Skärpta straff och kritik av SD fick starkast applåder i Magdalena Anderssons sommartal

Idag sommartalade Margareta Andersson på ett stekhett Gustav Adolfs torg i Göteborg. I sitt tal höll hon sig i huvudsak till de tre huvudpunkter som utgör grund för den socialdemokratiska valkampanjen: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, att snabba på den gröna industriella revolutionen och skapa jobb i hela landet samt att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.

Det första avsnittet i talet som drog ned starka applåder var när hon utlovade skärpta straff: Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag. Jag är övertygad om att endast en bråkdel av de som applåderade hade kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år - applåderna hade blivit lika starka. 

Magdalena Andersson tillade: Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff. Mer än maxstraff? En märklig formulering, som även den möttes av starka applåder. 

Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil för att leta efter vapen. Jag blir bekymrad dels över Magdalena Andersson populistiska retorik i dessa frågor och dels över de spontana och oproblematiserade publikreaktionerna. Rättssäkerhet - hej, vart tog du vägen?

Det andra avsnittet i talet som drog ned applåder handlade om "det blåbruna blocket" och särskilt att Liberalerna nu är en del av detta block. Jag citerar:

Nu har även Johan Pehrson hoppat ned i den blåbruna pölen.

Det svider nog i hjärtat på många svenska liberaler. Särskilt här i Göteborg. Torgny Segerstedts stad. Den borgerliga antinazismens högborg. Liberalerna, som varit ett parti med principer, som kämpat för jämställdhet och alla människors lika värde.

Genom Sveriges historia har Liberalerna varit den borgerliga garanten mot högerextremism, fascism och nazism. Men nu går Johan Pehrson till val på något helt annat. Nu vill han vara garanten för att Sverigedemokraterna ska få tillgång till regeringsmakten.

Det är beklämmande att beskåda.

I Sifos mätningar är det ytterst jämnt mellan blocken. I dag har Magdalena Anderssons regeringsunderlag ett knappt övertag med 49.2 procent mot Ulf Kristerssons 48.3. Rörelserna över blockgränsen är ytterst liten. Kanske går vi mot ett mobiliseringsval.

 

 

Folkpartiet och den svunna socialliberalismen

För några veckor sedan avled Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt och en av de politiker inom Folkpartiet som på ett kraftfullt sätt gett socialliberalismen ett ansikte.

Ingrid Segerstedt-Wiberg blev 98 år. Hon lämnade folkpartiet vid 87 års ålder, i protest mot att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. Hon återinträdde i folkpartiet när hon fyllt 93, för att till partiets landsmöte motionera om krav på en mer human flyktingpolitik.
Hur har då folkpartiet vårdat den socialliberala fana som Ingrid Segerstedt-Wiberg höll så högt? Inte särskilt väl, tvingas man nog konstatera.

Läs fortsättningen på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.