Idag är det bara 78 dagar kvar till valet. Nedan följer mina intryck av Almedalsveckan och mina spaningar framåt mot valdagen.
Tidsandan är förändrad - framtiden uppfattas som ljus. I tal efter tal formulerade sig partiledarna i optimistiska ordalag. Sverige är ett fantastiskt land, möjligheterna till synes oändliga. Reform efter reform ska genomföras som höjer vanliga människors levnadsstandard, utvecklar välfärdsstaten, främjar näringslivet, löser klimatkrisen och Sverige gör fantastiska prestationer i fotbolls-vm. Den främlingsfientliga retoriken är nedtonad - det är bara Jimmie Åkesson som håller fast vid sin dystopiska världsbild och som slungar vildsinta, för att inte säga hatiska, anklagelser mot sina politiska motståndare.
Alla tror att regeringen är rökt. Den nya tidsandans optimism borde kanske ha gynnat regeringen. Men så har det inte blivit. Jag har under veckan talat med politiska bedömare från skilda håll, partiaktiva från båda sidor blockgränsen och med journalister. Ingen jag talat med tror att Tidöpartierna vinner valet. I stället är den dominerande frågan vad som kommer att hända efter oppositionens valseger. Hur ska Magdalena Andersson kunna bilda regering? Är Ebba Busch villig att gå in i någon form av samarbete med en socialdemokratiskt ledd regering? Vem kommer att efterträda Ulf Kristersson efter valförlusten? Men ingenting är klart innan det är klart, säger jag. De som önskar ett regeringsskifte ska inte ta något för givet.
Ebba Busch är veckans vinnare. Redan på måndagen lyckades Ebba Busch genom en snabbt extrainkallad pressträff sätta sig själv och Kristdemokraterna i centrum. På tisdagsmorgonen åt hon till frukost upp Simona Mohamsson i en gemensam radioutfrågning. Ebba Buschs påföljande tal i Almedalen samlade hela veckans näst största publik (bara Magdalena Andersson samlade fler). I talet positionerade hon sig skickligt mot mitten, och talade om en politik med hjärta på ett sätt som säkert väckte hoppet åter hos förre KD-ledaren Alf Svensson.
Tidöpartierna saknar ett gemensamt ledarskap. Ulf Kristersson har i praktiken blivit en "lame duck" - ingen tar honom längre på allvar. I media spekulerar journalister till och med i att han skulle avgå före valet, till förmån för Gunnar Strömmer. Så lär det sannolikt inte bli, men bara att frågan ställs visar vilket bekymmersamt läge Tidöpartierna har försatt sig i. Flera bedömare menar att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i onödan givit bort allt för mycket makt till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på några versrader av Dan Berglund: De bugade för bödeln, de gödde honom stor (om än med fortsättningen: medan sossarna och facket sprang och putsade hans skor).
Tre saker som gjorde mig glad! 1) Den svenska öppenheten består. Efter sina tal var det flera av partiledarna som mötte sina anhängare för handskakningar, kramar och selfies. Överlag lyste hat, hot och våld med sin frånvaro i Almedalen. 2) Svartmålningen av invandring och invandrare har minskat. I stället betonade flera talare invandringens positiva betydelse för Sverige och tacksamhet mot de invandrare som kommit hit och är en del av Sverige. 3) Kampanjen "Vi är Sverige". Samtidigt som Jimmie Åkesson talade i Almedalen genomförde delar av Sveriges artistelit en konsert - till försvar för klimatet och demokratin.
