Nu börjar valrörelsen!

I dag påbörjas valrörelsen på riktigt. Det är mindre än sex veckor kvar till valet, och fortfarande pekar opinionsundersökningarna entydigt till oppositionens fördel. Det har varit tunt med mätningar under sommaren, men avståndet mellan blocken är fortfarande så stort att det skulle krävas ett svenskt rekord i partisympatiförändring för att Tidöpartierna skulle kunna bilda regering. Inget tyder heller på att Liberalerna kommer att finnas kvar i riksdagen nästa år. Men osvuret är alltid bäst och ingenting är omöjligt. Mycket kan hända under de veckor som är kvar till valet.

Socialdemokraterna har hållit en låg profil under sommaren. Det är inte så konstigt - det är Tidöpartierna som måste slita för att få till en opinionsförändring. Men i dag publicerade Magdalena Andersson en artikel på Expressen Debatt där hon pekade ut tre principer som kommer att vägleda en socialdemokratiskt ledd regering under mandatperioden. Magdalena Andersson skriver:

För det första: Sveriges yttre och inre säkerhet ska stärkas – för att vårt land är värt att försvara mot alla krafter som hotar vårt sätt leva.

För det andra: Sveriges välstånd ska växa – och det ska märkas i din plånbok och din vardag.

För det tredje: Sveriges samhällsgemenskap ska öka – så att du blir tryggare och Sverige blir starkare.

Säkerhet, välstånd och samhällsgemenskap. De tre principerna är kanske inte så mycket att orda om i sig. Mer intressant blir vilket innehåll de tre principerna kommer att fyllas med i form av vallöften och konkreta politiska förslag under valrörelsen.

Jag tycker det är bra att Magdalena Andersson i artikeln tydligt betonar hur splittrande krafter, högerpopulism och hatretorik skadar Sverige. "Vi vägrar acceptera att vårt land splittras och att det görs skillnad på människor utifrån ursprung, religion eller kön." Det är tydligt att Magdalena Andersson vill profilera Socialdemokraterna som ett samarbetsparti - inte bara mellan S och övriga riksdagspartier (utom SD, förstås) utan också genom ett starkare "samarbete mellan politiken, näringslivet, akademin, föreningslivet, idrotten och alla andra samhällssektorer". 

Jag tycker också det är bra att Socialdemokraternas repressiva retorik om ständigt strängare straff och en så kallad "stram migrationspolitik" här i stort sett lyser med sin frånvaro. Jag kan överse med lätt populistiska formuleringar om "hårt arbetande svenskar" (mycket "svenskar" är det...), "vanliga svenskar" och "märkas i plånboken". Jag saknar klimatpolitiken (den delegeras kanske till MP), jämlikhetspolitiken (den delegeras kanske till V) och de internationella frågorna och om Sveriges plats i världen (olika böjningsformer av "Sverige", "svensk" och "svenskar" upprepas 24 gånger i artikeln, om jag räknat rätt).

Nåväl. Spännande dagar ligger framför oss.

1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.

Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Värna vår öppna folkkyrka mot SD:s försök att vrida klockan tillbaka

Glöm inte att rösta i kyrkovalet senast den 21 september! Redan nu kan du förstås förtidsrösta (läs mer här). Själv kandiderar jag som ni kanske vet för nomineringsgruppen Socialdemokraterna.

Om jag blir omvald till kyrkomötet tänker jag fortsätta att där kämpa för en öppen folkkyrka som tar aktiv del i samhällsdebatten och som alltid är en röst för utsatta grupper - oavsett om det handlar om flyktingar, fattiga människor, papperslösa, sjuka eller hemlösa. Var än en av dessa mina minsta behöver stöd vill jag att Svenska kyrkan ska vara där.

Att möta främlingen med barmhärtighet,
att stå upp för de mest utsatta och att aldrig låta rädsla och förakt få sista ordet 

Jag vill ha en kyrka där varje medlem är lika mycket värd - oavsett om du går i högmässan varje söndag, om du sjunger i kör eller uppskattar musikverksamheten, om du söker dig till kyrkorummet för att finna ro och stillhet eller om du är medlem "bara" för att det känns rätt. Alla medlemmar ska ha lika möjligheter till inflytande, oavsett på vilken grund du är medlem.

Jag vill ha en progressiv kyrka som i sin internationella verksamhet kämpar för en mer rättvis världsordning, som bejakar kärleken och självklart viger samkönade par och där man står upp för rättssäkerhet och jämlikhet.

Mycket av detta kan låta som självklarheter - men så är det tyvärr inte. Det finns grupper i Svenska kyrkan som vill ha en mer konservativ kyrka, en kyrka som inte tar del i samhällsdebatten och som vill att de flitigaste kyrkobesökarna ska ha mer att säga till om än övriga medlemmar. Vid sidan av den perifera högerextrema nomineringsgruppen Alternativ för Sverige (AFS) är det oftast Sverigedemokraterna som utmärker sig. I årets motionsflod till kyrkomötet finns motioner från Sverigedemokraterna som till exempel vill att Svenska kyrkan ska "avveckla Regnbågsnyckeln" (motion 20), "förhålla sig neutral till politiska ställningstaganden" (motion 93), "ta fram en handlingsplan mot den pågående islamiseringen av det svenska samhället" (motion 112), "avbryta sitt samarbete med organisationen Expo" (motion 124), samt "tillsätta en sanningskommission om Svenska kyrkans agerande mot Sverigedemokraterna (!) (motion 128).

Well. Ingen av de här motionerna har några förutsättningar att gå igenom. Men motionerna är en signal om i vilken riktning Sverigedemokraterna vill vrida Svenska kyrkan. Så om du vill ha en kyrka som är en fortsatt progressiv och öppen folkkyrka, som möter främlingen med barmhärtighet och aldrig låter rädsla och förakt få sista ordet  - utnyttja din rösträtt senast den 21 september!

 

 

"En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet"

Söndagen den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett mycket viktigt val. Svenska kyrkan har nära 5.5 miljoner medlemmar. Jag tror vi ibland glömmer hur fantastiskt många märriskor det är som är medlemmar i Svenska kyrkan. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Givet denna mångfald gäller det att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga. Det är då vi får möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som inryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

För mig är Svenska kyrkan en viktig kraft i kampen för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet och gemensamt ansvarstagande, Det är viktigt för mig att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet. En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.  

För mig är Svenska kyrkan en folkkyrka där varje enskild medlem - oavsett vad som ligger till grund för medlemskapet - ska ha samma möjlighet som andra medlemmar att påverka kyrkans verksamhet. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan - en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del i kulturverksamhet, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilket relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt är en progressiv motståndskraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet. Kärleken är störst.

Så gå och rösta i kyrkovalet den 21 september. Jag kandiderar för den socialdemokratiska nomineringsgruppen, och om jag blir vald vill jag arbeta för att kyrkan även fortsättningsvis ska vara en stark och optimistisk röst i samhällsdebatten. Som Johannes skriver (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet. Jag är andligt fostrad i Frälsningsarméns söndagsskola i Båstad - då blir man optimistiskt lagd. :-)

Jag återkommer i senare bloggposter med vilka konkreta frågor jag tycker är viktigast och som bör få en central roll i valdebatten. 

 

Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

1 maj - Känn ingen oro och tappa inte modet! (Joh 14:27)

Idag firade jag 1 maj genom att på Socialdemokraternas manifestation i Borås hålla en kort appell inför kyrkovalet. Så här sade jag. Fortsatt glad 1 maj till er allihop!

 Kamrater, mötesdeltagare!

Årets 1 maj utspelar sig i en svår politisk tid där mörka politiska krafter hotar att slita isär vår gemenskap och ställa människa mot människa. I skuggan av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Israels folkrättsvidriga krigföring i Gaza ser vi också framgångar för högerauktoritära politiska krafter i världen - från Jimmie Åkesson i Sverige till Donald Trump i USA. Antalet demokratier i världen minskar och angreppen mot människors fri- och rättigheter tilltar i styrka.

I en sådan mörk tid blir två saker väldigt viktiga – att göra motstånd och att inte förlora hoppet. Vi måste bejaka och stärka de krafter som står emot, krafter och rörelser som står upp för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet, barmhärtighet och gemensamt ansvarstagande.

Svenska kyrkan – med sina 5.5 miljoner medlemmar - är en viktig kraft för att värna dessa värden. Svenska kyrkans värderingar om att sätta människan i centrum, att stå upp för jämlikhet och bygga solidaritet i stället för splittring är på många sätt gemensamma med de socialdemokratiska grundvärderingarna.

Det är viktigt att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet, som står upp för de mest utsatta och aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.

Den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Då ska Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar ta ställning till vilken kyrka vi ska ha – en kyrka som även fortsättningsvis är progressiv, som tar strid mot orättvisor och som är de svagas röst i samhällsdebatten. Men det finns också de som vill ha en annan kyrka, en kyrka som är mer inåtvänd, mer konservativ och som ställer grupp mot grupp.

Så kyrkovalet den 21 september är ett viktigt val – inte bara för kyrkan utan också för hela samhället och för oss socialdemokrater. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan – en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del av kulturverksamheten, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilken relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt kan vara en motståndskraftkraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet.

Låt oss ta fasta på Johannesorden i 14:27: Känn ingen oro och tappa inte modet.

För att värna hoppet och modet är kyrkovalet den 21 september mycket viktigt. Är du medlem av Svenska kyrkan – utnyttja din rösträtt. Rösta för en kyrka till stöd för värderingarna om alla människors lika värde, för jämlikhet och för solidaritet.

Gå och rösta den 21 september!

Tack för ordet.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Skärpta straff och kritik av SD fick starkast applåder i Magdalena Anderssons sommartal

Idag sommartalade Margareta Andersson på ett stekhett Gustav Adolfs torg i Göteborg. I sitt tal höll hon sig i huvudsak till de tre huvudpunkter som utgör grund för den socialdemokratiska valkampanjen: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, att snabba på den gröna industriella revolutionen och skapa jobb i hela landet samt att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.

Det första avsnittet i talet som drog ned starka applåder var när hon utlovade skärpta straff: Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag. Jag är övertygad om att endast en bråkdel av de som applåderade hade kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år - applåderna hade blivit lika starka. 

Magdalena Andersson tillade: Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff. Mer än maxstraff? En märklig formulering, som även den möttes av starka applåder. 

Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil för att leta efter vapen. Jag blir bekymrad dels över Magdalena Andersson populistiska retorik i dessa frågor och dels över de spontana och oproblematiserade publikreaktionerna. Rättssäkerhet - hej, vart tog du vägen?

Det andra avsnittet i talet som drog ned applåder handlade om "det blåbruna blocket" och särskilt att Liberalerna nu är en del av detta block. Jag citerar:

Nu har även Johan Pehrson hoppat ned i den blåbruna pölen.

Det svider nog i hjärtat på många svenska liberaler. Särskilt här i Göteborg. Torgny Segerstedts stad. Den borgerliga antinazismens högborg. Liberalerna, som varit ett parti med principer, som kämpat för jämställdhet och alla människors lika värde.

Genom Sveriges historia har Liberalerna varit den borgerliga garanten mot högerextremism, fascism och nazism. Men nu går Johan Pehrson till val på något helt annat. Nu vill han vara garanten för att Sverigedemokraterna ska få tillgång till regeringsmakten.

Det är beklämmande att beskåda.

I Sifos mätningar är det ytterst jämnt mellan blocken. I dag har Magdalena Anderssons regeringsunderlag ett knappt övertag med 49.2 procent mot Ulf Kristerssons 48.3. Rörelserna över blockgränsen är ytterst liten. Kanske går vi mot ett mobiliseringsval.