Minnesord över Alf W Johansson

Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).

Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.

Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.

Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.

Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.

Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.

1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.