2007-08-30

Ljuger politikerna?

I dag firas Tryckfrihetens Dag. Tidningen Expressen uppmärksammar dagen genom att i en artikel kritiskt granska de svenska riksdagsledamöternas inställning till yttrande- och tryckfriheten. Expressen har låtit politikerna svara på frågor om yttrande- och tryckfriheten och jämför sedan svaren med en Sifo-undersökning där riksdagsledamöterna fått svara anonymt.

Expressen finner att riksdagsledamöternas stöd för yttrande- och tryckfriheten är betydligt svagare i Sifo-undersökningen. I Expressens undersökning är det endast tre procent av politikerna som svarar ja på frågan: När Expressen ställer frågan Vill du begränsa meddelarfriheten för poliser? är det endast tre procent av politikerna som svarar ja. Men när Sifo ställer frågan Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar svarar svarar i stället hela 59 procent ja.

På ett motsvarande sätt svarar endast två procent ja på Expressens fråga: Vill du införa en ny lag som begränsar mediernas möjlighet att bevaka kända personer? Samtidigt är det hela 55 procent som i Sifo-undersökningen instämmer i förslaget: Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd. Det bör, som JK föreslagit, införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.

Expressen tolkar diskrepensen i svaren som ett uttryck för hyckleri - politikerna svara på ett sätt i den öppna Expressen-studien och på ett annat sätt i den anonyma Sifo-studien. Jag delar inte den bedömningen utan ger i artikeln uttryck för en annan mening: Som man frågar får man svar. Expressens frågeformuleringar hålls på ett mer generellt plan och svaren blir ett uttryck för just ett generellt stöd åt yttrande och tryckfriheten. Sifos frågor är mer konkreta och problematiserar därigenom yttrande- och tryckfrihetens gränser. Då är det är inte konstigt att svaren blir annorlunda. Sören Holmberg gör i artikeln samma bedömning.

Visst tänker sig politikerna lite extra för när de uttalar sig offentligt än är de svarar anonymt. I det avseendet är de sannolikt varken bättre eller sämre än genomsnittsväljaren. Opinionsundersökningar kan vara värdefulla men skall läsas kritiskt, ungefär som Bertolt Brecht redan 1930 uppmuntrade till i dikten Lärandets lov: Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?

2007-08-27

Sverige under kalla kriget, Sverker Åström och Michelangelo

Tillsammans med mina kolleger historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin lägger jag nu sista handen vid boken Från igelkott till världssamvete. En bok om Sverige under kalla kriget. Boken är sprungen ur det mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" (SUKK) som i sin tur utmynnat i närmare 20 böcker, samtliga utgivna på Santérus förlag. "Från igelkott till världssamvete" går till trycket i november och utkommer våren 2008. I boken analyserar vi bl a framväxten av den s k aktiva utrikespolitiken under 1960- och 1970-talen samt Sveriges kontroversiella och informella s k samverkan med västmakterna vid sidan av alliansfriheten och neutralitetspolitiken. I all ödmjukhet ;-) vill jag drista mig till att säga att boken blir standarverket om svensk utrikespolitik under det kalla kriget.

Jag hade i eftermiddags dessutom nöjet att diskutera svensk utrikespolitik med neutralitetspolitikens nestor Sverker Åström, 91 år ung. Sverker sörjer sin snudd på riksbekanta katt Dusjka som finns i katthimlen sedan några veckor tillbaka, men hans blixtrande intellekt visar inga tecken på att trubbas av. Sverker Åström har gjort svensk utrikespolitik många tjänster - själv håller han dock arrangemanget av den stora internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 högst.

Sverker Åström har som bekant många strängar på sin lyra. Jag kan inte avhålla mig från att citera hans översättning av en av Michelangelos vackra kärleksdikter:

Det var just här, min älskade du stal
mitt hjärta och förintade mitt liv.
Ja, det var här som dina vackra ögon
först gav mig tröst och sedan tog den från mig.
Du band mig här och här du släppte mig:
jag grät över mig själv och såg dig lämna
den klippa där du tog mig från mig själv,
och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Åströms översättningar finns utgivna i en stilfull volym, Michelangelo. Kärleksdikter,Lind & Co.

I morgon tisdag utkommer för övrigt Arne Dahls tionde och sista (sades det från början - nu ryktas det att Arne ändrat sig...) volym i serien om "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen. Serien är överlägset bäst - och vackrast - i svensk kriminal- och deckarlitteratur i dag.

2007-08-23

USA, dödsstraffet och Fredrik Reinfeldt

Natten till torsdagen avrättades den för rånmord dömde Johnny Ray Conner med en giftinjektion i Huntsvillefängelset, Texas, USA. Johnny Ray Conner var den 400:e som avrättades i Texas sedan Högsta domstolen i Washington godkänt dödsstraffet 1976. Totalt har USA avrättat 1092 människor sedan dess.

Enligt Amnesty avrättades år 2006 minst 1 591 fångar i 25 länder. Av dessa avrättningar genomfördes 91 procent av Kina, Iran, Irak, Sudan, Pakistan och USA. Baserat på offentliga rapporter beräknar Amnesty att minst 1 010 människor avrättades i Kina. Iran avrättade minst 177 människor, Pakistan minst 82 och Irak och Sudan 65 vardera. 53 människor avrättades i USA.

Det är en skammens lista. De som vägrar kritisera USA för dess användning av dödsstraffet borde läsa listan noga och fundera över i vilket sällskap USA befinner sig.

Särskilt Fredrik Reinfeldt - som när han träffade George Bush vägrade att med ett ord kritisera USA för dess användning av dödsstraffet - borde läsa listan väldigt noga.

2007-08-19

Lars Vilks och Muhammed som hund

Sedan en tid rasar debaten om huruvida det är rätt att ställa ut konstnären Lars Vilks teckningar där han avbildar Muhammed som en rondellhund.

Formellt är frågan inte särskilt komplicerad. Yttrande- och tryckfriheten garanterar den konstnärliga friheten. I det fall någon menar att ett enskilt konstverk utgör t ex "hets mot folkgrupp" finns det lagar som reglerar vad som gäller. I det här fallet skulle en rättslig process inte ha några förutsättningar att stoppa visandet av konstverken.

Är en visning motiverad av konstnärliga skäl? Det avgör förstås konstbranchen. Gerlesborgsskolan förnekar inte det konstnärligt intressanta i teckningarna - men vill ej ställa ut av säkerhetsskäl. Det är allvarligt. Moderna Muséet tycker inte att konstverken är tillräckligt intressanta för att ställas ut där. Det är inte mycket att säga om. Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad skrev t ex att Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007. De konstnärliga bedömningarna skiftar.

Även tidningarna är tvehågsna. Finns det ett nyhetsvärde i att visa bilderna? Redaktionerna får göra en journalistisk bedömning. Bör läsarna få ta del av just dessa bilder (nyhetsideologi)? Finns det ett intresse från läsarna att få ta del av just dessa bilder (marknad)? Den redaktionella bedömningen avgör.

De juridiska, konstnärliga och mediala processserna är således relativt okomplicerade. Här finns vedertagna regler, rutiner och värderingar som ligger till grund för bedömningen.

Svårare blir det när bilderna skall bedömas utifrån politiska och moraliska överväganden. Två frågor som kan ligga till grund för en diskussion är syftet med bilderna och konsekvenserna av en visning. Vad är det t ex som drivit Vilks att måla dessa bilder? Vad vill han uppnå? Satir och karikatyr brukar fungera bäst när den riktas uppåt och så är inte fallet här. Jag har inte sett att Vilks själv givit något utförligt svar på frågan (men jag kan ha missat det). För mig blir hundteckningarna mera ett rop om uppmärksamhet: Kom och se, kom och se, jag har tecknat Muhammed som en hund! Därför blir teckningarna i mina ögon ointressanta för en visning. Vilka blir konsekvenserna av en visning? Jo, ett antal människor med muslimsk tro känner sig kränkta. (Visst - det finns kanske positiva konsekvenser också. Men jag har inte så lätt att komma på några.) Så för mig känns bilderna ointressanta och jag ser inte särskilt mycket positivt med en visning. Men eftersom vi dessbättre lever i en demokrati så är det konstbranchen och media som avgör - så länge bilderna håller sig inom lagens ramar.

Exkurs: Jag kommer osökt att tänka på konstnären och karikatyrtecknaren Lars Hillersberg. Han hade en olycklig förkärlek att - trots att han var uttalad och hängiven motståndare mot all antisemitism - ändå envisas med att teckna israeliska politiska ledare i en form som ibland överensstämde med antisemitiska schabloner och stereotyper. Stilgruppet var dumt, eftersom det bidrog till att ge legitimitet åt dessa schabloner. Det tog också bort fokus från det som konstverken ville lyfta fram och det tillförde ingenting i konstnärligt avseende.

Men Hillersberg hade såväl en konstnärlig som en politisk målsättning som han aldrig drog sig för att synliggöra. Vilks målsättning förblir för mig höljd i dunkel.

2007-08-15

Kampen om kulturkalaset och Missa inte Maud Lindström

Göteborgs kulturkalas har börjat. Fram till 2005 kallades tillställningen för Göteborgskalaset och år 2006 var namnet Kulturkalaset - EM-festen (arrangemanget genomfördes samtidigt med friidrotts-EM på Ullevi).

Skillnaden mellan "Göteborgs kulturkalas" och "Göteborgskalaset" är mycket mer än bara semantisk. Göteborgskalaset utvecklades över tid i riktning mot en orgie i stadsfylla, urinstank och dyr och dålig mat. Namnbytet till Göteborgs kulturkalas illustrerar en idé om ett arrangemang med mera kultur, mindre mat och sprit och siktet inställt på att Göteborg skall utses till europeisk kulturhuvudstad år 2014. Jag skulle tro att namnet Göteborgs kulturkalas ersätts med Göteborgs kulturfestival eller något liknande ungefär 2010. Ordet "kalas" är knappast någon tillgång i konkurrensen om att bli kulturhuvudstad. Men detta kan förstås inte sägas högt.

Själv tycker jag det är entydigt positivt att spritandet på gatan minskat. I går var jag på Kungstorget i centrala Göteborg - massor av folk, god stämning och ingen märkbart berusad - för att tillsammans med en av mina döttrar lyssna på Maud Lindström (även kallad Fröken Normal, efter en av sina hitlåtar). Maud Lindström beskriver sig själv som en kärlekskritisk bisexuell feministisk trubadur och jag kan stoltsera med att jag upptäckte henne tidigt. Som medelålders, heterosexuell och med en tro på tvåsam livslång kärlek ligger jag väldigt långt från hennes målgrupp. Men jag tjusas av hennes äkthet, självinsikt och mod och citerar gärna några rader ur just Fröken Normal:

Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill
och jag är rädd att frågan inte har något svar.
Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn
men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd
som sjukanmäler sig på detta vis:
"Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag,
för jag har en existentiell och elak kris?"
Så vad gör man med sin rädsla om man inte får va rädd?
När ens egna blivit mammas ideal?
När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?
När man inte alls vill va Fröken Normal?

Ikväll blir det Kungstorget igen, nu med min kära hustru. Vi lyssnar på Paul & The Blue Delivery och kanske kan jag övertalas att även orka stanna över The Committments.

Nåväl - honnör för omvandlingen till Göteborgs kulturkalas och köp gärna Maud Lindblads skiva här.

2007-08-13

Harmsen Fredrik?

Är det bara jag som tycker att Fredrik Reinfeldt verkat sur och harmsen i sina kommentarer till journalister de senaste dagarna? Jag kan ju inte diktera allting, sade han kort när Ekot frågade honom hur det kändes att höja reavinstskatten - en höjning moderaterna tidigare varit motståndare till. När TV 4 Nyheterna i lördags frågade honom hur han trodde att väljarna uppfattar att Mona Sahlin tar T-banan för att hålla tal i invandrartäta Fittja i Botkyrka kommun, medan Reinfeldt tar skärgårdsbåten för att tala i välbeställda Vaxholm svarade han raljant: Jag talar till dem som jobbar och hon talar till dem som oftast inte jobbar.

Jag har tidigare på denna blogg hävdat att Fredrik Reinfeldts retorik utstrålar allt annat än empati. Den senaste veckans uttalanden av honom stärker den bilden. Det är förståeligt att det är tungt att regera när oppositionen har ett försteg i opinionen på över 15 procentenheter. Men dåligt humör och snarstuckenhet i förhållande till journalister för Fredrik Reinfeldt allt längre bort från det statsmannaskap som är nödvändigt om den borgerliga regeringen skall kunna vända opinonen och behålla regeringsmakten även efter 2010.

2007-08-08

Om SSU och dess legitimitetskris

I dag valdes Jytte Guteland till ny förbundsordförande för SSU. Hon besegrade utmanaren Laila Naraghi efter sluten omröstning med siffrorna 131 mot 115.

Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.

Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.

SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.

Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.

Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.

Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.

Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.

2007-08-04

På kongress med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen

Befinner mig på Broderskapsrörelsens förbundskongress på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Igår höll Mona Sahlin ett uppskattat anförande, där hon än en gång poängterade att vänstern måste vrida frihetsbegreppet ur högerns hand. Så är det, och det blir en utmaning för partiets stundande rådslag.

Idag beslutade vi enhälligt att inrätta ett nätverk inom förbundet för människor med annan tro. Beslutet har förberetts länge och möttes med stor entusiasm. Abdulkader Habib ser beslutet ett historiskt steg och visar på att skiljelinjerna i samhället inte går mellan religionerna, utan inom religionerna: Som muslimsk socialdemokrat har jag mer gemensamt med kristna socialdemokrater än de inom den muslimska högern. Tro och politik är sammanflätade för många muslimer, därför är beslutet om ett nätverk en viktig nyckel för det viktiga integrationsarbetet vi behöver genomföra, och jag tror att Broderskapsrörelsen är rätt organisation att göra det inom.

Aftonbladet relaterar förbundets beslut till arbetarrörelsens framtidsutsikter överhuvudtaget: Att öppna dörren för andra trosuppfattningar, inte minst muslimer, handlar inte främst om Broderskaps egen överlevnad utan om framtiden för arbetarrörelsen i stort. Aftonbladet instämmer också i förbundsordförande Peter Weideruds bild av Broderskapsrörelsen som en spjutspets för arbetarrörelsen, där antalet medlemmar inte är det avgörande (vi är nära 3 300 i dagsläget). Hela Peter Weideruds tal till kongressen kan läsas här.

Anna Ardin, i dag invald i förbundsstyrelsen, kommenterar kongressen på sin blogg. Så gör även förbundsstyrelseledamoten Knut W Nygaard.