Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

Att ha och inte ha. Om Annie Lööfs sonderingsuppdrag

I dag uppdrog talmannen åt Annie Lööf att sondera förutsättningarna för en ny regering. Uppdraget ska slutredovisas inom en vecka, men det finns möjlighet till förlängning. Givet förutsättningarna var talmannens beslut väntat och naturligt.

Annie Lööf säger att hon vill lägga statsministerfrågan åt sidan och i stället fokusera på sakpolitiska uppgörelser och diskussioner kring bland annat näringslivsfrågor, skolan, rättsstaten, miljön och vården. Hennes ledord ska vara "seriositet, resultat och ödmjukhet".

Det är bra att sakpolitiken nu får uppmärksamhet, och det är möjligt att sakpolitiska diskussioner bidrar till att dyrka upp regeringsfrågan. Men det kan bli ett bekymmer att Annie Lööf vid sin pressträff så starkt betonade att hennes mål fortfarande är att hålla ihop Alliansen. Som Ekots reporter Tomas Ramberg påpekade blir den målsättningen ett lås för samtalen. Alla lösningar som bygger på en sammanhållen borgerlig allians har ju hittills avfärdats, och det finns få eller inga skäl att tro att den situationen kommer att förändras genom sakpolitiska samtal under en eller två veckors tid.

Annie Lööf måste välja. Antingen har man en allians, där alla viktiga beslut fattas gemensamt av medlemmarna. Eller så har man inte en allians, och då öppnar sig dörrar som tidigare varit stängda. Men man kan inte både ha och inte ha en allians - man måste välja.

I förlängningen tycks vi stå inför två alternativ. Antingen ett extra val eller en socialdemokratiskt ledd regering. Flera bedömare pekar ut en socialdemokratisk enpartiregering som ett alternativ. Kanske det. Men det ligger mycket i Harry Morgans ord: It would be better alone, anything is better alone but I don't think I can handle it alone. 

(Ur Ernest Hemingways "To have and have not" ("Att ha och inte ha").

Stå emot och håll fast - det kan löna sig

De senaste veckorna har kantats av opinionsundersökningar där avståndet mellan Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna är ganska litet. I till exempel den senaste Novus-mätningen fick Socialdemokraterna 23.8 procent, Sverigedemokraterna 21.9 procent och Moderaterna 21.1 procent.

Vi ser, åtminstone tillfälligt, ett helt nytt politiskt landskap torna upp sig. I debatten har det också framförts kritik mot till exempel Socialdemokraterna för att partiet skulle ha närmat sig Sverigedemokraternas åsikter i migrationspolitiken, i syfte att stoppa väljartappet och desarmera frågan. En sådan taktik har hittills visat sig misslyckad. Forskning och beprövad erfarenhet visar också att partier ofta tjänar på att deras "egna" frågor ligger högt på den politiska dagordningen, i det här fallet Sverigedemokraterna och migrationspolitiken.

Om man jämför den senaste Novus-mätningen med valresultatet från 2014 framgår ett intressant mönster. Samtliga partier som hållit fast vid sin inställning i migrationspolitiken har gått framåt (SD med 9.0 enheter, C med 2.8 enheter, V med 3.4 enheter). Samtliga partier som ändrat sin migrationspolitik har minskat (S med 7.2 enheter, MP med 2.4 enheter, KD med 1.7 enheter och L med 0.8 enheter - om nu L faktiskt har ändrat sig).

Sammantaget innebär detta att de partier som ändrat sin migrationspolitik i en hårdare riktning har minskat med 14.3 procentenheter. De partier som har hållit fast vid sin ursprungliga politik har ökat med 15.2 procentenheter.

Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider.

Jag tror att Tomas Ramberg eller Margit Silberstein varit inne på detta spår tidigare, men jag hittar i så fall inte deras texter just nu.

Dagens turbulens i Alliansen - hänger ni med?

Turbulensen inom Alliansen fortsätter, och idag har det inte varit lätt att hänga med i turerna. Låt oss göra ett försök.

Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.

Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.

Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Då är ni duktiga.

Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.

Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.

I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

Anders Borgs "hitta på-språk" om massarbetslösheten

I samband med valet 2006 hävdade Anders Borg att en av Alliansens viktigaste uppgifter skulle bli att "pressa ned massarbetslösheten". Uttrycket "massarbetslöshet" fyllde funktionen att framställa läget på den svenska arbetsmarknaden i en så negativ dager som möjligt och därigenom undergräva väljarnas förtroende för den sittande Socialdemokratiska regeringens förmåga att klara jobbpolitiken.

När Anders Borg år 2006 talade om en svensk "massarbetslöshet" uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag uppgår arbetslösheten till 7.5 procent. För tydlighetens skull vill jag betona att 7.5 procent är en procentenhet mer än 6.5 procent. Om en arbetslöshet på 6.5 procent är att beteckna som "massarbetslöshet" så borde enligt enkel logik en arbetslöshet på 7.5 procent också beskrivas som "massarbetslöshet", om man nu inte skulle vilja använda ett ännu starkare uttryck.

Men finansminister Anders Borg har sin egen logik. I Ekots lördagsintervju i dag argumenterade han för varför det var korrekt att beskriva 2006 års arbetslöshet på 6.5 procent som "massarbetslöshet" medan det vore fel att beskriva 2012 års arbetslöshet på 7.5 procent som "massarbetslöshet". Borgs bärande argument var att uttrycket "massarbetslöshet" år 2006 användes för att ge en "bred beskrivning" av läget på den svenska arbetsmarknaden och att det "arbetslöshetsmått" som han själv använder är "för smalt" för att kunna användas för att mäta arbetslöshet.

Man skall vara varsam med orden, Anders Borg. Det hade varit hederligare att stå fast vid att det råder "massarbetslöshet" i Sverige om man nu påstår att det gjorde det 2006. Genom det "hitta på-språk" som Anders Borg använde i Eko-intervjun, där alla ord plötsligt kan betyda vad som helst, bidrar han till att urholka förtroendet inte bara för sig själv som finansminister utan också till politiken överhuvudtaget.

Jag har många gånger uttryckt min stora uppskattning över Tomas Rambergs sakliga och utomordentligt väl förberedda lördagsintervjuer i Ekot. Avsnittet om massarbetslösheten återfinns cirka 13.40 in i intervjun.