Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).
Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.
Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.
Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.
Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.
Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.
1 kommentar:
Instämmer med föregående skrivare.
En god man med mycket klokskap/lärdom,
som lever vidare genom sina böcker.
Påminner mig själv att läsa om:
"Europas krig" - militärt tänkande, strategi och politik
från Napoleontiden till andra världskrigets slut.
Detta med den ständiga katt- och råttaleken mellan
offensiv förmåga och defensiv. För även om försvar
är försvar, för att förebygga anfall, så gäller även
"anfall är bästa försvar" - Just nu anfaller Ukraina
mål djupt inne i Ryssland, som inte kan hålla kriget
på offrets planhalva. Det är grunden för att få slut
på kriget, eftersom det är det enda språk ett rovdjur
förstår.
Sådana översiktsverk över krig i Europa är viktiga, om
man något vill förstå mekanismerna bakom krig, dvs
intressekonflikter om helt andra spörsmål, eller bara
ren och skär makt(anspråk)
Europas krig inkl det krigsteoretiska tänkandet, utgör
en röd tråd i Europa, långt före Napoleonkrigen ända fram
till fronten i Ukraina idag. Krimkriget, Tysk-franska kriget,
1a och 2a. Sedan EU och nu nya kraftmätningar i gamla
hjulspår.
Clausewitz tänkande utgör även i Johanssons översikt ett ramverk
för analysen av strategiska överväganden under 1800- och 1900-talen
och är väl därmed någon slags teori.
Clausewitz avhandlar i stort sätt inte sjökrigföring och därmed inte
handel på köl (vilket onekligen är aktuellt idag), med Ryssland inträngd
i Finska viken och Svarta havet. Skuggflottor, kapare och olika
handelspolitiska instrument, inkl blockad är inte heller något nytt
under solen.
Detta med teori?
I grunden handlar historia om att beskriva förlopp och mekanismerna bakom.
Vad man väljer att beskriva, är viktigast. Det kan vara personer som Per-Albin
eller förlopp som Europeisk krigföring. Metoden är väl den vanliga, dvs orka
välja ut och tröska igenom källmaterial och för det krävs något alldeles extra.
När boken ligger på bordet får läsaren därefter själv bedöma och dra slutsatser.
Det är väl det som är så fascinerade, att tänka att Putin sitter och läser helt
fel material och drar slutsatser på uppgifter som inte stämmer, (för inte får
han några vederhäftiga uppgifter från sin säkerhetstjänst, dess väsen är ju
att ljuga, bedra och mörda). Så klart går det förr eller senare åt helvete.
Det är själva bildningen/kunskapen som är det centrala, dvs att det finns
personer som Alf, som kan beskriva förlopp nyktert och utan för mycket
personliga värderingar. Att krydda histoira med historisk teori var nog inte
Johanssons största intresse, möjligen för att han inte var så pretentiös, och
däri ligger sannolikt hans storhet. Han är alltid aktuell, eftersom nya läsare
kan omforma lärdomen till eget tänkande. S.W
Skicka en kommentar