktad mot en aktör som har ansvar för någon begådd missgärning. Det enda de personer som Luca Traini försökte döda hade gemensamt med den misstänkte mördaren är den svarta hudfärgen. Samtidigt påstår Joachim Gahm att "hudfärgen spelar väl absolut ingen roll". Om hudfärgen inte spelade någon roll - varför riktade då inte Luca Traini sina skott mot vita människor?
Man ska välja sina strider, brukar jag säga. Varför Joachim Gahm av alla tänkbara strider väljer att argumentera för att dådet i Macerata inte var rasistiskt är för mig en gåta. Har diskursen förskjutits så långt att ingenting längre räknas som rasism - i stället förminskas rasistiska handlingar till "hämnd".
Jag tar gärna emot läsarnas idéer om förklaringar till varför Joachim Gahm tar strid för varför dådet i Italien inte var ett uttryck för rasism. Vad säger det om tidsandan och om vår tid? Jag undrar också om Kristdemokraterna verkligen tycker det är förenligt med partiets grundläggande värderingar att formulera sig på detta sätt.
Jag noterar att Mohammed Ryback och Politism är inne på samma spår.
Etiketter:
Alexandra Pascalidou,
Joachim Gahm,
Kristdemokraterna,
Lega Nord,
Luca Traini,
Macerata,
Mohammed Ryback,
Politism,
Rasism
2018-02-04
Ja, ge de afghanska ungdomarna en ny möjlighet!
Terrordåden och striderna i Afghanistan fortsätter att skörda civila offer. Talibanerna flyttar fram sina positioner, och Sverige har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Det finns i dagsläget inga tecken på att säkerhetsläget i Afghanistan kommer att förbättras under överskådlig tid. De flesta bedömare menar i stället att säkerhetsläget kommer att bli sämre.
För några månader sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar att få stanna i Sverige. Det var bra. Men fortfarande råder det osäkerhet om huruvida förslaget kommer att kunna gå igenom i riksdagen. Tusentals afghanska ungdomar känner därför ångest och oro över att de inom en snar framtid kanske kommer att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan.
Det kan tyckas märkligt att både Liberalerna och Centerpartiet markerat att det är högst osäkert om de vill bidra till att rösta igenom förslaget. Visserligen kan man ha invändningar mot förslagets utformning (ja, det har jag också). Men just nu finns det inget annat konkret förslag på väg mot riksdagens bord som har möjlighet att samla den nödvändiga majoriteten.
Liberalernas partiledare Jan Björklund skrev redan sommaren 2017: Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart. "Bör stoppas omedelbart" - det är starka ord som också förpliktigar till handling.
Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen. Johanna Jönsson - som är Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor - var också inledningsvis väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och Centerpartiet antyder att de inte kommer att stödja förslaget i riksdagen.
Centerpartiet står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan skulle ett centerstöd åt förslaget synliggöra den stora spricka som finns i Alliansen om asyl- och flyktingpolitiken. Å andra sidan skulle ett nej leda till en svekdebatt, både inom och utom Centerpartiet. Den profil som Centerpartiet mejslat fram som det alliansparti som prioriterar en human asyl- och flyktingpolitik skulle vid ett nej - oavsett hur ett nej motiveras - förlora i trovärdighet.
Kanske får jag fel, men jag tror ändå att Centerpartiet till sist kommer att ge sitt stöd åt förslaget med alla dess fel och brister. Sakpolitiken avgör. Centerpartiet vill verkligen aktivt bidra till att fler afghanska ungdomar får stanna i Sverige och i dagsläget finns det inte något alternativt förslag som kan vinna stöd i riskdagen.
Men tiden rinner. Och de afghanska ungdomarna far illa. Jag hoppas att alla parter hjälps åt att snabbt kunna ge ungdomarna ett snabbt och positivt besked.
Annie Lööf intervjuas i kväll i SVT Agenda, bland annat om hur Centerpartiet kommer att ställa sig till förslaget. Det ska bli spännande att lyssna på vad hon säger. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att sända ut positiva signaler.
För några månader sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar att få stanna i Sverige. Det var bra. Men fortfarande råder det osäkerhet om huruvida förslaget kommer att kunna gå igenom i riksdagen. Tusentals afghanska ungdomar känner därför ångest och oro över att de inom en snar framtid kanske kommer att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan.
Det kan tyckas märkligt att både Liberalerna och Centerpartiet markerat att det är högst osäkert om de vill bidra till att rösta igenom förslaget. Visserligen kan man ha invändningar mot förslagets utformning (ja, det har jag också). Men just nu finns det inget annat konkret förslag på väg mot riksdagens bord som har möjlighet att samla den nödvändiga majoriteten.
Liberalernas partiledare Jan Björklund skrev redan sommaren 2017: Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart. "Bör stoppas omedelbart" - det är starka ord som också förpliktigar till handling.
Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen. Johanna Jönsson - som är Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor - var också inledningsvis väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och Centerpartiet antyder att de inte kommer att stödja förslaget i riksdagen.
Centerpartiet står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan skulle ett centerstöd åt förslaget synliggöra den stora spricka som finns i Alliansen om asyl- och flyktingpolitiken. Å andra sidan skulle ett nej leda till en svekdebatt, både inom och utom Centerpartiet. Den profil som Centerpartiet mejslat fram som det alliansparti som prioriterar en human asyl- och flyktingpolitik skulle vid ett nej - oavsett hur ett nej motiveras - förlora i trovärdighet.
Kanske får jag fel, men jag tror ändå att Centerpartiet till sist kommer att ge sitt stöd åt förslaget med alla dess fel och brister. Sakpolitiken avgör. Centerpartiet vill verkligen aktivt bidra till att fler afghanska ungdomar får stanna i Sverige och i dagsläget finns det inte något alternativt förslag som kan vinna stöd i riskdagen.
Men tiden rinner. Och de afghanska ungdomarna far illa. Jag hoppas att alla parter hjälps åt att snabbt kunna ge ungdomarna ett snabbt och positivt besked.
Annie Lööf intervjuas i kväll i SVT Agenda, bland annat om hur Centerpartiet kommer att ställa sig till förslaget. Det ska bli spännande att lyssna på vad hon säger. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att sända ut positiva signaler.
2018-02-01
Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou
I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.
Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.
Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".
Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.
Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.
Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!
Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.
Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".
Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.
Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.
Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!
Etiketter:
1968,
ABF,
Hjalmarson & Högberg,
Håkan Thörn,
Jan Guillou,
liberalism,
Marie Demker,
Piratförlaget,
Ulf Bjereld
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)