Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år.
Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.
Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.
Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem.
Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.
Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.
2 kommentarer:
När en klar majoritet av väljarna anser att Sverige går åt fel håll är det förstås ett svaghetstecken från oppositionen att de som lett Sverige till detta tillstånd kan få förnyat förtroende. I stället för att t ex ha EUs lägsta arbetslöshet (Löfvens målsättning) är bara tre länder sämre. Och BNP-tillväxten per capita under de senaste åtta åren ligger också i bottenskiktet. Däremot ligger vi klar etta i utvecklingen av gängrelaterat våld. En orsak till att Morgan Johansson inte används som vallokomotiv av S?
Så det är väl en förklaring till att SD ligger högt i opinionen. För visst hade SD rätt när de varnade för den höga (asyl)invandringen - iofs inte konstigt när det är deras livsluft. Den fatala överenskommelsen mellan alliansen och MP, påhejad av S och V, inser de flesta idag inkl Magdalena Andersson - Ulf och likasinnade undantagna - är en viktig orsak till många av de problem som vi brottas med.
More of the same, dvs fortsatt S-styre, lär inte lösa de grundläggande problemen. Därför hoppas jag förstås på en regering med M, KD och L eftersom en sådan regerings politik är relativt klar. Men det skulle naturligtvis ur ett statsvetenskapligt(?) perspektiv vara intressant att pröva alternativet. Vad är S, C, MP och V egentligen överens om utom att inte samarbeta med SD? Den ekonomiska politiken? Nej. Vinstförbud i välfärden? Nej? Migrationspolitiken? S avviker från de andra (och Ulf). Utrikespolitiken, t ex NATO? Nej. Brottsbekämpningen? Nej. Energipolitiken? Nej. Listan kan göras längre.
Hur kommer nästa regering att se ut? Vid en borgerlig seger blir förstås Kristersson statsminister och KD och förhoppningsvis L ingår i regeringen. Vid en vänsterregering är det enda klara att V inte kommer att ingå. S lär heller inte vilja ha med MP efter förra mandatperiodens erfarenhet där partiet främst var stoppklossar som förhindrade beslut som S senare genomförde. Jag tror att S föredrar en S-C-regering. Men det accepterar inte V och Mp ska ju rösta mot varje regering som de inte ingår i. Så hur ser din S-ledda regering egentligen ut, Ulf. Antar att du gärna ser att V och MP kommer med med tanke på dina politiska ståndpunkter och att du är beredd att svälja nyliberalerna i C om det blir nödvändigt.
Klas Bengtsson
Jisses - det drog just över två amerikanska bombplan på låg höjd, flankerat av svensk jakt, som flög rakt österut, det är uppvisning det med.
Ekvationen kan inte se ut på väldigt många olika sätt.
En högerregering:
M+Kd
M+Kd+Fp med stöd av Sd, (Sd kommer ej kräva regering, utom möjligen ultimatum på 1.1
----
Lite mer komplicerat blir det för Magda.
Det går att utesluta att C och V ska sitta i samma regering.
Av flera skäl.
- Uppenbart, V har ingenstans att gå, annat än att nalla S-röster.
- S har erfarenhet av Mp med i båten, det har kostat på. Helst inte.
- Det är mer sannolikt med en S+C-regering än en S+C+Mp-regering.
- Det går inte att regera kollektivt, om det sitter gökar från tre ytterligare partier med veto- och röda linjenfolk som sittstrejkar inne på R.K.
- framför allt säkerhetspol. Går inte att ha med Mp+V i vagnen.
- Turken kommer så klart dra ut på Natofrågan, för att få ut maximal nytta.
Så det blir en lååång höst, om Magda kammar hem det sista 175e mandatet för sitt lag.
Dessutom har nog partisterna på vänsterkanten vissa interna slitningar att vänta,
de har 28 mandat.
Just nu regerar fraktionen fyras gäng, eller vad de kallas, Nooshi, Kanslisten Kalle, Ali Esbati och Etzler. De är väldigt samkörda, har väl egentligen ingen stor förankring på djupet + kör med metoden, får jag inte som jag vill, så avgår jag.
Så det kommer att bli lite (re)volter, från brödfödevänstern, typ intelektuella och slikt, de som försörjer sig på annat än partistöd, att
kommunitära principer ska vara grundade i massan och inte centralstyrda.
Det är nog rätt, förutom detta att det nästan alltid brukar sluta med
ett litet centralkommando, som tycker sig vara bäst skickade och på att
att känsligast öra mot folkdjupet. Men har man aldrig gjort annat än
att vara partist, är det inte lika enkelt, att regera. Sitta och klaga
är mycket enklare. S.W
Skicka en kommentar