Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.

Hur värna solidariteten i ett individualiserat informationssamhälle?

I dag medverkar jag som gästskribent på den blogg som Socialdemokraternas programkommission initierat, och där olika personer inbjudits att beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Tidigare har författaren Majgull Axelsson skrivit kring temat Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet? och poeten Jenny Wrangborg kring temat Ship to Gaza.

Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den  nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.

 Ett utdrag av texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?


I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.

Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.

Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
 

*

Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.

Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.

Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.

I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

*

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.

Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.

Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?

För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.

Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.

Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.

Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.

För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.

För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?