Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Nu ritas den politiska kartan om

Ingenting är klart förrän det är klart. I morgon och på söndag ska Centerpartiet och Liberalerna formellt ta ställning till den preliminära blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i dag.

Överenskommelsen förhindrar att Sverige får en moderatledd regering, vars politik under fyra år skulle ha ytterligare ökat ojämlikheten, skadat arbetet med en stark politik för klimat och hållbar utveckling, avvecklat den feministiska utrikespolitiken och försämrat livsvillkoren för utsatta grupper.

Dessutom innebär överenskommelsen att Sverigedemokraterna utestängs från inflytande över riksdagspolitiken. Den fortsatta isoleringen av Sverigedemokraterna är en stor framgång, och det kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige visar att vi lyckats stå emot de främlingsfientliga, högerradikala krafternas offensiv. Det är jag glad och stolt över.

Visst innebär överenskommelsen kompromisser som svider. Det rör bland annat skattepolitiken, arbetsrätten, förlängningen av den tillfälliga migrationslagen och frågan om vinst i välfärden. Men här finns också saker att glädjas över - påbörjan av familjeveckan, stora satsningar på välfärden och pensionerna, underlättande av familjeåterförening, bibehållen flygskatt.

Nu gäller det - om överenskommelsen går igenom  - att hålla kursen fast. Det gäller att värna välfärdsstaten och jämlikheten, för ett öppet och hållbart Sverige. Då kan vi se framtiden an med optimism.

Läget i regeringsfrågan

I dag informerade Annie Lööf talmannen att hon ger upp försöken att sondera fram en ny regering. Beskedet kom inte oväntat, även om det också hade varit möjligt för henne att begära förlängning med ytterligare en vecka.

Annie Lööf berättade i positiv anda om de samtal hon fört över blockgränsen om viktiga politiska sakfrågor. Däremot beklagade hon den låsning som fanns i statsministerfrågan. Men faktum är att samtliga tre förslag som hon sonderat förutsatte att just Alliansen skulle inneha statsministerposten, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna. (Alliansen + S, Alliansen + MP, C + L). Så länge Annie Lööf biter sig fast vid Alliansen och blockpolitiken blir hon en del av denna låsning i stället för en del av lösningen.

Det var bra att talmannen gav Annie Lööf möjlighet att köra dessa tre spår i botten. Nu är det dags att gå vidare. Pressen är stor på både Liberalerna och Centerpartiet. De måste nu välja mellan Ulf Kristersson eller Stefan Löfven, annars stundar extra val i vår.

Jan Björklund och Annie Lööf har varit starkare i sina utfästelser att inte släppa fram en M/KD-regering som är beroende av Sverigedemokraterna än vad de har varit om att inte släppa fram en ny socialdemokratisk regering. I samband med riksdagsomröstningen om Ulf Kristersson sade Annie Lööf: Centerpartiet gör nu efter valet precis det som vi sa före valet. Vi kommer inte att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av Sverigedemokraterna (...) Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. Dessutom är de tydliga med att de vill motarbeta liberalers inflytande i svensk politik. Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är utomordentligt svårt att se hur Annie Lööf i ett senare skede skulle kunna backa från dessa så starka och entydiga formuleringar och släppa fram en M/KD-regering. 

Ett extra val är heller inte särskilt attraktivt för Centerpartiet. Genom sin hållning i regeringsförhandlingarna skulle partiet i ett sådant val knappast kunna räkna med att attrahera nya väljare från Kristdemokraterna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och Liberalerna skulle löpa stor risk att hamna under fyraprocentsspärren. 

Jag tror inte det är väljartaktiska hänsyn som nu avgör Centerpartiets och Liberalernas val. I stället kommer respektive partiers interna processer att bli väldigt viktiga. Vad tycker de aktiva medlemmarna i Liberalerna och Centerpartiet?

För mig pekar det mesta fortfarande mot en socialdemokratiskt ledd regering, kanske till och med en enpartiregering. Då kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet fylla rollen som grön vänsteropposition, Moderaterna och KD fyller rollen som högeropposition. Centerpartiet och Liberalerna förhandlar varje år med Socialdemokraterna om budgeten (på samma sätt som Vänsterpartiet gjorde under förra mandatperioden), och får därmed genomslag för liberal politik utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Sverigedemokraterna hålls fortsatt utanför och deras position marginaliseras.

Jag noterar att Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg är inne på liknande tankar.

Själaringning för Alliansen?

I morgon onsdag röstar Centerpartiet och Liberalerna nej till Ulf Kristersson som statsminister för en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Ulf Kristersson och Annie Lööf beskriver händelsen som "historisk". Skådar vi nu månne slutet på Alliansens svåra och utdragna dödskamp?

Ulf Kristersson anklagar Annie Lööf för att spräcka Alliansen genom att rösta nej till två allianspartier som vill bilda regering. Annie Lööf anklagar Ulf Kristersson för att spräcka Alliansen genom att försöka bilda regering trots att två allianspartier är emot. Men Alliansens kris ligger förstås djupare än så. Som Ewa Stenberg skriver i DN i dag är det ingen enskild partiledares fel att Alliansen spricker. Grundförklaringen är i stället det förändrade politiska landskapet, främst den nya, nationalistiskt impregnerade politiska dagordningen och framväxten av det högerradikala, nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna förhåller sig till dessa politiska förändringar på ett helt annat sätt än vad Centerpartiet och Liberalerna gör. De skilda förhållningssätten mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna vilar på ideologisk grund och kan därför inte viftas bort.

Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nya tider kräver emellertid nya lösningar. Det är möjligt att Alliansen genom konstgjord andning kan hanka sig fram ytterligare en tid. Men för uppståndelse krävs en frälsare. Någon sådan är inte i sikte.

Snart måste C och L bestämma sig. Vilken väg väljer de?

I dag träffade Stefan Löfven talmannen för att stämma av sina sonderingar kring försöken att bilda ny regering. Den efterföljande pressträffen blev odramatisk. Stefan Löfven klargjorde att positionerna var oförändrade, men att det fanns en ömsesidig förståelsen för varandras positioner. Ingenting i det Stefan Löfven sa antydde att ett genombrott var nära. Nu har Löfven en vecka på sig, innan hans mandat går ut. För den här gången, är det bäst att tillägga.

Överhuvudtaget har det varit tyst och läckt ut väldigt lite under den vecka Stefan Löfven sonderat möjligheterna för regeringsbildning. När Ulf Kristersson tidigare hade samma uppdrag var situationen annorlunda. Det läckte en hel del, och nyhetsredaktionerna hade glada dagar.

Skillnaden i nyhetsdramatiken mellan Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens sonderingar har förstås sin grund i Alliansens splittring i regeringsfrågan - en splittring som inte bara går mellan utan också inom de enskilda allianspartierna.

Läckor har alltid ett syfte. Ofta syftar läckan till att påverka den politiska situationen i en riktning som gynnar den som läcker. Därför är det också den som vill förändra den politiska situationen som har starkast incitament att läcka. När jag till exempel i Dagens industri läste att det pågår en "Intern revolt mot Björklund" och att "allt mer pekar nu på att L kommer att släppa fram en M- och KD-regering" så var min spontana tolkning att det fanns en minoritet i Liberalerna som ville gå i den riktningen. Den minoriteten försökte nu mobilisera genom att till media anonymt överdriva sin egen storlek. Kortsiktigt hade jag rätt - L sa åtminstone i detta skede ett mycket bestämt nej till att släppa fram en sådan M- och KD-regering.

Processen kokar nu ner till att Centerpartiet och Liberalerna måste bestämma sig.

Antingen bestämmer de sig för att hålla samma Alliansen - trots att det betyder att Sverigedemokraternas politiska inflytande över svensk politik ökar.

Eller så bestämmer de sig för att samarbeta över blockgränsen och få genomslag för liberal politik - trots att det betyder att Alliansen spricker.

Jag har i dagsläget svårt att se några andra realpolitiskt möjliga alternativ för dessa båda partier.

Vilken väg kommer de då att välja? Det är förstås omöjligt att säkert säga. Förutom det interna stämningsläget i respektive parti tror jag en sak blir avgörande för deras vägval: Hur ser de på Alliansens framtid i svensk politik ur ett längre tidsperspektiv? Alliansen tillkom i ett politiskt läge som i så många avseenden skiljer sig från situationen i dag. Är den nu ett hjälpmedel eller ett hinder för L och C att utvecklas som partier och få genomslag för liberal politik? Tillhör Alliansen dåtiden eller framtiden? Den frågan lär jag få anledning att återkomma till inom kort.

Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?

I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.

Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.

Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.

För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.

Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.

Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)

En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.

Icke-bildandet av en alliansregering fortsätter i god fart

Ulf Kristersson fortsätter arbetet med att icke-bilda en alliansregering. I dag tog projektet ytterligare ett steg framåt, då han meddelade att Stefan Löfven "tydligt avvisat" idén att en alliansregering skulle kunna tillträda med socialdemokratiskt stöd. Stefan Löfvens inställning var ju känd redan när Ulf Kristersson påbörjade sitt uppdrag - nyheten består i att Kristersson nu tillstår faktum.

I stället vill Kristersson "gå vidare med sina sonderingar", fortfarande i syfte att bilda en alliansregering. Frågan är bara vilka han ska sondera med. Allianskamraterna talar han väl kontinuerligt med, Sverigedemokraterna har han hittills sagt att han inte ska prata med. Knappast lär det bli Vänsterpartiet heller. Hoppas Kristersson måhända på att Miljöpartiet ska kliva över blockgränsen och rädda en alliansregering? I så fall lär han nog få hoppas förgäves.

Det parlamentariska läget är problematiskt och jag tycker det är viktigt att regeringsbildningen får ta tid. Bättre att det blir rätt än att det går fort. Och med "rätt" menar jag att blivande regeringspartier och oppositionspartier måste ha fått försöka komma så långt det bara går med sina respektive förstahandsalternativ. Först därefter kan de ingå kompromisser som de själva bottnar i. Det kan ta flera veckor till.

Veckan som följer lär visa hur stark sammanhållningen inom Alliansen är i det politiska läge som nu råder. Moderaterna och Kristdemokraterna kan tänka sig att gå fram med en alliansregering utan att den är förankrad med Socialdemokraterna - Centerpartiet och Liberalerna säger nej till ett sådant arrangemang. Hur ska Alliansen kunna gå vidare givet dessa skilda utgångspunkter? Ingen vet. Kommer Centerpartiet och Liberalerna till sist att släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan skulle bli hopplöst beroende av Sverigedemokraterna? Jag har tidigare uttryckt skepsis till att Centerpartiet och Liberalerna skulle göra det. Min skepsis kvarstår - men osvuret är bäst.

Säger Centerpartiet och Liberalerna nej till en M/KD-regering lär stafettpinnen i regeringsbildningsprocessen gå över till Stefan Löfven i nästa vecka. Då öppnas nya scenarier. Låt oss återkomma till dem när/om det blir dags.

Regeringsbildningen. Ett drama i tre akter.

Idag röstade Alliansen och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Därigenom avslutades akt I i dramat Regeringsbildningen. Nu påbörjas akt II som behandlar talmansrundan. Det lär bli en spännande och händelserik akt.

Hittills har dramat spelats upp helt enligt förskrivet manus (med undantag för intermezzot kring val av andre vice talman, där Björn Söder lite oväntat skrevs ut ur handlingen). Partierna har hållit fast vid sina i förväg framförda positioner. En del menar att Centerpartiet och Liberalerna svikit genom att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta igenom Alliansens förslag till talman och rösta bort Stefan Löfven, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna partierna och trots att man lovat att aldrig samverka med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Men Centerpartiet och Liberalerna har faktiskt inte gjort något annat än vad de redan före valet sagt att de skulle göra. Centerpartiet och Liberalerna var tydliga med att Alliansen avsåg att gå fram med ett gemensamt talmansförslag och att de i riksdagsomröstningen skulle försöka avsätta Stefan Löfven. Då är det svårt att tala om svek.

Det har talats en del om att talmannen nu har fyra försök på sig att få fram en regering - sedan blir det extra val. Det är sant att det blir extra val om talmannens förslag till ny statsminister i riksdagen röstas ned fyra gånger. Men det finns mig veterligen inget som tvingar talmannen att lägga fram ett förslag innan han är säker på att det går igenom. Därför tror jag att talmannen kommer att sondera förutsättningarna för regeringsbildning på ett sätt som inrymmer samtal och förhandlingar mellan partierna och som innebär att det mycket väl kan bli bara en omröstning i riksdagen - och då först när det finns en förankrad lösning på plats.

Ett inte helt orealistiskt scenario är därför följande: Ulf Kristersson får bollen först, och sonderar möjligheten att bilda en alliansregering. Försöket misslyckas, eftersom Centerpartiet och Liberalerna står fast vid sitt löfte att en sådan lösning endast är möjlig om den förankras över blockgränsen - och då säger Socialdemokraterna blankt nej. Ulf Kristersson sonderar då möjligheten att gå fram med en ren M- alternativt M/KD-regering. En sådan regering måste släppas fram av Centerpartiet och Liberalerna, mot att dessa partier till exempel erbjuds inflytande över budgetprocessen. Men mycket talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Dessa partier skulle möta stark intern kritik och få svårt att värja sig i en svekdebatt där de anklagas för att ge Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna makt och inflytande. Sannolikheten att en sådan regering skulle bli långlivad får också bedömas som liten.

Enligt detta scenario misslyckas således Ulf Kristersson att bilda regering, och frågan kommer inte ens upp till omröstning i kammaren. I stället låter talmannen nu Stefan Löfven göra ett försök. Här kommer då Alliansens enighet att sättas på sitt yttersta prov, om den inte spruckit redan dessförinnan. Kommer Centerpartiet och Liberalerna att bidra till att spränga blockpolitiken och samverka med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsfrågan?

Akt III i Regeringsdramat blir i så fall den del i processen där blockpolitiken är sprängd och där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlar fram formerna för regeringssamarbete. Kanske blir det en koalitionsregering. Eller så kan det bli en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlar om budgeten med Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet) på samma sätt som Vänsterpartiet de senaste åren gjort med den rödgröna regeringen? För Vänsterpartiet var det en framgångsrik strategi. Partiet fick igenom många av sina politiska förslag, utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Ska Annie Lööf och Stefan Löfven dela på statsministerposten - två år var? Och vem ska i så fall börja?

Slutscenen i dramat blir förstås omröstningen i riksdagen, där dessa fyra partiers 167 mandat utgör tillräcklig grund för att styra under resten av mandatperioden. Vänsterpartiet får ett bra läge som ensam vänsteropposition mot en mitteninriktad regering. Moderaterna och Kristdemokraterna blir opposition från höger. Sverigedemokraternas isolering kvarstår.

Detta är mitt huvudscenario. Vilket är ditt, käre läsare?

Normaliseringen av SD. Det går fort nu

Uppdaterat fredag 29/6 kl13.15. Well, well. Det som igår kväll såg ut som en framgång för Moderaterna och Ulf Kristersson slutade i synliggörandet av konflikten inom Alliansen och hur skört samarbetet mellan allianspartierna är. Annie Lööf och Jan Björklund får ägna de närmaste dagarna åt damage control. Jag är väldigt kritisk till Moderaternas gruppledares presentation av den här överenskommelsen, säger till exempel Jan Björklund. Men varför gick då ingen i ansvarig ställning i Liberalerna eller Centerpartiet omedelbart ut och dementerade Moderaternas tolkning av uppgörelsen? I stället valde Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson att offentligt och med frenesi försvara det som anförts. Jag anar att stämningen inom såväl Alliansen som inom Centerpartiet är lite si då där i dag.

Två viktiga frågor kvarstår. 1.) Var verkligen Centerpartiet och Liberalerna villiga att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande i form av utskottsordförandeposter, om Socialdemokraterna inte hade stoppat det? 2.) Om svaret på fråga 1.) är ja, hur ska vi då kunna lita på att inte Centerpartiet och Liberalerna återkommer i frågan, när det politiska läget lugnat ner sig efter valet?

I vilket fall har Centerpartiets och Liberalernas trovärdighet i frågan om att inte ge makt och inflytande till Sverigedemokraterna skadats. Det kommer att ta tid och kraft - i både ord och handling - för Centerpartiet och Liberalerna att återvinna den trovärdigheten.

*

Sent igår meddelade Alliansen att de inte längre vill utestänga SD från ordförandeposterna i riksdagsutskotten. Alliansen har ändrat inställning och vill i stället här behandla SD som precis vilket parti som helst. Det innebär att normaliseringsprocessen av SD tar ytterligare ett steg framåt.

Beslutet orsakade omedelbart interna slitningar inom främst Centerpartiet, Framträdande riksdagsledamöter som Johanna Jönsson avfärdade på sin Facebook-sida först beskedet som Fake News och kritiserade SVT Aktuellt för att presentera felaktiga uppgifter. Den interna kommunikationen i Centerpartiet verkade emellertid ha kollapsat helt, då det visade sig att SVT Aktuellt visste mer om Alliansens nya linje än vad Centerpartiets egna riksdagsledamöter gjorde. Senare skrev Johanna Jönsson på sin Facebook-sida att hon var upprörd och att hon inte stod bakom den  nya linjen.

Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson motiverar beslutet med att det är "rimligt att valresultatet också får genomslag i presidieposter". Men det ansåg inte Centerpartiet efter valet 2014. Anders W Jonsson berättar inte varför Centerpartiet nu plötsligt ändrat inställning i denna fråga.

Genom beslutet undergräver Centerpartiet och Liberalerna trovärdigheten i sin position i regeringsfrågan. Om det är "rimligt" att valresultatet får genomslag i de viktiga presidieposterna så varför vore det inte också rimligt att valresultatet får genomslag i inflytande över politiken? Nu sänks tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att kompromissa med sina tidigare utfästelser i regeringsfrågan. Genom gårdagens besked ökar sannolikheten för att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med SD kommer att släppa fram en renodlad moderatregering, även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Gårdagskvällens vinnare var Ulf Kristersson och Moderaterna. Och så Sverigedemokraterna, förstås.


Det gäller att stå emot. Jag är besviken över att Centerpartiet och Liberalerna inte stod emot i denna fråga, Jag undrar uppriktigt varför.

Alliansen? I know a dead parrot when I see one

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.

Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte  för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.

Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.

*

Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.

*

För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.

*

Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

100 dagar till valet. Hur ska det gå för Socialdemokraterna?

I dag är det 100 dagar kvar till valet. Socialdemokraterna samlar ihop sig efter några turbulenta veckor. Vägen till framgång ligger nu i att synliggöra konflikten mellan vänster och höger och skapa politisk nerv i välfärdsfrågorna. Det är alls ingen omöjlig uppgift. Handlingsplanen för trygga jobb som partiet presenterade för några dagar sedan fick bra genomslag i debatten och är ingenting som Alliansen kan triangulera. Nu pågår debatten om vinst i välfärden, en debatt där Socialdemokraterna har förutsättningar att mobilisera den opinion som vill ha ett vinststopp. Ytterligare välfärdsreformer är förstås att vänta inför valmanifestet

På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.

Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.

Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)

Ulf Kristerssons logik (?) om Alliansen och flyktingpolitiken

Jag blir inte klok på Alliansens logik i flyktingpolitiken. När Centerpartiet berättade att partiet tänkte stödja det rödgröna lagförslaget om att ge unga ensamkommande en ny chans att stanna i Sverige fick Annie Lööf ta emot en skur av skarp kritik från sina allianskamrater. Kritiken riktade inte bara in sig på ställningstagandet i sig, utan också på att Centerpartiet valt att gå sin egen väg i frågan. Detta är självklart också olyckligt för Alliansen. Det är inget att hymla om, sade moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström fyllde på: Det är klart att det påverkar trovärdigheten i Alliansen.

Men samtidigt som Moderaterna rasar över att Centerpartiet valde att gå sin egen väg så vill Ulf Kristersson själv gärna se en uppgörelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om flyktingpolitiken, utan att en sådan överenskommelse först förankrats i Alliansen. Det finns sakliga förutsättningar för S och M att göra upp om detta, säger Ulf Kristersson till Dagens Nyheter.

Ulf Kristersson tycker således att det är OK att Moderaterna gör upp med S om hela flyktingpolitiken. Men han tycker inte det är OK att Centerpartiet ger sitt stöd åt ett enda enskilt rödgrönt lagförslag om flyktingpolitiken. Logiken, någon?

Annie Lööf skräder inte orden när hon kommenterar Ulf Kristerssons utspel. Till Sydsvenskan säger hon: Moderaterna kan inte köra sitt eget race. I så fall lämnar man den alliansregering man varit med och bildat.

Jag varken hoppas eller tror på en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i invandringsfrågan före valet. Invandringspolitiken bör behandlas som vilken annan politisk sakfråga som helst. Här finns ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer mellan partierna, och dessa skiljelinjer bör synliggöras för väljarna inför valet. Här finns också, vilket statsvetaren Andreas Johansson Heinö betonar - stora skiljelinjer inom respektive parti. Dessa skiljelinjer kan inte trollas bort genom en järnaxel mellan S och M.

Glädjens dag! C säger ja till rödgröna förslaget - 9 000 unga får ny chans stanna i Sverige

I dag är en glädjens dag. Centerpartiet har sagt ja till det rödgröna lagförslaget som kommer att ge omkring 9 000 unga ensamkommande en ny möjlighet att få skapa sig en framtid i Sverige - vårt gemensamma växande hem. De allra flesta av dessa unga har stått inför hotet att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan. Glädjen innefattar också de 10 000-tals personer för vilka dessa unga ensamkommande människor hunnit bli en del av deras familj, vänkrets och gemenskap.

Beslutet visar att politisk kamp kan löna sig. Varken det rödgröna lagförslaget eller Centerpartiets ja har kommit till av sig själv. Processen har varit lång och svår, och en ny nätverksbaserad folkrörelse till stöd för dessa unga har vuxit fram. Jag hoppas och tror att alla de människor som engagerat sig i för de unga ensamkommandes sak nu får styrka och hopp att fortsätta sitt arbete för en svensk human och rättssäker asylpolitik.

Det ska vara ordning och reda i den svenska flyktingpolitiken, säger Stefan Löfven. Javisst. Och bästa sättet att skapa ordning och reda är att arbeta med permanenta uppehållstillstånd och en underlättad anhöriginvandring. Dessa åtgärder underlättar integrationen och avlastar rättsväsendet.

Beslutet att säga ja till det rödgröna lagförslaget var inte helt enkelt att fatta för Centerpartiet. Lagförslaget har sina brister, inte minst eftersom det hänger samman med den tillfälliga lagen om flyktingmottagning som antogs 2016 och som också utsattes för hård kritik av Lagrådet. Jag noterar att många av dem som denna gång lyfter fram Lagrådets kritik av förslaget inte var lika tydliga i sin kritik när den tillfälliga lagen röstades igenom. För att uttrycka det milt. Dessutom synliggör Centerpartiets beslut en spricka i Alliansen i en av valets viktigaste frågor.

Men i dag är en glädjens dag. Jag är stolt över att jag och Socialdemokrater för tro och solidaritet som drivit frågan hårt i olika sammanhang fått vara en del i processen. Stärka och glada av framgången fortsätter vi arbetet för en human och rättssäker asylpolitik. Sverige - vårt växande hem - bör vara en förebild för resten av Europa.

Ja, ge de afghanska ungdomarna en ny möjlighet!

Terrordåden och striderna i Afghanistan fortsätter att skörda civila offer. Talibanerna flyttar fram sina positioner, och Sverige har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Det finns i dagsläget inga tecken på att säkerhetsläget i Afghanistan kommer att förbättras under överskådlig tid. De flesta bedömare menar i stället att säkerhetsläget kommer att bli sämre.

För några månader sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar att få stanna i Sverige. Det var bra. Men fortfarande råder det osäkerhet om huruvida förslaget kommer att kunna gå igenom i riksdagen. Tusentals afghanska ungdomar känner därför ångest och oro över att de inom en snar framtid kanske kommer att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan.

Det kan tyckas märkligt att både Liberalerna och Centerpartiet markerat att det är högst osäkert om de vill bidra till att rösta igenom förslaget. Visserligen kan man ha invändningar mot förslagets utformning (ja, det har jag också). Men just nu finns det inget annat konkret förslag på väg mot riksdagens bord som har möjlighet att samla den nödvändiga majoriteten.

Liberalernas partiledare Jan Björklund skrev redan sommaren 2017: Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart. "Bör stoppas omedelbart" - det är starka ord som också förpliktigar till handling.  

Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen.  Johanna Jönsson - som är Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor - var också inledningsvis väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.

Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och Centerpartiet antyder att de inte kommer att stödja förslaget i riksdagen.

Centerpartiet står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan skulle ett centerstöd åt förslaget synliggöra den stora spricka som finns i Alliansen om asyl- och flyktingpolitiken. Å andra sidan skulle ett nej leda till en svekdebatt, både inom och utom Centerpartiet. Den profil som Centerpartiet mejslat fram som det alliansparti som prioriterar en human asyl- och flyktingpolitik skulle vid ett nej - oavsett hur ett nej motiveras - förlora i trovärdighet.

Kanske får jag fel, men jag tror ändå att Centerpartiet till sist kommer att ge sitt stöd åt förslaget med alla dess fel och brister. Sakpolitiken avgör. Centerpartiet vill verkligen aktivt bidra till att fler afghanska ungdomar får stanna i Sverige och i dagsläget finns det inte något alternativt förslag som kan vinna stöd i riskdagen. 

Men tiden rinner. Och de afghanska ungdomarna far illa. Jag hoppas att alla parter hjälps åt att snabbt kunna ge ungdomarna ett snabbt och positivt besked.

Annie Lööf intervjuas i kväll i SVT Agenda, bland annat om hur Centerpartiet kommer att ställa sig till förslaget. Det ska bli spännande att lyssna på vad hon säger. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att sända ut positiva signaler.

Idag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra i praktiken avsatte sig själv

I dag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra meddelade att Moderaterna ville gå fram med en gemensam alliansbudget och därmed redan till hösten sannolikt fälla regeringen. Anna Kinberg Batra öppnade också dörren för samtal med Sverigedemokraterna. Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund tog omedelbart avstånd från Anna Kinberg Batras förslag. Alliansen framstod plötsligt som mer splittrad än någonsin.

På bloggen skrev jag att Anna Kinberg Batras dagar som alliansledare nu sannolikt var räknade: Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppositionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?

Och jag blev sannspådd. Anna Kinberg Batras besked inledde en process där Moderaterna på bara några månader tappade en fjärdedel av sina sympatisörer, I Sifos väljarbarometer rasade partiet från redan låga 22 till 16 procent. Centerpartiet växte i styrka och började utmana om rollen som största alliansparti.

Anna Kinberg Batra var svårt pressad av en intern partiopinion att ta steget - sannolikt ville hon det inte själv. Initiativet ledde också till att hon tvingades avgå. Hennes efterträdare Ulf Kristersson har vridit klockan tillbaka till utgångsläget - nu finns inga planer på att avsätta regeringen under denna mandatperiod.

Det är intressant att notera att samma interna partiopinion som pressade Anna Kinberg Batra att ta det steg som ledde till hennes fall nu är tyst. Ulf Kristersson tillåts leda sitt parti i knusende ro, trots att han står för samma linje som de krafter inom Moderaterna som fällde Anna Kinberg Batra avskydde så starkt.

Opinionsraset blev en kalldusch för de som pressade Anna Kinberg Batra att ta steget och de är nu politiskt demobiliserade. Vi kan emellertid vara säkra på att de kommer att mobilisera igen, om inte förr så i samband med höstens riksdagsval. Hur kommer de enskilda allianspartierna att ställa sig om vi får ett valresultat motsvarande valet 2014? Det är en nyckelfråga inför höstens val.

En moderat enpartiregering? Kanske inte ändå.

Valåret 2018 är igång, och därmed också diskussionerna om regeringsfrågan. En del menar - inte utan fog - att fokus i debatten borde ligga på sakpolitiken och inte på regeringsfrågan eller på det politiska spelet.

Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.

Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.

På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.

Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.

Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.

Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.

M växer, SD sjunker. Vad betyder det?

I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.

Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.

Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.

Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.

*

En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.