Peter Hjörne och Liberalernas "braksuccé" i opinionen

Braksuccé, är en träffande och glädjande beskrivning av siffrorna. Det är inte orimligt att tro att ökningen bara börjat. Så skrev Peter Hjörne på Göteborgs-Postens ledarsida för ett par veckor sedan, efter att Liberalerna i en enskild opinionsmätning ökat med en procentenhet, från 2.7 till 3.7 procent. 

Det var till att ha lågt ställda förväntningar på en "braksuccé". Till Peter Hjörnes försvar kan sägas att han lånade uttrycket av Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin som även hon beskrev Liberalernas ökning med en procentenhet i en enskild mätning som en braksuccé. I åtminstone Peter Hjörnes fall var bedömningen ett uttryck för politiskt önsketänkande. Han ville så gärna att Liberalernas och Nyamko Sabunis ja till att söka politisk samsyn med Sverigedemokraterna i politiska sakfrågor skulle leda till att partiet ökade i opinionen. Önsketänkande kan vi alla då och då ägna oss åt. Jag har själv säkert syndat då och då. Men som offentlig person måste man ständigt vara självrannsakande. I det här fallet bidrog Peter Hjörnes ohöljda glädjerus till att dra ett löjets skimmer över Göteborgs-Postens ledarsida.

I dag, ett par veckor senare, tangerar Liberalerna med 3.0 procent (avrundat uppåt) sin lägsta notering någonsin i DN/Ipsos mätserie. Resultatet ligger i linje med vad de flesta mätningar visat sedan Liberalerna sade ja inte bara till att söka samsyn med Sverigedemokraterna i olika politiska sakfrågor utan också till att stödja en moderatledd regering även om denna regering är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig fråga.

Vi vet naturligtvis ingenting om Liberalernas opinionsutveckling på sikt. I morgon kan det komma nya mätningar som får Peter Hjörne att hoppa jämfota igen och tala om nya braksuccéer. Det enda vi vet säkert är att så här långt har Liberalernas omsvängning inte resulterat i ett ökat väljarstöd. Och så har vi (och särskilt Peter Hjörne och Lena Mellin) än en gång lärt oss att man ska vara försiktig med orden.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

DN/Ipsos: Fortsatt ras i väljarstödet för Moderaterna

Jag trodde faktiskt att Moderaternas ras i väljarstödet stannat av och att partiet nu stabiliserat sig på en lägre nivå i opinionen. Men i dagens mätning från DN/Ipsos minskar väljarstödet ytterligare. Moderaterna får endast 15 procent, vilket är partiets näst sämsta resultat sedan DN/Ipsos påbörjade sina mätningar 1979. Vi får gå tillbaka till oktober 2002, månaden efter Bo Lundgrens katastrofval, för att hitta ett ännu sämre resultat. Moderaterna är nu i princip lika stora som Centerpartiet, som i dagens mätning får 13 procent.

En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna. 

Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.

Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen. 

Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.

Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.