Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.

 

 

 

Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Hur mycket mer tid får Ulf Kristersson?

I skrivande stund förefaller det osannolikt att Ulf Kristersson kommer att kunna presentera ett färdigt regeringsförslag när han träffar talmannen i morgon förmiddag. Det har nu gått en månad sedan valet, men av de senaste dagarnas kommentarer att döma återstår det fortfarande en del knäckfrågor för att de fyra samarbetspartierna ska kunna komma överens. – Vi har ingen brådska, det viktigaste är att det här blir bra för Sverige, säger till exempel Liberalernas gruppledare i riksdagen Mats Persson i dag. 

Ja, det är lite udda att partierna bara några timmar innan talmannen ska få besked inte ens är överens om vilka partier som ska ingå i regeringen. Och även om Mats Persson inte har bråttom så har Ulf Kristersson goda skäl att känna sig stressad. Samtliga fyra partier har investerat sin politiska trovärdighet i att de ska komma överens - de har helt enkelt inte råd att misslyckas. Ett misslyckande skulle bli förödande, och det är Ulf Kristersson som har huvudansvaret för det som nu sker.  

Om Ulf Kristersson i morgon inte kan leverera ett färdigt regeringsalternativ tvingas han be talmannen om mer tid. Får han det? Ja, jag skulle tro det. Den massiva tystnaden som länge inramade förhandlingarna var ett tecken på att partierna ändå kände att samtalen gick framåt.

Jag tror därför att Ulf Kristersson i morgon kommer att meddela talmannen att de fyra partierna är mycket nära en uppgörelse, och att han inför kommer att presentera ett konkret underlag om hur långt man har kommit i förhandlingarna. Då får han en vecka till av talmannen - med ett skarpt datum för omröstning i riksdagen när den veckan är slut.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Johan Pehrson lovar vara "konstruktiv" i en oppositionsroll. Går vi mot en Novembertraktat?

I dag är det en månad kvar till valet. I skrivande stund är opinionsläget jämnt, även om Magdalena Andersson är fortsatt favorit till att få bilda ny regering. Spelbolaget Unibet ger 1.40 i odds på Magdalena Andersson, mot 2.25 på Ulf Kristersson.

Det är ett underbetyg åt den borgerliga högeroppositionen att man inte ligger bättre till i opinionsmätningarna efter åtta år av socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringar - och det i en tid präglad av politisk turbulens där regeringen inte lyckas få igenom sin egen budget i riksdagen. 

I dagens mätning från Novus är de rödgröna partierna plus Centerpartiet återigen större än Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men skillnaden är mycket liten - 49.8 mot 48.6 procent. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger över riksdagsspärren, med 5.2 respektive 5.1 procent. Moderaterna och Sverigedemokraterna är precis lika stora på 18.6 procent. Partierna byter väljare med varandra inom blocken, men det tycks vara väldigt lite rörelse över blockgränsen.

I morse grillades Liberalernas ledare Johan Pehrson i Ekots partiledarintervju. Det är lätt att tycka om Johan Pehrson. Han uppvisar alltid gott humör och han formulerar sig frimodigt på ett sätt som ger intryck av att han faktiskt svarar på journalisternas frågor - vilket han ju väldigt ofta inte gör. Men förmågan - eller konsten - att inte svara på frågor är också en slags politisk talang.

Intervjun gav ändå en hel del intressanta besked. Så öppnade Johan Pehrson för lottning som en antagningsmetod till skolan på ett sätt som åtminstone inte jag uppmärksammat att han gjort tidigare. Han duckade för frågan om Liberalerna kan tänka sig att budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna i valet blir större än Moderaterna - vilket enligt dagens Novus-mätning inte alls är en omöjlighet - blir det än svårare för Johan Pehrson att hålla samman sitt splittrade parti i regeringsfrågan.

Men mest intressant tyckte jag Johan Pehrsson besked var att han skulle vara "konstruktiv" i sin oppositionsroll om Ulf Kristersson inte kan bilda regering. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att Johan Pehrson är beredd på att i olika former samverka med en socialdemokratiskt ledd regering om en sådan skulle bildas. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är det kanske dags för Februarifördraget? Eller går det så fort att vi kanske kan tala om Novembertraktaten? Eller till och med Oktoberuppgörelsen? Mycket talar i alla fall för att det lär bli någon form av kontrakt som grund för regeringsbildningen.

Nu är Löfven vald. Men det politiska landskapet spricker upp och en spännande höst väntar

I en dramatisk riksdagsomröstning idag valdes Stefan Löfven återigen till statsminister. Så nu kanske vi kan ta semester? Det kan behövas, för nu väntar en politiskt spännande höst och osäkra budgetförhandlingar.

Det politiska landskapet spricker upp. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har visat att partiet inte längre accepterar den dörrmatte-roll man genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning klargjort att man vill samarbeta med det högerkonservativa block som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet nu går i opposition och tänker lägga fram en egen budget. Centerpartiet avvisar också alla tankar på politiskt samarbete med Vänsterpartiet.

Det är i dagsläget inte helt lätt att se vilket tänkt regeringsunderlag som Socialdemokraterna ska gå till val på hösten 2022. 

Hur ska det gå för Liberalerna? I dag röstade den liberala riksdagsledamoten Nina Lundström emot sin egen partilinje och gult till Stefan Löfven. Det är förstås oroväckande för Nyamko Sabuni att partiet inte lyckas hålla ihop sin riksdagsgrupp. Om omröstningen i stället gällt att släppa fram Ulf Kristersson och en SD-samverkande M/KD-regering hade sannolikt fler liberala riksdagsledamöter revolterat. Det blir ett stormigt landsmöte för Liberalerna i höst. Om splittringen kvarstår blir det väldigt svårt för partiet att klara fyraprocentsspärren.

Dessutom har vi den socialdemokratiska partikongressen i höst, där många delegater med sitt hjärta i Reformisterna kommer att kämpa hårt för att driva partiets politik åt vänster inför valet 2022.

Vi går mot en viktig och spännande politisk höst, och nästa år är det valrörelse. Jag hoppas ledande politiker förmår hålla en anständig ton och hålla den populistiska retoriken borta från debatten Jag lovar i alla fall att själv göra mitt allra bästa i det avseendet.

Tre tankar om regeringskrisen

Sansa er. De senaste dagarna har jag i sociala medier sett många i vanliga fall kloka och reflekterande socialdemokrater och vänsterpartister ta heder och ära av varandras partier. Inläggen är ofta grovt förenklade och har sin bas i en absolut vägran att försöka se saken ur den andres perspektiv. Jag förstår vreden och besvikelsen. Men ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Försvåra inte förutsättningarna för en samverkan genom att ge uttryck för er frustration i sociala medier. Så sansa er. Blicka framåt. 

Låt falla vad icke kan stå. Det knakar i samhällets fogar och band, låt falla vad icke kan stå! Så skaldade den danske poeten och socialisten Ulrich Peter Overby i sången "Socialisternas marsch" (1871, svensk översättning Johan Lindström Saxon). Kanske är det nödvändigt att Januariavtalet faller samman för att något nytt ska  växa fram. Så här långt visar händelseutvecklingen att en stabil socialdemokratiskt ledd regering kräver samarbete både mot mitten och vänster. Att på sikt isolera Vänsterpartiet fungerar inte. Kanske krävs de en regeringsombildning eller ett extra val för att bekräfta denna insikt.

Den stora koalitionen. Efter valet 2018 förespråkade Annie Lööf en stor koalition där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingick. I dagsläget är en sådan koalition osannolik. Men på sikt kan Socialdemokraterna hamna i ett läge där man tvingas välja mellan partiets bästa (Socialdemokraterna tappar sannolikt väljare om man går i koalition med Moderaterna) och landets bästa (i en koalition förhindra genomförandet av en starkt högerorienterad politik). Jag vill definitivt inte se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men om den nuvarande regeringskrisen inte löser sig och ett extraval inte förändrar läget kommer frågan att komma upp på dagordningen.

Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

Regeringsfrågan - den uppenbara lösningen

Inte så sällan möter jag uppfattningen att moderatledaren Ulf Kristersson måste söka samverkan med Sverigedemokraterna, annars dömer han sig själv och sitt parti till evig opposition. Och det är klart att om man ser det så, blir Kristerssons agerande kanske något mindre osmakligt.

Men det stämmer ju inte! I valet 2018 hade det räckt om de fyra borgerliga partierna tillsammans vunnit ett enda mandat till så hade Ulf Kristersson kunnat bilda regering. Inför valet 2022 är det heller ingen omöjlighet att de fyra borgerliga partierna tillsammans blir större än de tre rödgröna partierna. Då har vi ett läge motsvarande mandatperioden 2010-2014, då med Fredrik Reinfeldt som statsminister för en alliansregering.

Nu finns inte Alliansen längre. Men Centerpartiet och Liberalerna är i grunden borgerliga partier. Allt annat lika samarbetar de hellre med Moderaterna än med Socialdemokraterna, givet att Sverigedemokraterna kan hållas utanför. Genom sin oblyga flirt med Sverigedemokraterna försvårar emellertid Ulf Kristersson en sådan lösning.

Mycket talar för att styrkeförhållandena mellan de fyra borgerliga partierna och de tre rödgröna partierna blir avgörande för regeringsfrågan även efter valet 2022. Är de borgerliga större blir det Ulf Kristersson som bildar regering. Är de rödgröna större bildar Stefan Löfven regering.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare

I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.

Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.

Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.

Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Vart går Liberalerna?

I dag meddelade Erik Ullenhag att han hoppar av sin kandidatur som partiledare för Liberalerna. Därmed är det i praktiken klart att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna.

Det är lätt att förstå Erik Ullenhags beslut. Medlemsomröstningarna har - även om representativiteten kan ifrågasättas - förhållandevis entydigt placerat Sabuni framför Ullenhag. Om landsmötet, mot förmodan, ändå valt att säga nej till Nyamko Sabuni hade Erik Ullenhag och hans anhängare ställts inför en svår svekdebatt. Partiet hade riskerat att polariseras ytterligare, och Ullenhags möjligheter att ena och hålla samman Liberalerna hade varit mycket små.

Hur kommer Nyamko Sabuni då att agera som partiledare för Liberalerna? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor. I en intervju i Expressen tog hon avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill också motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. (Kort efteråt bad Sabuni om "ursäkt" för intervjun, samtidigt som hon påstod att hon var korrekt citerad och stod fast vid sina åsikter.)

Sabunis uttalanden har tolkats som att hon står nära Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringsfrågan, och att hon gärna släppt fram en moderatledd regering även om en sådan blev beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje enskild viktig omröstning.

Om Sabuni håller fast vid de ståndpunkter hon framfört kan Liberalerna mycket väl locka över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna. Däremot riskerar Liberalerna att förlora väljare till främst Centerpartiet, samtidigt som den egna kadern demobiliseras och att den djupa sprickan i partiet består.

Men Nyamko Sabuni har hittills inte visat någon tvekan att byta ståndpunkt i viktiga frågor. Hon inser också säkert risken att bli Liberalernas motsvarighet till Håkan Juholt och slitas sönder av partiets olika stridande falanger. Kanske väljer hon att betona att Januariavtalet ligger fast, och försöker lägga regeringsfrågan efter valet 2022 i frysboxen? Vem vet - kanske sätter hon sig tillsammans med Annie Lööf i Stefan Löfvens regering efter budgetförhandlingarna i höst?

I vilket fall önskar jag Nyamko Sabuni ett uppriktigt lycka till. Sverige behöver ett starkt liberalt parti som står upp för rättsstatens principer, värnar demokratin och principen om alla människors lika värde och som håller främlingsfientliga och rasistiska krafter stången.

Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.

Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

Ebba Busch Thor öppnar dörren till samarbete med SD

I dag meddelade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna är beredda att föra politiska samtal med Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna tänker inte längre särbehandla Sverigedemokraterna i det politiska arbetet. Normaliseringen går fort ibland.

Finns det fortfarande någon som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna tvivlade på att en M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd till Sverigedemokraterna?

Ebba Busch Thors besked cementerar sprickan mellan allianspartierna och stärker därigenom åtminstone under överskådlig tid den rödgröna regeringen och dess samarbete med Centerpartiet och Liberalerna.

Vad gör nu Ulf Kristersson och Moderaterna? Kommer partiet att följa Kristdemokraterna i spåren med att söka samarbete med Sverigedemokraterna? I så fall känns Jimmie Åkessons dröm om ett "konservativt" block i svensk politik plötsligt inte långt borta.