Om Moderaternas parodiska Göteborgsfilm

- Jag hoppas att vi inte kommer att göra samma sak igen, säger Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson och menar att bilderna på en brinnande bil i Vancouver i en film om Göteborg var ett problematiskt grepp i ett medielandskap präglat av desinformation och fejkade nyheter. Därmed tar han sin partikollega biträdande kommunalrådet Hampus Magnusson i Göteborg ordentligt i örat, eftersom Hampus Magnusson med liv och lust i Studio Ett igår försvarade just denna felaktiga bildpublicering: Ah, vi har ju beställt den här filmen av vår byrå. Vi kan ju inte tända eld på bilar själva. (...) Det här förändrar inte trovärdigheten det minsta.

Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.

Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln. 

*

Som sann supporter till IFK Göteborg stör jag mig också på att det i den textade versionen av filmen påstås att vi "spelade med" i Uefa-cupen två gånger. Nej, det var inte så att IFK Göteborg spelade med i Uefa-cupen två gånger. IFK Göteborg vann Uefa-cupen - två gånger. Att ingen från Moderaterna (som har haft tid på sig sedan i september då filmen presenterades) reagerat på denna uppenbara förminskning av IFK Göteborgs prestation och förmått korrigera felet säger väl en hel del om med vilken grad av seriositet filmen är producerad. 

Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.

Visst hör idrott och politik ihop!

I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.

Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.

*

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)


Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.

*

I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."