Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Magdalena Andersson linjetal: Vad fick vi veta om framtidens S?

Äntligen stod partiledaren i talarstolen. 

Nyvalda partiledares första tal uppfattas gärna - och inte utan fog - som ett linjetal. Förväntan var därför stor bland församlade kongressdeltagare, närvarande media och alla oss som följde talet på avstånd. Vadan och varthän, du socialdemokrati?

Magdalena Andersson höll ett samlande tal, riktat inåt i partiet. Det var inget valtal. Men talet gav en vägledning om hur hennes framtida valtal kommer att låta.

Det var nog få socialdemokrater som blev besvikna. Talet fokuserade på tre ting. För det första: Återtagande av den demokratisk a kontrollen över skola, vård och äldreomsorg. För det andra: Sverige ska spela en internationellt ledande roll i den gröna klimatväxlingen. För det tredje: Segregationen ska bekämpas. Segregation föder kriminalitet och våld, som undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. 

Magdalena Andersson betonade att "det svaga samhället nått vägs ände" och att det starka samhället var en nödvändig förutsättning för att bekämpa segregationen. Gängvåldet kunde inte förklaras av människors olika kulturer, språk eller religiösa tillhörighet. Gängvåldet har i stället sin grund i segregation, med trångboddhet och svart bostadsmarknad och där socialtjänst och skolor är överbelastade av den tyngd som följer med bristande resurser. 

Men hur ska då kampen mot segregationen bedrivas? Här blev Magdalena Andersson sällan konkret. Det enda "nya" förslag hon lyfte fram var att arbetsföra människor som får ekonomiskt bistånd måste lära sig svenska och "arbeta ett visst antal timmar i veckan". Men de som får försörjningsstöd är ju redan nu enligt Socialtjänstlagen skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande. Formuleringen luktade signalpolitik, särskilt med tanke på att Magdalena Andersson tidigare i talet själv lyfte fram helt andra faktorer som orsak till segregation och gängkriminalitet. 

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" förekom tio gånger i talet. Ordet "frihet" förekom en gång. 

Mitt i allt detta var det ett optimistiskt tal. Magdalena Andersson betonade vilket fantastiskt land Sverige var att leva i, och hon diskuterade svåra samhällsproblem utan att förfalla till alarmism. Hennes optimism utmynnade i den avslutande, framåtsyftande och kaxiga uppmaningen: Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.

Nu går nu in i ett nytt skede i svensk politik. Ett oerhört spännande år ligger framför oss. Vår statsminister efter valet 2022 kommer sannolikt att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag tror hon kommer att heta Magdalena Andersson. Vad tror ni?

Hela Magdalena Andersson tal kan läsas här.

Jag kommenterar talet för TT här.