2022-07-02

Dags för Almedalsveckan - allt från partiledartal till Mångfaldsparad!

I morgon är det efter två års pandemiuppehåll dags för Almedalsveckan på plats i Visby - nu i ett nytt och komprimerat format. Tidigare pågick veckan i åtta dagar - söndag till söndag - med ett parti varje dag. Nu pågår veckan i fem dagar - söndag till torsdag - med ett parti under söndagen och torsdagen och två partier under måndagen, tisdagen och onsdagen.

Vi får se hur det nya formatet faller ut. Partierna har länge velat skala ned sin verksamhet under Almedalsveckan. Närvaron i Visby tvingar partierna att avsätta kraft och resurser mitt under sommaren och partinyttan är svår att bedöma. Konkurrensen om medieuppmärksamheten är stenhård när "alla" är på plats.

Hittills inrymmer veckan 2 059 programpunkter. Det kan jämföras med år 2019 - då fanns det smått otroliga 3 724 olika arrangemang i programmet. Under senare år har Almedalsveckan kritiserats för att politiken fått stryka på foten samtidigt som näringsliv och lobbyorganisationer tagit allt mer plats. Hur blir det i år? Vi får väl se. Men såväl partier som stora medieplattformar tycks ha mer blygsamma ambitioner jämfört med tidigare år.

Själv medverkar jag i två arrangemang under veckan. Tisdag 5 juli kl 09.30 deltar jag i Krukmakarens hus i seminariet Demokratikrav- inskränkning av religionsutövning eller nödvändig åtgärd? tillsammans med Daniel Alm, Linalie Newman och Christer Sturmark.

Onsdag 6 juli kl 12.15 diskuterar jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors under ledning av Maria Arkeby vår gemensamma bok Att älska den man kan få. Januariavtalet och svensk demokrati i förändring i universitetets lokaler på Cramérgatan 3, sal E31. 

Det senare seminariet äger rum inom ramen för den ambitiösa Statsvetardagen på onsdagen, med sex seminarier där forskare presenterar resultat och diskuterar samhällsfrågor. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (Swepsa), Tankesmedjan Timbro, Tankesmedjan Tiden och med Jonas Hinnfors som spindeln i nätet.
Efter seminarierna genomförs det klassiska ”statsvetarminglet” i restaurang Maltfabriken (Cramérgatan 3) - ingen föranmälan och alla är välkomna. 

Jag hoppas också se er som finns på plats i Mångfaldsparaden - en manifestation för medmänsklighet och demokrati som avslutar veckan torsdag den 7 juli kl 15.00.

Och ja - jag kommer förstås att återkomma med en och annan rapport under veckan.



2022-06-29

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

2022-06-23

Varför jag slutat använda uttrycket "politisk vilde"

För ett par veckor sedan publicerade jag en tweet där jag försynt undrade om vi inte borde sluta använda ordet "vilde" om riksdagsledamöter utan partitillhörighet. Jag anförde att ordet "vilde" är en stereotyp för "primitiva naturfolk" utanför civilisationen och ofta används med en nedsättande innebörd. Ord formar tanken, avslutade jag.

Ni kan inte ana vad som hände sedan.

Jo, det kan ni nog. Tweeten fick hundratals kommentarer, de allra flesta negativa och flera fyllda av hat, raseri och allmänna okvädingsord om min ringa person. Därtill ett antal besserwisser-kommentarer om att jag själv minsann tidigare använt uttrycket. Det är sällan en enskild tweet från mig väcker så starka känslor.

Ja, självklart hade jag själv tidigare använt uttrycket. "Politisk vilde" har ju varit ett vedertaget uttryck under väldigt många år. På samma sätt som "chokladboll" tidigare kallades något helt annat och att jag själv som ung på ett oproblematiserat sätt använde det då vedertagna namnet på den kakan. Jag noterade också att många i den efterföljande debatten uttryckte sig ungefär som att "jag ska minsann fortsätta att säga vilde" på samma triumfatoriska sätt som andra tidigare uttryckt att de "minsann skulle fortsätta säga n-boll" och inte chokladboll.

Men alla språk förändras i takt med samhällsutvecklingen. Ordet "vilde" definieras i Svensk ordbok som en "person som lever i naturtillstånd opåverkad av västerländsk kultur och ofta betraktas som skrämmande" och i utvidgad betydelse som en "obehärskad och farlig person". Ordet används ofta i nedsättande betydelse.

Min uppfattning att uttrycket "politisk vilde" överlevt sig självt förstärktes efter gårdagens debatt i SVT Aktuellt mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson. I debatten beskrev Annie Lööf konsekvent riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som "partilös" medan Jimmie Åkesson i stället insinuant talade om "den här vilden (,,,) som kanske inte har Sverige och svenska folkets intressen för ögonen." 

Var och en för göra som hen vill. Själv slutar jag nu använda uttrycket "politisk vilde" eftersom jag uppfattar det som nedsättande och daterat. 

Dessutom finns det ett bra ersättningsord. Partilös.

2022-06-07

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

2022-06-06

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

2022-06-05

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.


2022-06-04

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)


 

2022-05-01

Första maj i Göteborg 2022 - en lägesrapport

Om vänsterpartierna funderar på att göra valet 2022 till ett mobiliseringsval gav i alla fall 1 maj i Göteborg dem något att fundera över. Samtliga fyra demonstrationståg minskade något jämfört med tidigare år, trots att det är valår i år. Och vädret var demonstrationsvänligt.

Är det lägre deltagandet en pandemieffekt - de som tidigare var tveksamma till att demonstrera har efter två pandemiår vant sig vid att inte göra det? Eller har Rysslands brutala krigföring i Ukraina skapat en politisk depression eller åtminstone höjt mobiliseringströskeln för att demonstrera för traditionella vänster-högerkrav i svensk politik? Eller var Göteborg 2022 ett undantag, en outlier i förhållande till övriga orter i landet? Jag vet inte - vi får återkomma till en sådan analys.

I Syndikalisternas tåg deltog 1050 personer. Det är ett anständigt resultat, men ändå ett av de mindre syndikalisttågen de senaste 20 åren.

I Kommunistiska Partiets tåg Röd Front deltog 450 personer. Det är det lägsta antalet deltagare i Röd Fronts historia sedan början av 1970-talet. Tåget marscherade förbi på fyra minuter, och frågan är om det blir så många fler Röd Front-tåg i Göteborg. Kommunistiska Partiet har haft några svåra år, med intern splittring kring GAL/TAN-dimensionen och åtminstone en tidigare framträdande företrädare skriver nu krönikor i så kallad högeralternativ press. 

I Vänsterpartiets tåg deltog 3 300 personer. Det är ett av de sämre resultaten under de senaste tio åren, trots att Vänsterpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna i Göteborg och har haft en god medlemstillväxt. (Antalet deltagare innebär ändå att Vänsterpartiets tåg var tre gånger så stort som det näst största tåget i Göteborg.)

I Socialdemokraternas tåg deltog 840 personer (den inhyrda orkestern på 28 personer ej inräknad). Det är en minskning på nära tio procent från 2019 och det lägsta deltagarantalet - vad jag kan förstå - i en socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Göteborg på hundra år. Även Socialdemokraterna behöver fundera över formerna för sitt första maj-firande. Nu tog det mindre än tio minuter för tåget att gå förbi. (Jonas Hinnfors och jag räknade Socialdemokraternas tåg oberoende av varandra. Han fick det till och med till något färre än jag, och landade i formuleringen "ungefär 800 personer".)

Tack till alla som vinkade till mig från demonstrationstågen, och förlåt om jag inte förmådde vinka tillbaka till er alla. Vi ses nästa år igen!

2022-03-17

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

2022-03-08

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

2022-02-23

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

2022-02-13

Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!