Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).
Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.
Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.
Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.
Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.
Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.
