Minnesord över Alf W Johansson

Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).

Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.

Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.

Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.

Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.

Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.

Sverker Åström - några personliga minnesbilder

Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.

Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.

Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.

Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.

Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.

Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.

"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Jag saknar honom så väldigt mycket.

Svensk neutralitet och den politiska kampen om historieskrivningen

På nyhets- och debattsajten Newsmill skriver jag om Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget, och om hur detta västsamarbete nu används i den politiska kampen om historieskrivningen. Debatten fortsätter närmast i samband med att jag, Alf W Johansson och Karl Molin presenterar vår nya bok Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag) på ABF Stockholm, Sveavägen 41, onsdagen den 8 oktober kl 18.00. Alla är förstås hjärtligt välkomna!

På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:

Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.

Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.

Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".

Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.

Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.

Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.

Ny bok om Sverige under kalla kriget!

Under drygt tio års tid har jag tillsammans med historieprofessorerna Alf W Johansson (Södertörns högskola) och Karl Molin (Stockholms universitet) varit ansvarig för forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK). Forskningsprogrammet, som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, har organiserats som ett ämnesöverskridande nationellt nätverk mellan i första hand historiker och statsvetare. Sammantaget har programmet publicerat ett 40-tal böcker och forskningsrapporter. Nu utkommer den sammanfattande och syntetiserande slutvolymen Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus förlag, 2008). Tillsammans med Alf W Johansson och Karl Molim presenterar jag boken på DN Debatt i dag.

Det har varit fantastiskt roligt att vara med på den resa som projektet inneburit, och oerhört lärande och stimulerande att samarbeta med historiker. Skillnaden mellan samhällsvetare och historiker beskrivs ibland som att samhällsvetaren likt en örn flyger högt på himlen och därigenom kan identifiera mönster och sammanhang i landskapet nedan. Historikern går i stället som ett tryffelsvin med nosen mot jorden för att leta fram godbitar.

Jämförelsen är elak mot både samhällsvetare och historiker. Samhällsvetarna anklagas i jämförelsen för att nonchalera de enskildheter som tillsammans skapar mening. Historikerna anklagas för att fastna i detaljer och därigenom inte kunna se helheter.

Under 1960-talet förändrades den svenska utrikespolitiken dramatiskt. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin starka kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av den nya svenska politiken. Konfrontationen kulminerade när USA under åren 1973-1974 beslöt att frysa sina diplomatiska förbindelser med Sverige.

Från Undénlinjens maktbalans till Palmelinjens världssamvete – hur kunde det gå så? I boken visar vi bl a hur den aktiva svenska utrikespolitiken från Olof Palmes tid kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap.

Den aktiva utrikespolitiken fyllde funktionen att minska spänningen på respektive konfliktlinje. När nord–syddimensionen fördes in i politiken öppnades ett sammanhang där Sverige hade helt andra möjligheter att spela en självständig roll än i konflikten mellan öst och väst. Drömmen om att spela en roll i världspolitiken hade funnits också vid andra världskriget slut. Då hade det handlat om snart förflyktigade förhoppningar om att bygga broar mellan öst och väst. Nu handlade det i stället om att försvara de små nationernas rätt mot stormakterna och att öka engagemanget i Tredje världens problem. Palmelinjens aktivism innebar att Sverige trots sitt militärpolitiska beroende av väst kunde skapa sig en egen profil. Det bidrog till att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet och till att mildra konflikten mellan nationell suveränitet och internationellt beroende.

Den aktiva utrikespolitiken och inte minst stödet till tredje världen innebar också att den svenska neutralitetspolitiken kunde förknippas med något annat än självgod isolering. Neutralitetslinjen innebar, enligt regeringens synsätt, en politisk möjlighet och en moralisk förpliktelse att lämna ett bidrag till fred och utveckling. Engagemanget i internationella rättvisefrågor var ett svar till dem som menade att Sverige, genom att stå utanför det västliga försvarssamarbetet, svek centrala värden i svensk och västerländsk politisk kultur. Den aktiva utrikespolitiken bidrog till att stärka den svenska neutralitetspolitikens moraliska och ideologiska legitimitet och till att konflikten mellan Sveriges ideologiska västvänlighet och Sveriges säkerhetspolitiska alliansfrihet blev något lättare att hantera.

Neutralitetspolitikens grundvalar omfattades av partipolitisk enighet; om de öppet kritiserades av ledande politiker skulle neutralitetsavsiktens trovärdighet undergrävas. Med den aktiva utrikespolitiken infördes ett nytt viktigt element i den svenska politiken som inte var underkastat samma restriktioner. Regeringens uppfattning i internationella rättvisefrågor kunde öppet kritiseras utan att den svenska neutralitetspolitiken sattes i fråga. Och om Sverige offentligt och på ideologisk grund kunde kritisera stater i omvärlden blev det inte heller rimligt att förvänta sig total partipolitisk enighet på hemmaplan. Den aktiva utrikespolitiken skapade därmed ett fält inom utrikespolitiken där debatten kunde släppas loss. Konflikten mellan demokratisk öppenhet och nationell beredskap kunde åtminstone tillfälligt skylas.

I boken tar vi också avstånd från den s k Neutralitetspolitikkommissionens uppmärksammade utpekande från 1994 av Tage Erlander för att han skulle ha farit med osanning i riksdagen 1959, då han debatterade Sveriges fredstida samverkan med västmakterna med dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson.

Så boken kommer att stimulera till fortsatt debatt! Ett tillfälle blir onsdagen den 8 oktober kl 18.00 på ABF på Sveavägen 41 i Stockholm.

Tillägg 12 september: Den intresserade kan höra mig och Alf W Johansson samtala om boken tillsammans med John Chrispinsson i Historiska klubben i P 1 i dag.