2012-05-28

Om tittarstormar och twitterstormar

I dag skriver jag på Ajour om vad som skiljer en tittarstorm från en twitterstorm. Frågan diskuterades i ett inslag i söndagens Agenda, där jag medverkade tillsammans med bland annat Cecilia Garme och Viktor Barth-Kron. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.

Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa  TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.

På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.

En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.

En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.

2012-05-26

Fortsatt motstånd mot Nato-medlemskap


I dag presenterar jag på SvD Brännpunkt resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Nato-medlemskap och på Sveriges deltagande i internationella militära insatser, tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

Under de snart 20 år som SOM-institutet studerat svenska folkets inställning till Nato-medlemskap har opinionen varit stabil. Andelen personer som inte vill att Sverige söker medlemskap i Nato har i allmänhet varit två till tre gånger fler än de som vill att Sverige söker medlemskap. Möjligen är det två faktorer som nu skulle kunna ha bidragit till att göra den svenska opinionen något mer positiv till Nato-medlemskap. För det första råder det i princip politisk enighet om att Sveriges militära insats i Afghanistan skall avvecklas till allra senast 2014. Därigenom avdramatiseras Sveriges relationer till Nato ytterligare. För det andra blev Sveriges deltagande i den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen – som genomfördes i nära samarbete med Nato – en militär framgång. 

Resultaten från den senaste SOM-undersökningen, som inom kort presenteras i boken ”I framtidens skugga” (red Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström) visar på fortsatt dominans för Nato-motståndet. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 19 procent, mot 18 procent 2010 0ch 22 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 44 procent, mot 47 procent 2010 och 42 procent 2009. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 37 procent, ungefär lika många som tidigare år.

Nato-motståndet är störst bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Centerpartister. Moderater och Folkpartister bildar en egen grupp som är betydligt mer positivt inställda till Nato-medlemskap än vad övriga partisympatisörer är. Endast i Folkpartiet är Nato-anhängarna något fler än Nato-motståndarna.

*

För första gången ställs också frågan om ”De militära insatserna utomlands är värda risken att svenska soldater skadas eller dödas”. Av de tillfrågade som uttrycker en uppfattning anser 34 procent att det är värt risken, medan 66 procent anser att det inte är värt risken. Här finns signifikanta skillnader mellan de politiska partierna. Så anser 60 procent av Folkpartiets sympatisörer, 44 procent av Moderaternas och 41 procent av Kristdemokraternas att det är värt risken. Motsvarande andel är för Socialdemokraterna 26 procent, Centerpartiet och Sverigedemokraterna 24 procent, Miljöpartiet 23 procent och Vänsterpartiet 16 procent. Skillnaderna mellan män och kvinnor är värd att uppmärksamma. Av männen anser 47 procent att det är värt risken, medan endast 20 procent av kvinnorna anser det. (Procentbasen inkluderar inte de som angett svarsalternativet ”ingen uppfattning”. Totalt 28 procent av de svarande angav detta alternativ.)

Partiskillnaderna i synen på Sveriges militära insatser utomlands antyder en potential för politiska konflikter kring Sveriges deltagande i olika internationella interventioner, oavsett om dessa sker under FN-flagg och/eller i samarbete med Nato. När det gäller den svenska Nato-opinionen är det inte mycket som tyder på att den kommer att genomgå några större förändringar de närmaste åren. Möjligen skulle ett beslut från Finland om att söka medlemskap i Nato ge nya förutsättningar för den svenska debatten. Så länge Folkpartiet och Moderaterna inte tycker att frågan om svenskt Nato-medlemskap är tillräckligt viktig för att de skall driva frågan och utmana opinionen är det svårt att se hur opinionen skulle kunna förändras.

Joakim Berndtsson, fil dr, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Karl Ydén, fil dr, centrum för studier av militär och samhälle, Göteborgs universitet

2012-05-23

Visst hör idrott och politik ihop!

I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.

Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.

*

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)


Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.
*
I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."

2012-05-22

Hur värna solidariteten i ett individualiserat informationssamhälle?

I dag medverkar jag som gästskribent på den blogg som Socialdemokraternas programkommission initierat, och där olika personer inbjudits att beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Tidigare har författaren Majgull Axelsson skrivit kring temat Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet? och poeten Jenny Wrangborg kring temat Ship to Gaza.

Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den  nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.

 Ett utdrag av texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?


I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.

Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.

Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
 
*

Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.

Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.

Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.

I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

*

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.

Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.

2012-05-19

Expressen, vapenaffären och journalistikens gränser

I dag skriver jag på Ajour om Expressen och domen för vapenbrott. Nedan följer ett utdrag av artikeln. Hela texten kan läsas här.

I fredags dömde Malmö tingsrätt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu till villkorlig dom och dagsböter för vapenbrott samt anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden var att Diamant Salihu köpt en illegal pistol på gatan i Malmö, i syfte att visa hur lätt det var att komma över ett vapen. Domen har väckt stor uppståndelse och väcker principiella frågor kring journalistikens samt yttrande- och tryckfrihetens gränser.

En samstämmig kör av journalister, redaktörer och mediefolk har kritiserat tingsrättens dom, med hänvisning till att syftet med vapenköpet var journalistiskt och att yttrandefriheten riskerar att urholkas. Det är utmärkt att medievärlden står upp för yttrande- och tryckfriheten. Jag har svårt att förstå den raljans som Mårten Schultz, professor i civilrätt, väljer att ge uttryck för när han skriver att mediernas makthavare i bombastiska termer skåpar ut åtalet.

När jurister gör sig lustiga över dem som försvarar yttrande- och tryckfriheten blir jag alltid illa till mods.

Däremot gör Expressen i dag sitt bästa för att bekräfta Mårten Schultz nidbild av hur medierna driver kampanjjournalistik i frågan i stället för att sakligt analysera domen. Domen kommenteras på fyra sidor (papperstidningen). Bortsett från två meningar av Eva Wendel Rosberg, lagman vid Malmö tingsrätt, intervjuas ingen jurist eller någon annan person som försvarar eller ens problematiserar domen. Alla intervjuade representerar mediesfären och är självklart kritiska. Expressens och medievärldens kritik mot domen hade stått starkare om nyhetsbevakningen av domen varit mer saklig och analyserande. Som läsare får man nu ingen möjlighet att själv förhålla sig till skälen för domslutet. Bara den ena sidan släpps fram, och bevakningen blir därför just ensidig.

2012-05-18

Varför det nu är dags att sluta tala om etnicitet

Uppdatering söndag 20/5 kl 20.15 längst ned i posten.

Det har varit mycket etnicitet och religion under den gångna veckan. Diskussionen lär fortsätta, inte minst eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt kommer till SVT Agenda på söndag för att förklara sitt hårt kritiserade uttalande om "etniska svenskar".

Min egen position i frågan om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar" är följande. För det första är jag tveksam till det fruktbara i att dela in Sveriges befolkning i grupperna "etniska svenskar" och "icke etniska svenskar". Mer om det nedan. För det andra är jag kritisk till att Reinfeldt använde uttrycket för att visa att vi inte har massarbetslöshet i Sverige. Som jag tidigare diskuterat hävdade Alliansen inför valet 2006 att det rådde "massarbetslöshet" i Sverige. Då uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag har arbetslösheten ökat till 7.5 procent, men samma Allians förnekar nu med emfas att det råder massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt påstod att eftersom arbetslösheten var så kraftigt överrepresenterad i den grupp som inte var "etniska svenskar" så var det fel att tala om massarbetslöshet. Jag tycker det var ett förskräckligt sätt att argumentera i en så viktig fråga. Jag kommenterar saken för SVT Nyheter här.

 Frågor kring etnicitet och religion diskuteras ofta lite knöligt i Sverige. Sannolikt beror det på att vi lever i det som ibland kallas "det sekulära undantaget", ett hörn av nordvästra Europa där sekulariseringen gått särskilt långt. Många uppfattar det sekulära som det normala och inte som ett undantag. Jag noterar ibland att nyhetssändningar översätter ett uttalande av president Barack Obama där han säger att "he is praying" för något med att han "hoppas på något" i stället för att han "ber för något". På samma sätt översätts ofta uttrycket "blessing" inte med "välsignelse" utan med "glädje"  Det är som att svenska TV-tittare inte skulle förstå om Obama talade i religiösa termer. Jag har mycket svårt att tro att motsvarande omskrivningar sker om det är muslimska politiker som uttalar sig.

Knöligheten kom också till uttryck när Tomas Tengby i dagens Ring P1 uppmanade "manliga imamer" att ringa in. Manliga imamer? Antingen menade Tengby att det inte finns några kvinnliga imamer, vilket dels är felaktigt och om det vore sant gjorde tillägget "manliga" överflödigt. Eller så menade Tengby att kvinnliga imamer inte skulle ringa in, vilket blir obegripligt. Det kan verka vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna.

Jag tycker att etnicitet är ett problematiskt begrepp, som oftast döljer mer än det täcker av. Begreppet "etnicitet" spelade en progressiv roll när rastänkandet avvecklades, och människors egenskaper inte längre förklarades av vilken ras de tillhörde utan utifrån deras kulturella, religiösa och språkliga tillhörighet. Nu är rastänkandet lagt åt sidan för överskådlig tid framåt. Samtidigt växer insikten om att det som gömmer sig bakom begreppet etnicitet är en mångfald av företeelser som inte alltid har så mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är bättre att prata om språk om man menar språk, om kultur om man menar kultur, och om religion om man menar religion. Att använda "etnicitet" som ett samlingsbegrepp för dessa företeelser tror jag inte längre är en framkomlig väg. Bättre att diskutera vad det är i kulturen, i religionen och i språket som skapar tillhörigheter och gemenskaper och som kan forma beteenden och attityder. Etnicitetstänkandet sorterar in människor i identiteter i stället för att främja en allmän medborgarskapskänsla.

Här är jag oenig med till exempel min statsvetarkollega Andreas Johansson Heinö som skiljer mellan etniska, kulturella och religiösa identiteter. Men vad blir kvar av etniciteten om man plockar bort kultur och religion? Inte särskilt mycket mer än hudfärg och/eller ras.

På min Facebook-status skrev jag: Min farfar föddes i Australien. Min pappa föddes i USA. Hur skall jag göra för att få veta om jag är etnisk svensk? Jag tror aldrig jag fått så många kommentarer på en Facebook-uppdatering. Men trots alla goda råd grubblar jag fortfarande över svaret på frågan


Uppdaterat söndag 20/5 kl 20.15, inför kvällens Agenda.
Om en timma medverkar Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda, bland annat för att bemöta den kritik som riktats mot honom för utspelet om "etniska svenskar" och arbetslösheten. Jag är rätt säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att argumentera ungefär så här: Det är ett stort problem att arbetslösheten bland utrikesfödda invånare i Sverige är så hög. Hans tidigare uttalande syftade till att synliggöra detta problem, och han tycker det är tråkigt att många väljer att medvetet missuppfatta innebörden av det han sa. Han kommer att ducka för frågan om han ångrar användandet av uttrycket "etniska svenskar", men om han pressas kommer han att påpeka att även socialdemokrater och vänsterpartister tidigare använt det i olika sammanhang.

Min tyngsta kritik mot Reinfeldt går ut på att han på ett olämpligt använde skillnaderna i arbetslöshet mellan "etniska svenskar" och "övriga svenskar" som ett sätt att komma undan frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige. Vi får se hur hårt Mats Knutson lyckas pressa Reinfeldt i just frågan om "massarbetslöshet" i Agenda i kväll.

2012-05-14

Israels ockupationspolitik tar sig allt mer förskräckliga uttryck

I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91 byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.

EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.

Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.

2012-05-07

Förminska inte kvinnomord till "tragiska familjedraman"

I söndags kväll sköts en 39-årig kvinna till döds i Malmö. Den misstänkte förövaren är en 44-årig man som tidigare varit hennes sambo. De separerade redan 2011och mannen har sedan dess åtalats för ofredande av kvinnan.Vittnesuppgifter talar om mordhot och misshandel. Händelsen beskrivs av Martin Carlsson, vakthavande befäl på Skånepolisen, som "ett tragiskt familjedrama".

Ett tragiskt familjedrama? Synen på ett kvinnomord som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. På samma sätt som kvinnomisshandel förr ofta doldes bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är väl "tragiska" och ett "drama". Varför använda dessa ord just när en man mördat sin sambo/fru?

I det här fallet rörde det sig ju inte ens om en "familj", eftersom kvinnan och mannen separerat från varandra.

Polisens användande av uttrycket väckte stor vrede på Twitter i dag och efter viss diskussion tog Södermalmspoliserna Viktor Adolphson och Johan Säfström avstånd från uttrycket. Vackert så. Men när till och med SVT Rapport i sin 19.30-sändning i dag karaktäriserar mordet som ett "tragiskt familjedrama", då är måttet rågat. Hur tänker redaktionen här egentligen? Eller tar man bara slentrianmässigt över Skånepolisens egen terminologi?

Uppdaterat måndag kl 21.55. På Twitter antyder Eva Landahl, redaktionschef på SVT samhälle och riksnyheter, att användandet av formuleringen i Rapport var ett misstag: Tyvärr alltför lätt att slarva med formuleringarna. Det är bra. Misstag kan vi alla göra. Det viktigaste är att den redaktionella policyn är att inte använda en sådan formulering.

Kerstin Weigl i Aftonbladet är inne på samma linje. Läs henne gärna.

2012-05-06

Hur blir kvällens partiledardebatt i Agenda?

Uppdaterat söndag kl 22.05. Partiledardebatten i kvällens Agenda blev en fartfylld tillställning, särskilt under den första timmen påminde partiledarna om kalvar på grönbete. Som debatt betraktat blev det kanske en lite rörig och svåröverskådlig tillställning. De rödgröna partierna hade inte samordnat sina ställningstaganden och de framstod inte som en gemensam opposition. Det mesta talar i dagsläget för att Socialdemokraterna kommer att gå till val utan att i förväg ha låst sig för olika regeringsalternativ.

Stefan Löfven gjorde en fullt godkänd debut. Men han är ovan i rollen och riskerar att hamna på defensiven eftersom Socialdemokraterna ännu inte format den politik partiet vill gå till val på 2014. Här finns ett starkt behov av nya reformförslag som engagerar och gör skillnad mot borgerligheten. Det skall bli spännande att se hur Stefan Löfvens insats tas emot av väljarna.

Jonas Sjöstedt gjorde också en godkänd debut. Han var mycket aktiv (för att uttrycka det milt) och tog sig själv in i replikväxlingarna. Så gjorde också Jan Björklund, medan Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin var mer passiva och ofta fick "släppas in" av programledarna. Särskilt för Centern och Kristdemokraterna kvarstår grundproblemet - hur skall de kunna profilera sig distinkt i förhållande till väljarkåren utan att skada bilden av en enig allians.

*

Förväntningarna är höga inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Debatten blir den första mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Efter snart två år där det politiska livet i Sverige präglats av socialdemokratins haveri och återfödelse börjar nu de strategiska och sakpolitiska förutsättningarna inför valet 2014 mejslas fram. Det så kallade uppsnacket i media inför debatten är väl i klass med det vi upplevt inför Tre Kronors hittillsvarande matcher i hockey-VM.

Debatten får en extra skruv i det att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avstod från att delta förra gången Agenda genomförde en partiledardebatt, eftersom de var missnöjda med redaktionens sätt att rumsligt placera Sverigedemokraterna tillsammans med den rödgröna oppositionen. Jag tycker fortfarande att Agenda underskattade den politiska dimensionen i sättet att gruppera partierna. Men eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bytt partiledare sedan dess har det blivit möjligt för dem att lägga tidigare intagna ståndpunkter åt sidan.

Nu vet jag inte hur Agenda-redaktionen tänker strukturera debatten i kväll. Men om partiledarna ges fria tyglar blir replikväxlingarna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt väldigt förutsägbara. Stefan Löfven kommer att nöta in sitt budskap om att Reinfeldt-regeringen är trött och idélös, att den inte har några vapen mot massarbetslösheten och att regeringen i stället för en aktiv näringspolitik och framåtsyftande investeringar ägnar sig åt en slapp skattesänkningspolitik. Fredrik Reinfeldt kommer å sin sida att peka på oklarheter om vilken politik Socialdemokraterna egentligen står för samt oklarheter om med vem eller vilka Socialdemokraterna avser att bilda regering. Reinfeldt kommer att framställa Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti och skrämma väljarna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, vars skuggbudget var något mer expansiv än Socialdemokraternas. Mer svårförutsägbart är hur personkemin mellan Löfven och Reinfeldt kommer att bli.

Jonas Sjöstedt kommer att få mycket eget utrymme på vänsterkanten. Han sörjer knappast det faktum att Reinfeldt kommer att använda honom som vänsterspöke - det underlättar Sjöstedts möjligheter att komma in i debatten. Miljöpartiets Gustav Fridolin får nog vara i fred i debatten. Sannolikt kommer han att kritisera regeringen hårt för dess ovilja att ge så kallade illegala flyktingar rätt till läkarvård.

Det tre småpartierna inom Alliansen har en mer bekymmersam och svårförutsägbar position. De måste inför tittarna påvisa enighet inom Alliansen, samtidigt som de tar chansen att profilera sig själva. Det är en mycket svår uppgift. Folkpartiledaren Jan Björklund kommer som vanligt säkert att tala skola och utrikespolitik. Men vad skall centerledaren Annie Lööf lyfta för frågor för att komma ur den onda cirkel hon hamnat i efter debaclet med sänkta ingångslöner, påståenden om att hon talar i floskler samt hennes faktiskt förvirrade uttalanden om Kina som ett tänkbart mottagarland för svensk vapenexport trots EU:s vapenembargo mot landet? Samt hur svårt hon hade att formulera sig om huruvida Kina var en diktatur. Kristdemokraternas Göran Hägglund måste ha en eller två kreativa idéer, annars är risken äverhängande atthan helt kommer bort i debatten. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har hamnat i medieskugga och i den senaste opinionsmätningen från Demoskop minskar partiet med två procentenheter och lever med sina 4.6 procent farligt nära fyraprocentsspärren.

Visst är debatten viktig. Den bidrar till att forma ramarna inför valrörelsen 2014. Men min kollega Henrik Oscarsson har räknat ut att om vi ser mandatperioden som en fotbollsmatch befinner vi oss bara i 37:e minuten av första halvlek. Mycket kan hända. Och bollen är rund.

Återkommer i kväll med några kommentarer efter debatten.

2012-05-03

Vänsterns våldsretorik är ett fördärv

Delar av den svenska vänstern har svårt att inse att våldsromantik och våldsretorik är ett fördärv. Jodå, jag har också med bultande hjärta sjungit Warsawjankas "jublande glatt i den kampen jag blöder, jublande glatt jag dör för frihetens sak". Eller stämt in i den alternativa fjärde versen av Internationalen: "vi skjuter våra generaler, och sjunger broderskapets sång". Det var några år sedan. Men - been there, done that.

Med åren har jag blivit alltmer kritisk till och uppmärksam på våldsromantik i alla dess former. Våldsromantik tenderar att urholka människovärdet, banalisera våldets konsekvenser och att i utilitaristisk anda sätta ändamålen före medlen. Den svenska vänstern borde hålla sig för god för sådant.

Vänsterpartiets barnaktiviteter i Slottsparken i Malmö under 1 maj inrymde ett moment där barn med baseballträ skulle slå sönder en piñata föreställande centerledaren Annie Lööf och andra borgerliga politiker.Till Sydvenskan säger vänsterpartisten Patrik Strand som var med och arrangerade firandet att han inte "tror" att barnen kommer att "växa upp och slå Annie Lööf i skallen". Och om de ändå gör det så skulle det "vara tråkigt".

Nej, jag tror kanske inte heller att barnen i Slottsparken kommer att växa upp och slå Annie Lööf i skallen. Men den aningslöshet som framträdande vänsterpartister i Malmö visar gör mig dyster till sinnet. Gladare blir jag av att Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler reagerat och uppmanat Vänsterpartiet i Skåne att ta avstånd från arrangemanget. Men Vänsterpartiets lokalordförande Daniel Sestrajcic ser inga skäl att backa: Från Malmö blir det absolut ingen ursäkt, inget avståndstagande. Det är den borgerliga regeringen som borde be om ursäkt för att de skapat massfattigdom och massarbetslöshet i Sverige.

Om nu Malmövänstern inte på något sätt inser det ovärdiga i våldsförhärligande aktiviteter för barn borde man kanske åtminstone kunna samla sig till en strategisk bedömning. Är det den här typen av debatter som Vänsterpartiet tjänar på just nu?

Uppdaterat kl 20.35: Subjektiv påminner om den gången Liberala ungdomsförbundet (LUF) klagade på att man i LO:s tält på Hultsfredsfestivalen kunde slå i spikar på bilder av “alliansens” partiledare. Det var samma LUF som i samband med Pridefestivalen i Stockholm arrangerade pilkastning på bland annat KD-ledaren Alf Svensson under rubriken "Pricka homofoben".

Vänstern har naturligtvis aldrig haft monopol på våldsromantik och våldsretorik. Det groteska Palme-hatet och pilkastningstavlor kom från höger. Själv glömmer jag aldrig de ungmoderater som häcklade mig som ung FNL-are med ramsan Heja Nixon, mera skoj - fäll flera bomber över Hanoi! Men Vänstern har ett eget ansvar att hålla rent i dessa frågor.




2012-05-01

Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen

I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.

Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.

Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.

Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
 
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.

Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.

Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)
Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)
Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)
Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890)
  .