På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

M växer, SD sjunker. Vad betyder det?

I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.

Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.

Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.

Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.

Bra att länsstyrelsen upphävde Vellinges tiggeriförbud!

I dag upphävde länsstyrelsen Vellinge kommuns beslut om att införa lokalt tiggeriförbud. Länsstyrelsen menar att beslutet inte var förenligt med ordningslagen, eftersom Vellinge inte kunnat visa att passivt insamlande av pengar stört den allmänna ordningen.

Jag är väldigt glad över länsstyrelsens beslut. Ett "tiggeriförbud" är symbolpolitik av sämsta slag, och hjälper inte de enskilda individer som sitter utanför butikerna och ber om pengar att förbättra sin situation. Dessutom skulle ett tiggeriförbud dra resurser från en hårt ansträngd polis, vara svårt att definiera och bidra till ytterligare stigmatisering av redan hårt utsatta människor..

Jag har tidigare anfört att det är principiellt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp, samt att ett förbud mot tiggeri innebär att man fokuserar symptomen och inte orsakerna.

Nu är det viktigt att via kontakter med de utsatta EU-medborgarnas hemländer och genom aktiva initiativ inom EU bekämpa antiziganismen och effektivisera EU:s program med sociala fonder mot fattigdom. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning. Erfarenheter visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få jobb.

För övrigt rekommenderar jag varmt Adam Svanells reportage om rädslan bland "papperslösa" människor i Sverige.

I speglarnas sal

Vi lever i en individualiserad tid - på gott och på ont. Individualisering som ett uttryck för frigörelse från förtryckande auktoriteter och möjlighet till växande och ett förverkligande av sin potential är förstås positivt och ska bejakas. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ och ska bekämpas. Vi ser dagligen exempel på båda uttrycksformerna. Kanske är det så att den ena inte kan tänkas utan den andra. Individuum, från latinets "något odelbart".

Med individualiseringen riktas också ett starkt fokus på individens rättigheter. Jag tror det är i det ljuset vi ska tolka rörelsen #metoo. Kvinnans rätt till sin egen kropp, där mängder av enskilda kvinnor synliggör och protesterar mot övergrepp. Men även en annan diskussion, kring enskilda mäns rätt att dömas av en domstol och inte av en offentlighet.

Jag kom att tänka på individualiseringens problematiker när jag igår på ett seminarium diskuterade vägar till fred, med estradören Olof Buchard (84 år och sannerligen still going strong). Bryt egots makt, förkunnade han, och deklamerade ur Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942. Jag är svag för Lindegren och fastnade för svitens inledningsdikt (och nej, jag förstår heller inte alla passager - men det gör läsningen mer spännande).

I

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos

tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas

de obegränsade möjligheternas land

i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning

undkom likgiltighetens korsade värjor

och förvandlade luften till löfte och mull

som rann utefter stadens alla fönster

i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt

och bärs som en fånge i standardbröstet

där ordet begår harakiri i krevadernas sken

och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod

i speglarnas sal där en blir de mycket för många

och dock ville falla som dagg i tidens grav)

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.

Om gårdagens tvångsutvisningar till Afghanistan

Fruktansvärda scener utspelade sig vid förvaret i Kållered igår när ett 15-tal personer, de flesta unga, skulle tvångsutvisas till Afghanistan. Sörjande och förtvivlade anhöriga skildes från sina barn. Människor som tagit sig an och levt med dessa unga människor under flera års tid tvingades nu ta farväl av dem under tumultartade former, och ungdomarna sändes ensamma iväg till en oviss och osäker framtid i krigets och osäkerhetens Afghanistan. Ett land där de flesta av dem inte har några kontakter eller nätverk.

Tumultet och osäkerheten blev än större genom att fem av de 15 som skulle utvisas i sista stund erhöll inhibition efter att det framkommit verkställningshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning. Jag är väldigt, väldigt glad för dessa fem unga människors skull. Men hur trovärdig är rättsprocessen när avvisningar ställs in med bara några timmars varsel? Det är svårt att frigöra sig från tanken att tillfälligheter spelar stor roll i alltför många enskilda avvisningsärenden.

Tvångsavvisningarna igår var ingen stor dag för Sverige. Som förre socialdemokratiske riksdagsledamoten Evert Svensson, 92 år gammal, skrev igår på sin Facebook-sida: Utlämningen av ensamkommande flyktingar till Afghanistan. En gång får vi skämmas för vår inhumanitet. Om vi inte gör det redan nu,

Men vi får inte förfalla till förtvivlan. I stället ska vi finna hopp i att en tredjedel av de som skulle utvisas igår nu får en ny chans. Kamp lönar sig. Låt oss hålla ihop och gå framåt med kravet: Det är nog nu! Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Uppdaterat onsdag 11 oktober: Enligt Dagens Nyheter var det sju ungdomar som i sista stund slapp gå på planet till Afghanistan. En åttonde person släpptes inte in i Afghanistan, utan fick vända i Kabul. Trovärdigheten i rättssäkerheten blir ju inte precis större av detta.

Sorg och vrede inför morgondagens utvisningar till Afghanistan

De senaste dagarna har flera unga afghaner förts till förvaret i Kållered och i morgon tisdag planeras ett plan från Landvetter att flyga dem till Kabul i Afghanistan. Utvisningen genomförs trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir allt sämre. Amnesty International publicerade nyligen en rapport med ohyggliga vittnesmål från unga människor som tvångsutvisats till Afghanistan. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Nils Muiznieks är kritisk till de svenska utvisningarna av unga ensamkommande till Afghanistan: Om de inte har bott där på 15 år, vad skickar du tillbaka dem till? De här människorna har ofta varit med om traumatiska upplevelser och bör behandlas som utsatta barn - inte som illegala människor som kan slussas fram och tillbaka.

Bland de som ska utvisas återfinns Yasin Mohammadi som kom till Sverige för två år sedan. Yasin är hazar och har växt upp som flykting i Iran. Han har ingen släkt i  eller band till Afghanistan. Migrationsverket skrev upp hans ålder från 16 till 18 år, och nu slits han upp från sin nya familj i Kramfors. Hans fyra nya småsyskon är förtvivlade och förstår inte varför detta måste ske.

En annan pojke som ska utvisas heter Mohammad Hoseini. Han har bott med en familj i Habo utanför Jönköping, har fyllt 18 år och är heltidsarbetande. Nu ska han utvisas till ett land han flydde från när han var 4 år. När hans föräldrar dödades togs han om hand av släktingar i Iran. För att slippa tvångsrekrytering till kriget i Syrien flydde han till Europa och Sverige. I morgon ska han skickas tillbaka till Afghanistan.

En tredje person heter Mostafa Gholami. Han är 19 år och har bott i Sverige sedan 2013. För två år sedan konverterade han från islam till kristendomen, en konvertering han varit öppen med och som finns återberättad på flera håll. Hans situation i Afghanistan kommer att bli ytterst osäker. Han har blivit mordhotad och fruktar för sitt liv.

Listan kunde göras mycket längre. Saken blir inte bättre av att Migrationsverket tycks använda de medicinska åldersbedömningarna på ett sätt som lämnar mycket i övrigt att önska. I dag skriver till exempel Svenska Dagbladet om ett fall där Migrationsverket först kräver en åldersbedömning, men när resultatet visar att den asylsökande är minderårig väljer man att utvisa ändå. Rättsexperten och tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem anser att fallet äventyrar Migrationsverkets trovärdighet.

Är detta ett land vi vill vara, undrar advokaten Viktor Banke på Twitter. Mitt svar på den frågan är nej. Det är nog nu. Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Hur ska det gå i partiledardebatten i kväll?

Uppdaterat söndag kl 22.25. Några intryck från kvällens debatt.

1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.

2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.

3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.

4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”

5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.

*

 
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.

Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?

Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?

Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.

Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken.  Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?

Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?

Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.

Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.

Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

Mattias Karlssons (SD) uthängning av och osanningar om afghanska ungdomar

Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på Facebook publicerat en bild på två ungdomar vilka han beskriver som "invandrare som vistats här illegalt och som borde utvisas". Mattias Karlsson rasar över att en polis låtit sig fotograferas tillsammans med ungdomarna, vilka han jämför med Rakhmat Akilov som är misstänkt för terrordådet på Drottninggatan tidigare i år.

Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.

Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.

Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.

Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.

Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.

*

En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

Vad kan vi lära av nazisternas besök i Göteborg?

Igår skrev jag om det engagemang och den värme som kännetecknade de många anti-nazistiska manifestationerna i Göteborg. Jag skrev också om nazisternas fiasko - att de inte ens lyckades ta sig till utgångspunkten för sin egen demonstration eftersom de kom i bråk med polisen och att de var väldigt få i förhållande till sina egna förväntningar. Eller som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration mitt i Göteborg blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.

Hur ska vi då gå vidare i arbetet för att bekämpa nazismen? En sak är i alla fall säker. De som tidigare ansåg att en nazistisk demonstration i centrala Göteborg inte utgjorde något hot mot ordning och säkerhet har fått anledning att ompröva sina ståndpunkter. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har klargjort att de medvetet trotsade polisens instruktioner, eftersom de ansåg att polisen tänkte lura dem i en fälla. NMR har också sagt att de inte tänker söka tillstånd för sina demonstrationer framöver. Deltagare i NMR-demonstrationen attackerade journalister fysiskt, och använde stängerna till sina fanor som spjut i slagsmål med polisen. Det nazistiska våldet och vägran att följa polisens instruktioner är väldokumenterat genom alla de privattagna videofilmer som cirkulerar på nätet. Inget hot mot ordning och säkerhet? Jo tack.

(Ja, jag vet att en liten grupp motdemonstranter kastade sten och knallskott. Som jag skrev redan igår är det agerandet oacceptabelt.)

Det är bra att justitieminister Morgan Johansson bjudit in partiledarna för de demokratiska partierna till överläggningar och det vore värdefullt om det gick att nå en samsyn över partigränserna om hur nazistdemonstrationer bör hanteras. De senaste veckornas debatt har synliggjort en rad oklarheter kring hur gällande lagar och regelverk ska tolkas.

Behöver lagarna och regelverken ändras? Eller ska polis och åklagare givet gällande lagar och regelverk gå fram mer offensivt för att ge domstolarna möjlighet att utveckla en tydlig praxis?

Själv tycker jag att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att ta ett helhetsgrepp på problematiken. Hur ska vi bäst värna den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten utan att andra människors rättigheter åsidosätts? Ja, se det är en nätt liten fråga att ta tag i.