Sverker Åström - några personliga minnesbilder

Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.

Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.

Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.

Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.

Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.

Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.

"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Jag saknar honom så väldigt mycket.

Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.